Barfotahälsa

Mot nya tider- i WordPress

2011-10-11T09:10:00.004+02:00

Hej alla!

Jag har uppfyllt ett av mina mål- jag har bytt bloggportal och bloggar nu på bästa WordPress
HÄR hittar ni min nya blogg. Samma tjej. Samma mål. Nytt namn, lite coolare.
Välkommen att följa mig där!

Bigger, better, faster stronger FORWARD

2011-10-10T14:13:00.003+02:00

Nejmenhej!
Hoppas alla mår bra.
Igår kom jag iväg till Bloggar om Tränings Rosa Bandet Event. För sent till Jessicas spin men det var nog för väl. med hennes energi i salen hade jag kört sk***n ur mig. Den lilla skit som fanns kvar alltså.
Jag gick på Kristin Anderssons Body Balance iställetoch det var precis vad kroppen fixade idag. En väldigt duktig instruktör ledde ett skönt pass med fokus på andning och flow och kärna. Jag njöt men den där " skutta uppför rulltrappanenergin" den liksom rann av mig. Låren började bete sig hemskt konstigt. Det gjorde ondare. Och ondare. Träningsvärk brukar kulminera ca 48 timmar efter genomförd prestation och som ett kvitto på det så har jag idag svårt att röra mig på kontoret.Det är den värsta, underbaraste träningsvärk jag haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om liknande, jag kan bara garva åt eländet.
Jag är fortfarande lite euforisk. Nu är första året som löpare avverkat och jag vill bara djupdyka in i grundträning. Jag har en plan. Jag har mål för nästa år. Jag har en otroligt stark vilja och tusen ideer.
Det är många områden som jag ska jobba på. Här är hur jag tänker nu:
Kosten: Måste reda ut vad det är jag är känslig för. Nässelutslagen är tecken på något och kosten är en av nycklarna. Jag äter väldigt onyttigt just nu (för att vara mig) har lagt på mig flera kilon sen i somras och de ska väck. Hejdå.
Uthålligheten: Är ju inte på topp såg vi i helgen. Målet är att minst en gång i månaden under vinterhalvåret springa längre än 3 mil. Kroppen ska få nya referenspunkter. 4 mil ska inte vara långt. 8 mil ska vara långt. För att inte slita ut knän och leder så kommer jag åka massa längdskidor. Jag verkligen längtar efter långpass ute i Ursvik och jäklar i min låda vad det gjorde gott för syreupptagningen förra året. 80% av kroppens muskler jobbar, jag tackar och tar emot! Bring on the snow säger jag!
Styrkan: Jag ska träna crossfit och funktionell styrka och jobba upp styrkan innifrån och ut. Till hjälp har jag "mr evil with a big heart" , coach Magnus.
Smidigheten: Ska inte få ta stryk av att jag blir starkare. Vill fortfarande vara supervig. Snabbheten: GULP. Våga våga våga. Tusingar, tvåtusingar, backar, tabataintervaller, 400-ingar. Stegar. In med intervall 1 gång i veckan. Älska att flåsa så lungorna sprängs högst upp i en backe en kall vinterkväll under stjärnklar himmel.
Balans: Jag ska passa på att slänga in lite kickboxning och yoga igen. Visste ni att jag har grönt bälte i ju-jutsu förresten? Och lite coolare, orange i den hårda disciplinen Goschin-Do. Det tog 5 timmar att knipa det bältet och att sparras klockan 22.30 efter 4 timmars graduering det är en av de tuffaste grejer jag gjort i livet.
Bloggen: Jag ska byta portal. Jag vet vad bloggen ska heta och vad den står för.
Instruerande: jag saknar det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna det men jag saknar att driva en hel klass med spinnare till fysisk kollaps och mental eufori.
Välgörenhet: Jag har världens bästa ide och ska bara hitta tiden att börja driva det.
Kärleken: Växer. Får mig att le och fnittra och bli varm. Den är för evigt förankrad med en oro men oron stimulerar till en carpe diem livsstil och en ärlighet som jag älskar och vårdar.
Ja jag längtar efter att bygga om den har lite halvsega, halvuthålliga, matslarviga och röriga kroppen till en smidig, snabb uthållig supermamma inför 2012 års utmaningar.
Resan börjar nu, jag vet inte var jag ska börja bara. :).
Häng med!

Mitt SUM

2011-10-09T09:06:00.008+02:00

Sitter här söndagmorgon med proteinpankisar och en kopp kaffe bredvid. Jag håller för andra gången på att städa undan inför visning. Fattar inte hur det lyckats bli så mycket grejer på golvet och framme överallt trots att det var 2 dagar sen jag plockade undan allt. Men men.

Känslan i kroppen är förvånadsvärt bra, jag har det här syndromet som långlöpare kan relatera till- lårmusklerna ger vika när du ska sätta dig vilket gör att du dunsar ned på stolar, och toalettstolar. Jag vaknade väldigt tidigt för endorfinerna sitter kvar och ger en rusig känsla i kroppen men vet att jag kommer stupa tidigt ikväll.

Jag har egentligen två inlägg jag vill skriva: ett är mitt SUM. Det andra är en begynnande (livslång?) förälskelse för Ultra, en livsstil, ett förhållningssätt som inte liknar något annat.

Men nu vill jag berätta om min fina, starka, sjuhelsikkes jobbiga dag igår.

Jag satte klockan på 06.00 o hoppades att Ebba skulle sova lite längre så jag hann greja lite. Hennes underbara farfar kom o hämtade henne kl. 08.00 o då hade vi hunnit mysa frukost och jag var klar att åka. Mötte min kompis Johan och hans bror Niklas som också skulle springa. Vi var framme vid starten i Björkhagen 09.20 och det var underbar kylig luft. Jag var nervös på tunnelbanan, faktiskt nervös för distansen eftersom jag vet att jag inte har ordentligt med kilometer i benen. Hade inte läst på kartan men memomerat kuperingen. Så jag vände på det. " Det är bara 5 mil" tänkte jag. Springa 3, kämpa 2. Hur svårt ska det vara? Jag har gjort det förut. Mycket svårare än jag kunde ana visade det sig. Men mer fantastiskt samtidigt! :).

Packade löparsäcken med, ja, läppglans, 1,5 liter vatten med resorb, en gel, en inplastad karta som Johan så snällt gjort.

Gick mot starten och var faktiskt nervös fortfarande men då börjar jag skoja och skutta och försöker att inte ta det så allvarligt, jag gör ju det här för att det är ROLIGT.

Starten gick 10 och jag drogs med i den klunga som sprang iväg. Efter ett tag lugnade ned ner sig. Jag blev flåsig direkt. Vet att det kan ta upp till en mil för mig att komma in i lunken. Att springa i 5:40 tempo rakt av gick ju då inte alls. Tävlingsledningen hade faktiskt rekommenderat dubbade skor på Funbeat och det var nog ingen dum idé på sina ställen. Jag fick sakta ned mycket även om jag är en rätt smidig terränglöpare. Tog lång tid innan jag var inne i flytet men låg helt ok på 1.30 vid 15 km. Var fruktansvärt hungrig. Fattade ingenting, jag hade ju ätit. Magen kändes ihålig så jag sopade i mig banan på första kontrollen och två muggar sportdryck och fyllde på lite vatten. Vid 20 km visade Garmin på 2:04. Helt ok.

Det var väldigt teknisk löpning på sina ställen men sen var det asfaltsväg också. Jag försökte njuta av utsikten, omgivningen, den höga luften. Att det rullade på. Jag tänkte att jag fortsätter med målet 3 mil sen får jag revidera hur jag mår då. Det är lustigt hur olika folk springer, jag springer som intervaller, går uppför, står på som ett jehu utför och lessnar på raksträckor. Skuttar och har roligt där det är stigar.

Men det gick långsamt långsamt i skogen när det var stigar med blöta löv på. Jag försökte stå på utför och BANG så stack det som knivar genom vänstra knäet. WHAT? Blev helt matt. Vad är det här? Är jag sliten? Nej. Fortsatte och smärtan var brutal, fick överbelasta höger ben i utförslöporna och tänkte att det här händer inte. Jag kan inte bryta ett lopp till.

Fick jobba mentalt nå jävulskt för att inte tänka på knäet som fick hela kroppen att skrika. Tänkte på andningen, "tredje ögat" som man använder i yoga.

Vid vätskekontrollen efter 25 kilometer släppte smärtan lite. Jag kom in i mitt flow igen och tur var väl det för några kilometer senare kommer en låååååång asfaltssträcka. Jag var själv men hade rygg på en kille som låg i horisonten. Jag kan inte springa med "ryggar" jag blir bara stressad, jag springer i mitt eget tempo. Lyssnade på musik och njöt. Ja nu njöt jag. Det gick snigelsakta i 6:30-7 tempo men this is ultra tänkte jag. Det är såhär det är. Jag nådde 30 km på 3:08 så hade inte tappat så mycket trots all snigellöpning i skogen och knäet. Nu var jag inne i den zon där den vanliga energin är slut. Kroppen har ingen referenspunkt träningmässigt. Musklerna är slut. När det är knöggligt underlag, gör det ont. Man börjar se ut som en stelopererad anka med en batong uppstoppad på onämnbar plats. Det är nu det är dags att bryta mönstret. Jag gör lite höga knän, hälkickar. Sjunger lite, klappar händer (som var helt stumma). Men jag rullade på, kom in i flowet igen.

Men vid vätskekontrollen nära 35 km passeringen liksom dog jag igen. Jag hade tappat otroligt mycket tid. Det regnade lite, det gick uppför på storkornig grusväg. Det gjorde ont i hela kroppen och jag var för första gången i mitt liv under ett lopp grymt illamående. Knäet värkte. Det fanns inget positivt i någonting alls i mig som löpare just nu. Jag frös. Visste inte hur jag skulle tackla illamåendet, var det för mycket vatten, elektrolytbalans åt helskotta? Det fanns bara banan och bulle och jag åt lite banan. Mådde illa och tänkte att jag måste spy men hatar att kräkas så höll emot. Gick hummade för mig själv, som i trance. Allt värkte, jag vet inte hur jag tog mig fram faktiskt. Hade någon sett mig här tror jag de hade plockat av mig av banan. Jag stängde av känslorna. Illamåendet var brutalt. Det susade och snurrade med en distant knivstickande smärta i vänster knä. Jag började garva lite. Det här är absurt Annie skärp dig. Kom tillbaks...Och det klarnade. Även på himlen. Tittade på klockan, som nyvaken. Ok, det här går åt helskotta tidsmässigt men jag bryter fanimej inte en Ultra med 14 kilometer kvar. LET'S DO THIS. Fick ingen som helst respons av benen som bara "nä, vi är färdiga". Så jag och mitt tjocknande pannben traskade på, joggade, traskade, halkade, gled, skuttade och vid 42 kilometer dyker en vätskekontroll upp med..tamtadam..cola och chips. Och efter det så släppte illamåendet. Nu var det 8 kilometer kvar. Jag var redo att lägga mig i ett buskage och inleda ett förhållande med lövtunna chips men mitt pannben drog mig framåt. Efter 45 kilometer planade det ut igen och jag joggade..nä, lufsade stelbent framåt. Fick gå, men som av en osynlig piska så fick jag igång benen igen och kom fram till målet....där man sen ska ta sig runt en sjö med en sista sträcka om 2,5 kilometer. Satte på en TUNG låt och bet ihop och masade mig runt. Hela loppet slutar med en tvär uppförsbacke och sen en tokbrant utförslöpa och jag lyckades plocka upp farten och springa i mål på 5:48 med de långsammaste 2 mil jag sprungit någonsin som avslut.

Illamåendet borta, knäet lite surt. Benen återhämtade sig under de sista 2 milen så jag var pigg och glad och för den känslan så gör det inget att det tog så bövulskt lång tid att ta sig de sista 2 milen. Att orka springa till tunnelbanan och studsa uppför rulltrappan hem- det är värt mycket!

Att direkt känna att jag ska springa TEC 8 mil nästa år. Det är också ett tecken på att det var bra disposition av loppet. Illamåendet och knäet kan jag inte göra något åt. Man kan tycka att det här var ju ett lopp, man ska ta ut sig- men jag hade verkligen inte den träningen i botten som skulle stödja ett "fullt ös makalös 50 km" så jag gjorde rätt.

Och nu ska jag iväg till Sportlife för lite BodyBalance och häng med Sara (hoppas jag, det vet nog inte hon : )och kanske en nedjogg.
Tack för att du läste och tack för ditt stöd. Ni fanns alla med mig där i den mentala dimman i skogen! :)

Done it. Säsongen avslutad!

2011-10-08T17:45:00.005+02:00

Glad innan, jätteglad efter

Jag fixade det. Med ben, pannben och musik och med allt pepp jag vet att jag har blev det här en fantastisk dag i Sörmländska skogarna. Mer kommer sen. Ville bara dela med mig av glädjen. Jag hade glömt hur underbart det är, på Triathlon var jag så orolig för hjälten nu är allt bra och jag kan bara studsa och njuta och äta en helsikkes massa chips.

3 mil på snygga 3:05 sen tog det väldigt lång tid att ta sig 2 mil men rullade i mål på 5 :48 och är glad och pigg. Nu: snabbdusch, lite piff och så iväg på tjejmiddag!

Ha en fantastisk kväll!

Jag vill ha din hjälp

2011-10-08T10:30:00.001+02:00

Bildkälla: Unicef.se

Mina fantastiska läsare. Vill du, medan jag harvar i skogen idag, pendlandes mellan eufori, löparglädje, irritation och total trötthet göra något som verkligen peppar mig och gör dig till en extra fin världsmedborgare idag?

Klart du vill! :). Jag har en stående insamling hos Unicef. Varje krona går direkt dit. Inget till mig men jag ser pengarna på min sida.

Här är min insamling och ni ser att jag inte bloggat där sen i april. Nästan exakt 6 månader sen. Nu skriver jag här, och du läser och ni är många och jag är så glad för den feedback jag får och jag verkar få en och annan tår att rulla och någon att skratta till på tunnelbanan. Jag bjussar på det och jag blir glad själv. Det är väl en win-win kan man säga!

Om du skickar ett sms till 72900 där du skriver KÄMPA 123SPRING så blir vi en 3-fasetterad skara som kan glädas åt det här. Läs gärna om Unicefs arbete. Det är helt fantatiskt. Värt att springa 5 mil för. Värt att klicka iväg ett sms för.

Hoppas du har en jättefin helg.

För 50 kronor hjälper du Unicef att fortsätta sitt livsviktiga arbete som FN's utsedda organ för

Take no shit- om vardagsäventyrarens battle med jantelagen

2011-10-07T20:06:00.006+02:00

Ibland blir jag less på det. Det är inte så att jag går runt och pratar om att jag minsann springer långt förstår ni. Låååångt, längre än den vanliga motionären. Men när folk frågar vad jag ska göra i helgen- ja då berättar jag att jag ska springa Sörmlandsultran. Joråsattvahetere inget Ikeabesök här. Jag är en vardagsäventyrare och inte riktigt en sån milknarkare som de 139 andra jag ska springa bland imorgon kanske men jag räknar mig till en av dem som tänker att äventyret finns här och nu, jag skapar det själv och omringad är jag av likasinnade jag hämtar inspiration, pepp och glädje av. Via nätet, bloggar, Facebook och därute i spåret antingen vi hälsar på varandra och springer ihop eller inte. Helger, morgon, kväll och luncher i vårt schema avverkar vi mil efter mil i sträckor skulle man kartlägga dem lovar jag skapar ett spindelnät av endorfin och svett olikt något annat. Vi planerar, skapar tid, får runners high skadar oss, läker, vinner, förlorar, anmäler oss, avanmäler och vi är friska och hälsosamma och har sparkat ut Jantelagen långt åt helv**e.

Jag hör även till en grupp inom denna grupp, som kvinna och jag får tusen gånger oftare frågan än en man hur jag hinner med att träna? Jag får frågan om det är Tjejmilen jag tränar för (och det är fantastiskt med Tjejmilen det vet ni att jag tycker) och alltid lite höjda ögonbryn när det visar sig att det rör sig om en sådär 3-4 gånger längre lopp och det är bara början. Jag gillar att provocera, fast jag vill inte att det ska vara provokativt- jag vill att det ska vara lockande. Men det blir tydligen provokativt för vissa, och förvånande nog i min nära umgängeskrets. " Kan man bli elit när man är över 30 eller? " "Måste du hålla på?" " Man behöver ju inte överdriva" och "betalar du för dessa lopp?". Det verkar som att en del tror att jag gör detta som något sorts tvång, för att gå ned i vikt???? att det är överdriven träning. Sheizze vad frustrerad jag blir när jag inte kan sätta ord på den eufori och den lycka det är som jag upplever därute.

Är det ok att hacka på oss? Ja mig gör det inte så mycket förutom att jag taggar till lite till och är otroligt glad att jag har den här nya ultrafamiljen att vända mig till. Jag är ny men vilket mottagande, bara glada tillrop. Inte ett endaste "det där klarar du nog inte". För vi vet. Att vi kan. Och att vi gör supercoola grejer. Men också att vi är helt normala människor och att de flesta kan, inte imorgon kanske, nej ta du ditt IKEAbesök men sträck den där 5 kilometarn till 6 och se vad som händer. Osv osv osv.

Vi får alla utstå kommentarer som ofta men inte alltid är av varm karaktär- "gud vad du ska vara hurtig då". Vi vänder på det! Skulle vi kunna, till någon som svarar att de bara hängt på soffan i helgen och tagit det lugnt o ätit för mycket att " men herregud, ni rör ju aldrig på er, och vad mycket onyttigheter ni äter jämt, hur funkar det? Är det roligt?". Nä det känns inte ok. Det är sånt man säger bakom ryggen på folk istället. Oschmidigt.

Jag har inte riktigt haft tid att fundera på imorgon idag. Jag var i simhallen med Ebba på eftermiddagen och har skrattat mig fördärvad åt hennes vokabulära framsteg. Hon har åsikter om allt och jag har fått bannor för bordsskick och allt möjligt. Vi har ätit en enorm middag med broccolisoppa, pannkakor och mackor. Jag är stoppmätt. Dessutom har jag lyckats klämma 5 mackor och 2 chokladmaränger. Inga konstigheter. Om det inte var så att jag åt två igår också. Jag skulle göra en äppelkaka men råkade pudra äpplena med grillkrydda istället för kanel. Se där. Lätt förvirrad mamma. Men en supermänniska, när jag vill. Precis som du.

Springa med skallen- eller hur jag ska fixa Sörmlandsultran

2011-10-06T12:35:00.009+02:00

Såhär glad är man efter silver på TEC 50 km

(så man kastar alla saker på golvet i en trappuppgpång?)

Det är ju inte så att undertecknad aldrig sprungit i skogen, inte har tränat alls eller så men ypperliga förberedelser för ett lopp i mina ögon är att man betat av minst 50% av sträckan i ett kör sisådär inom en månad innan loppet.

Jag har som mest sprungit 23 kilometer och då på den autobahn som konstituerar "terräng" ute på Lidingö.

Så vi börjar på minuskontot:

Min rygg: Den har efter besök hos fantastiska Martin skött sig rätt bra men den är inte i balans och orkar inte så mycket. Är så irriterad att jag slarvat med styrkan denna vecka men hur sjuttsingen ska jag hinna det när jag håller på och förbereder för visning bollat med massa jobb och annat?

Distansen: Jag har sprungit 5 mil förut. Det gick jättebra. Men det var 6 månader sen.

Kuperingen: Det är backigt nå jävulskt och jag har inte tränat backar så mycket jag velat.

Känslan: Jag är tung och seg och väldigt ur form. Tittar på bilder från i somras och nu känner jag mig som en seg kontorsmadam. Inget jag kan göra något åt på 2 dagar.

Sådärrrrrja då har vi tagit fram det negativa och nu gör jag som lilla tecknade figuren på "Anslagstavlan" tjobbadobbadobbaswoch. Bort med allt. Gör ingen nytta. Hjälper inte. Är inte konstruktivt. Det enda då skulle vara att veta att rygggen kanske inte håller men det lär den ju tala om då, som sist, med besked. Då tar vi det då.

Vänder blad och har ett uppslag framför mig som är starkt, glatt, laddat och jäkligt envist. Här är min plan!

Jag ska gå ut som om jag skulle springa Lidingöloppet. Jo för vet ni, hur kommer jag känna om jag joggar i 3 mil? Ja precis- skittrött.

Hur kommer det kännas om jag springer 3 mil? Samma sak, skitttrött men det har inte tagit mig hela dagen och nu börjar jobbet- 20 kilometer och kroppen kommer undra var dusch, stretch, soffa och mat är eftersom jag nu med råge passerat den distans som den just nu uppfattar som " det längsta vi varit med om". Men om jag sprungit har jag en extra motor i form av att jag är vid 30 kilometersmarkeringen på en hyfsad tid och inte har någon funktionär som plockar bort markeringarna efter mig.

Underbara Madde påminde mig om just det där att "en ultra springer du inte med benen, utan med huvudet". 3 mil fixar mina ben. Men nu är det skallens tur. Min kropp kommer få näring under loppet i form av vätska, salter och kolisar o protein men min hjärna den feedar jag med musik. Det är mycket techno. Det är mycket rock.

Man får hitta andra saker som glädjer en- det kommer vara helt fantastiska människor där! Jag ska vara klädd i rosa, för det är fint med rosa bland alla träden och det är Rosa Bandet månad och jag är en pink girl helt enkelt. Dessutom får jag vara i naturen, och springa. Det är bland det bästa jag vet. Jag är tacksam.

Maten då? Jo jag dricker extra vatten, kommer äta en god ganska fet middag på fredag kväll. Säkert massa avokado, pasta och lax, precis som idag. Jag gör rätt är att jag skottar i mig broccoli och spenat, äpplen från Solbacka och morötter bland alla mackor som slinker ned. Lördag äter jag så mycket jag kan till frukost följt av mina klassiska torra polarkakor 2 timmar innan. Banan 1 timma innan. Lite cola. Under loppet vatten i vätskesäcken med en resorbtablett.

Banan, energibar från Enervit, en gel, lite sportdryck.

Efteråt blir det fort i med vad som helst för annars börjar jag må illa och blir liggande i en hög. Pendeln snabbt hem, duscha, boppa bra musik. Lite puder, lite mascara, en svart klänning och så iväg till min bästis på födelsedagsmiddag!

På söndag tänkte jag dessutom ha pigga ben till att köra spinning med coola Jessica på Bloggar om tränings Rosa Bandet event samt köra ett pass BodyBalance. Bara så ni vet. Där lägger jag ribban och vet att kroppen hänger med. Mind over matter är min melodi och det har jag fått öva på så många gånger i andra områden av livet där det verkligen inte flödad några endorfiner under processen. Så det här ska gå bra det. Ska det. Så det så.

Vi ska utvärdera den här planen efter helgen. Just nu pustar jag ut efter tokröjet före visningen. Hade världen bästa hjälp av hjälten. Ibland glömmer jag att han är lite nytransplanterad, det syns inte med kläder på. Så stark, så omtänksam. Så generös. Jäklar vad rent det är hemma.

Ha en fin kväll.

Att ge till välgörenhet- en fråga om altruism

2011-10-05T12:31:00.006+02:00

I dagarna kommer SVT att sända Världens Barn som är en otrolig satsning där Radiohjälpen samarbetar med 12 andra organisationer. Media är ett otroligt starkt medium med en genomslagskraft olik något annat sätt att samla in pengar till välgörande ändamål.
I år känns det som man är medveten om att en större transparens krävs, för folk är, med rätta skeptiska. Men ibland uppfattar jag det som att den självklara risk för korruption och att pengarna inte går till ändamålet används som ursäkt för att inte engagera sig.
Jag blir galet sur när jag tänker på att mina skattepengar inte används på bästa sätt. Att Sverigedemokrater lyfter månadslöner på 50 000 kr som jag delfinansierar samt att jag betalar bidrag till en kung som är stadsöverhuvud genom ett system instiftat på Hedenhös tid.
Jag kan känna att jag har svårt att styra var dessa pengar går, men vet att en del går till saker jag vill- barnomsorg och äldravård.
Vad gäller de pengar som jag, en superrik världsmedborgare i stora mått mätt, vill ge till de som inte har det lika bra som jag så styr jag väldigt mycket över dem. Det kan du också göra. Och du som läser detta, har råd.
Om du väljer att ge 100 kronor till en av de ca 350 organisationer i Sverige som har sk 90-konto så vet du att minst 75 kr av de kommer att gå till det ändamål som organisationen jobbar mot.
Jaha tänker du, de 25 då? Jo. Det krävs faktiskt en viss organisation för att kunna se till att de 75 kronorna kommer fram. Radiohjälpen, Unicef, Rädda Barnen, Diakonia, Röda Korset, ActionAid, Kvinna till Kvinna osv osv klarar sig inte på enkom ideellt arbete. Det är väldigt viktigt att deras ekonomi sköts kompetent, att de revideras av en bra revisor för att se till att pengarna faktiskt går dit de ska och att verksamheten utvärderas, utvecklas och drivs professionellt.
För att ha ett 90-konto krävs att dessa kostnader max uppgår till 25% av de insamlade medel. I dessa 25% ingår då också insamlingskostnader och det kräver både tid och material för de flesta insamlingskampanjer att få effekt. Här skulle jag vilja rekommendera ALLA att gå in och läsa om hur du kan bidra och hur du hittar en organisation du kan tänka dig att stödja.
Det är helt otroligt, inspirerande, rörande och fantastiskt vilka underbara drivande människor som väljer att arbeta både med lön och utan inom ideella organisationer. Här gör man inte karriär genom lönekuvertet men hjärtat hålls varmt av att man får lägga de här 40 timmar (eller mer, eller mindre) på en verksamhet som gynnar någon annan än en rik delägare.
Självklart, och tyvärr är det så att korruption förekommer, här liksom i vinstdrivande företag. Vi kan bara gå till skandalen på Röda Korset. Men det man då ska veta är att de flesta välgörenhetsorganisationer har försäkringar som täcker liknande händelser, vilket även gällde för just RK. Jag kan även verifiera att en del av granskningen man gör på biståndsorganisationer är att "följa en krona". Alltså om du väljer att ge 100 kronor till svältkatastrofen på Afrikas Horn- så ska de pengarna gå till just det och det flödet ska gå att följa. Omkostnader för tex personal, ekonomi osv täcks oftast upp av medlemsavgifter och andra typer av bidrag (tex statsbidrag).
Vi kan inte göra så jättemycket från tvsoffan hemma åt korruption som sker på plats i det land där verksamheten sker om det är en sån typ av verksamhet vi vill stödja. Men ju mer medel välgörenhetsorganisationer får, desto bättre kan de driva sin verksamhet och hela tiden arbetar de, och vi som revisorer ihop med SIDA och andra organisationer och i massa olika forum för att pengarna ska gå just dit de ska och att kontrollfunktioner ska vara på plats som säkerställer detta. Jag ser det själv dagligen i mitt arbete.
Jag kan också tänka ibland att jag struntar i om någon krona hamnar fel, hamnar en krona rätt och stödjer en utsatt människa så är jag glad. Jag ger varje månad för mig och Ebba till de två organisationer jag har störst förtroende för, till det jag själv brinner för och jag följer upp på deras hemsida hur mina pengar används.
Idag var jag på Mixit som är min favoritklädesaffär i Sumpan. Skulle unna mig lite shopping till hösten. Jag dreglade över en OddMolly kofta för nästan 2 tkr. Sen tänkte jag att tänk om det blir ett felköp. Då hade jag grämt mig över det. Men om jag skulle köpa en billigare kofta, av ungefär samma kvalitet så skulle jag få en kofta, och jag skulle kunna ge pengar till Världens Barn som jag tycker är en fantastisk satsning. Är det en uppoffring? Nä inte direkt.
Så mitt råd för en riktigt genuin jäkla altruistisk egoboost en sån här mörk onsdagskväll är
1) gå in på bidra.se
2) hitta en organisation du brinner för
3) se hur dina pengar skulle användas
4) Säg upp en tidning du prenumererar på (lånat tips från Jillian Michaels)
5) Läs denna på nätet istället så spar du på miljön
6) Ge dessa pengar till organisationen -gärna med autogiro månadsvis.
7) Hör av dig till dem och fråga exakt HUR de använder dina pengar- de kommer bli jätteglada.
8) Berätta för mig
Just nu sitter jag och gör en lång spellista med potentiella spinninglåtar som jag ska lyssna igenom på min lilla 5 mils lördagsjogg på lördag. Nä. Sörmlandsultran. Sa jag att jag inte sprungit längre än 2,3 mil i ett kör på ett halvår? Nä? Ah så är det iallafall. Imorgon ska jag berätta hur singelmorsan i Sumpan ska platta till den där banan och gå i mål. På gott humör. Klädd i rosa. Redo för kalas på kvällen. Häppåre!

En dag i bilder

2011-10-04T11:55:00.016+02:00

Jag har sett andra göra så, skriva om en dag med bilder för varje timme. Mitt jobb är inte så intressant att titta på så det blir inte en bild i timmen idag men här är min tisdag, illustrerad.06.00 Ebba vaknar och kommer in till mig med ett berg av kudde, gosedjur och Pippi. Hon har sin fars morgonhumör och måste vakna långsamt så får sitta framför "bompa" en stund och dricka ett glas vatten medan hennes 0-100 på en sekund mamma gör sig iordning (5 minuter) plockar upp saker och packar grejer och packar matlåda (15 minuter) samt gör frukost 5 minuter...

07.00 som vi äter tillsammans och diskuterar fåglar utanför fönstret, vädret, vilka som är på dagis. Var pappa, mormor, faster, moster etc är. Vi äter ekologisk youghurt med mestadels ekologiska saker i som mysli, frön, russin och cocos. Sen drar jag sönder ryggen några gånger då jag försöker få fatt i busungen för att klä på allt som ska på när man ska vara ute och leka: underställ, galonisar, fleece, stövlar. Det är ca 12 grader ute och då räcker ETT lager för mig för jag är så varm av mig på morgonen. När vi kommer ut genom porten ser jag att mina väldigt dyra Gucciglasögon ligger på bilen. Får inte riktigt ihop det men tar med dem bland högen med väskor jag har med mig: Ebbas dagisväska med ombyte o sängkläder, min väska med data o matsäck och min lilla löparsäck. Vi stolpar iväg längs en liten stig och en hal bergsknalle. Får lyfta Ebba och har efter bara 5 minuter utanför huset lerat ned min klänning.
08.00 Vi stannar och stampar på "smällbär" och sen lämnar jag på dagis efter att ha fått en jättestor kram och puss och gett fröknarna en påse goda äpplen från Värmland. Jag går nu från mitt mindfulla lugna tillstånd som jag alltid är i med Ebba till mitt ybermultitaskande där jag läser DN, lyssnar på P1 Morgon, kollar mailen i Blackberryn och gärna också en blogg och Facebook samtidigt. Jag vill ha allt till hands så pular ned plånbok och telefon i bh'n (för ingen handväska som vanligt). På tuben glider telefonen ur bh'n och ned i klänningen och får åka ut på golvet. Inga konstigheter. Försöker stänga ute denna artificiella typ av umgänge med främmande människor genom detta oproduktiva multitaskande. När jag kommer till jobbet har jag snappat upp något om ett postumt Nobelpris, dagens Rocky och halva ledaren i DN ungefär.

09.00 Byter till jobbskor och ser nästan normal ut ett tag trots fläckar. Undrar varför det ser ut som en tromb dragit fram på mitt skrivbord och försöker städa men inser att jag ska byta plats idag så ger mig och tar itu med mailhögen jag inte betat av i Blackberryn. Tittar på vår film från Lidingöloppet och blir helt varm och stolt. Lyssnar på Jillian Michaels och betar av enkla uppgifter.

10.00 Flyttar pö om pö lite grejer till min nya plats. Dricker grönt te. Tänker tillbaks på sekvensen i SVT1's serie Lykke jag såg igår där den otrogna exmaken efter separationen får det riktigt jävligt och tänker på hur jag liksom älskar den delen av serien och inser att jag har lite oprocessad ilska som fortfarande inte kommit ut så...

...kollar upp Kickboxning nära jobbet.

11.00 Jobbar vidare, planerar höstens jobb.

12.00 Äter en lunch jag önskar ska vara tillräckligt med spenat, morot, fetaost, keso, kyckling, fullkornspasta och tomater men det är den inte så hamnar obönhörligt i pentryt där jag äter 2 knäckemackor.

13.00 Har ett möte där vi ska lära oss vårt nya revisionsprogram. Jag har inte hunnit göra den onlinekurs man ska göra innan så under devisen fake it til you make it försöker jag hänga med och låtsas veta vad jag gör. Jag kommer undan som vanligt. PHU.

14.00 Fortsätter flytta plats. Det är varmt och jag är less och kom just på en sak som ska vara klar nästa vecka, hur f-n ska det gå. Kalendern är helt fullklottrad med möten, kundbesök, och "in-house" jobb.

15.00 Börjar bli klar på min nya plats. Fikasugen och sömnig för sov dåligt inatt pga klådan. Förbereder ett möte imorgon bitti och funderar på om jag ska gå på Mysore ("självledd" träning) Astanga yoga imorgon eller testa kickboxning på kvällen. Inser att jag inte hinner något, fastän jag har hjälp med hämtnint. Äter en tallrik youghurt med mysli.

16.00 Fortsätter jobba efter ett break där jag stretchar ut ryggen och funderar på vad jag ska göra för Rosa Bandet kampanjen.

17.00 Har lessnat ur totalt på att sitta still och byter om till mig själv. Känner blodet börja pulsera i kroppen. Tightar till tofsen, sätter spännen. Packar löparsäcken o stänger av datorn. Sticker ut på Torsgatan och springer ifrån alla siffror till något enkelt. Till en fantastisk känsla. 6,5 kilometer hem.

18.00 Hemma. Ebba har börjat sova hos sin pappa ibland och det känns helt krejsy att vara hemma själv. Jag äter vad jag vill, hur jag vill vilket blir haloumi, 3 jätteknäckemackor, guacamole, makaroner, fetaost. En påse lakrits jag fått av hjälten. Saknar Ebba men har lärt mig att uppskatta de här stunderna och göra det jag annars inte kan. Tyvärr handlar allt denna vecka om att förbereda visning och det här förbankade kliandet pga nässelutslagen gör att inget är så superkul men så får jag jättefint besök av hjälten och då slutar man klaga. Han vill ha pankisar och steker dessa medans jag far runt och plockar och plockar.

19.00 Har världens finaste himmel utanför fönstret (skymtar gör min lilla griffeltavla med middagsideer). Går lös med spray och tokstädar badrummet, skurar golvet. Däckar på soffan och klöser mig själv rödrandig. Planerar resten av veckan. Kollar vad jag har för matlåda. Hänger tvätt. Funderar på att röja i klädkammaren men myser hellre i soffan med mitt fina sälla besök efter jag bloggat...vilket är nu! :)

Tack världen för idag. En bra dag men nu är det dags att varva ned och sussa!

Mindfulness, eller ladda med lugn

2011-10-03T20:11:00.006+02:00

Världens finaste hjälte är världsbäst på enkla men helt fantastiska presenter!

Det är så otroligt enkelt alltihop. Den man älskar allra mest. Frisk luft. Natur. Stillhet. Jag och Ebba tog en skogsutflykt längs en stig upp i trollskogen idag. Det var lite sådär höstdimmigt och mulet. Färgerna sprakade men inne i granskogen var det lugna varma toner. Ebba knatade på sina små ben till trots och tittade efter kottar, svampar, löv och grenar. Hon bara gick och gick och jag var helt fascinerad. Inget gnäll.

Jag gick långsamt, långsamt för mig, i hennes tempo. Kom på mig själv att djupandas och liksom försöka suga i mig så mycket stillhet, natur, frisk luft och Solbacka jag bara kunde. För jag vet att jag åker tillbaks rätt in i ett vardagsinferno av visningar, späckat jobbschema och pussel. Jag är så utvilad, min faster har tagit Ebba två mornar så jag sovit till 8 säkert. Vi har ätit hennes omsorgsfullt goda lagade mat och jag har hunnit däcka i fotöljen nedan till tonerna av Vivaldi och slumrat sådär gott som jag så sällan gör. Var säkert en månad sen jag sov längre än 06.30 och samma så vad gäller sova middag.

Man måste stanna upp. Inse att man måste byta riktning eller bara röra sig framåt långsammare. Jag blev inte förkyld och studsar av energi men min kropp har inte låtit mig gå obemärkt ur de senaste veckornas höga tempo- jag har fått nässelutslag och det kliar något galet på armar och bål. Aldrig haft innan. Fått massa bra tips på hur jag ska kuva det men jag är ju mer intresserad av vad det kommer ifrån.

Nu är jag tillbaks i Tokholm och det är visningar med tillhörande skurande i veckan. En ultra på 50 km på lördag, en massa jobb, en massa skoj. God sömn, god mat, rörelse utomhus och massor av Ebba gör att allt detta känns som en lätt match. Nu kör vi.

Min lilla trädgårdstomte med sin morfars mössa som säkert har 40 år på nacken....

18 km flygfot och framtidslöparplaner

2011-10-02T20:05:00.005+02:00

Inte glömt...

Ibland händer det. Jag får känning av att det kan bli en bra löpare av mig. Jag håller till någonstans däremellan att bara ta mig runt distanser på upp till 5 mil och mellan att få en bra tid.

Det är kämpigt här. Det är ilandskämpigt på alla de sätt men kämpigt ändå och något som, när allt annat funkar, jag uppfattar som en utmaning. Och jag älskar utmaningar.

Det krävs ett nytt tänk för att kliva upp ett snäpp. För att prata maraton på 3.40, Halvmara på 1.40. Mil på kanske...48 minuter? Jag vill, jag vågar och jag omger mig genom dator och personligen med människor som bara genom sitt görande visar att allt är möjligt. Men jag, tuffa jag, tvekar ofta. För jag har inte fått styr på träningen som jag tänkt och vid analyserandet så är det ganska klart varför- jag lägger inte den tid som krävs. Inte den energi. Jag spretar och satsar på triathlon och undrar sen varför inte löpningen utvecklas. Jag njutlöper och duckar fiffigt för intervaller och liknande. Så bra då! Jag gör fortfarande galet bra. Men går jag runt och suktar efter lätta snabba ben och finfina tider, ja då måste jag välja: Antingen satsa det som krävs. Eller låta det bli en sån där sak som jag vill ha, men inser att jag inte är beredd att offra för och släppa det för att undvika lidande. Som att vilja ha en cool klädstil och ett snyggt inrett hem. Jag kan vilja ha det, men jag skiter rent ut sagt i det för det finns tusen viktigare saker för mig.

Men att bli en bra löpare ligger högt. Det kostar inte så mycket pengar vilket är A och O för mig. Det ger mig otrolig lycka, får mig att träffa underbara människor (även om jag älskar att träna själv när det ska kräktränas). Det får mig att växa som person, bli starkare både fysiskt och psykiskt och banne mig det inspirerar andra och jag vill. Så jag ska.

Mål ska vara mätbara och ligga precis sådär så de går att nå men du måste anstränga dig.

Detta var mitt första år som löpare. En ultra, en halvmara, ett triathlon, en 5 km, ett brutet Lidingölopp och snart en kuperad ultra till och så var vi klara med den här första säsongen.

Jag tar med mig att jag är disciplinerad nog att faktiskt träna.

Jag har otroligt lätt att lära.

Jag älskar att springa och har lärt mig att träna i grupp.

Jag är dock lat när jag väl är ute.

Jag har inga skador rent muskulärt men mitt hjärtfel och min nu superkrånglande rygg kommer vara en utmaning att hantera.

För att bli bättre måste jag träna mer disciplinerat när jag väl är ute. Jag måste köra mina tusingar, mina 2-tusingar. Jobba med löptekniken och löpstyrkan. Ta hand om bålen och se till kosten. Jag äter väldigt bra men sen äter jag väldigt mycket socker och mackor (älska mackor!) och eftersom jag är rätt nöjd med mig själv triggas jag inte att skärpa mig men nu satan ska jag ta tag i kosten också.

Idag tog jag min halvlånga runda här på landet på 18 kilometer. Med 6 dagar till SUM så är det väl sådär halvnödigt träningsmässigt men med min ruttna känsla i kroppen (förutom under Lidingöloppet tills ryggen sa stopp) så behövde jag ett glädjepass och se om ryggen håller. Jag springer 7 km längs en bilväg sen svänger jag in på en grusväg där jag har 11 kilometer Värmland at its best under fötterna och runt mig. Det är en snurrig kuperad väg och här har pappa snurrat runt o kört rally och hela kroppen känner sig hemma. Jag hade ingen plan på fart utan kopplade in lurarna och lyssnade på P1's Godmorgon Världen.

För 6 månader sen var mitt joggtempo 6min/km. Nu om jag låter kroppen bestämma springer jag på 5:30. Jag ökade inte, jag bara rullade på och det finns inget som den känsla när höstfuktig dimma ligger på bara armar (för ned till 10 grader springer jag i korta shorts o linne, svettas i onödan är drygt!). Luften är lätt att andas, underlaget perfekt och och kroppen vill fram. Och de sista tokkuperade 2 kilometrarna var det inga problem att trycka upp farten och det får gå bannemig hur det vill med att ta sig 5 mil nästa helg för kan det kännas såhär bra så har jag en grund att stå på. Problemet är väl ryggen då som fortfarande värker ibland med en smärtar som skarpa knivar men ger sig om jag sträcker ut den ordentligt så det blir nog några såna på SUM nästa helg.

Måste bara återge något som Hans Rosling sa idag i en intervju i Godmorgon Världen på p1 angående att världspopulationen kommer vara 7 miljarder alldeles snart. Fritt återgett: Det är inget problem. Problem är något man kan göra något åt. Sug på den du och gör något åt det som du uppfattar som problem i ditt liv.

Laddar o vilar

2011-10-01T19:00:00.008+02:00

Engentligen är det så absurt. Att man lever ett liv där man måste åka bort från det man kallar sin vardag, för att orka med den. Att man lever omgiven av så mycket rörelse att man njuter av att stå och titta ut över en morgondimmig stilla höstträdgård på landet. Att man omger sig med så mycket hus o bilar o betong och planterade saker att man glömt hur det luktar på riktigt på hösten. För det är inte i stan som här.
Jag känner mig faktist inte slutkörd på något sätt men jag blir lite stingslig när det går för lång tid emellan besöken till Värmland, eller fjällen. Är faktiskt väldigt förvånad att den känsla i halsen och den snuva Ebba hade inte bröt ut hos någon av oss. Att vara frisk nog att träna och genomföra lopp, är faktiskt en del i träningen det med. Du kan köra hur mycket intervaller du vill men du måste se till att ditt immunförsvar är starkt så du håller dig friskt. Lättare sagt än gjort.
Det tar tre timmar hit i bilen och jag stänger dörren till Stockholm längs E18. Jag släpper alla funderingar om logistiken runt visningar, revisioner och ekonomi. Här sover jag djupare, andas friskare luft, trampar runt i gummistövlar och kläder som bara lämpar sig för åsyn av just Ebba, faster och syster. Jag klurar jag på hur jag ska trimma de 4 granarna likadant. Hur vi ska ta hand om alla löv, och det går inte att greppa hur mycket löv det är hur man än beskriver det. Det är 7 stora ekar, en gigantisk lind, ett otal björkar o andra träd därtill och pga vildsvin kan vi inte bara dumpa allt utanför tomten mot skogen utan det måste eldas upp eller köras bort till återvinning. Galet. Och underbart. Solen har strålat och värmen har varit på t-shirtnivå. Ebba fullkomligt älskar att vara här och stolpar runt på tomten med sin lilla kratta och plockar äpplen och busar. Hon åt så mycket broccolisoppa till lunch så hon inte orkade kaka och sen sopade hon i sig stuvad spenat så det sprutade. Underbara unge.

Myyyyycket äpplen finns det

En glad liten tjej som älskar att vara ute o busa

Men det är även här jag i planeringsfas. Jag funderar på vilken utmaning...näää..haha VILKA utmaningar 2012 ska få innehålla. Jag har en dröm om att göra något stort i välgörenhetsväg för att lyfta fram viktiga frågor jag brinner för och jag inser att jag har lärt känna människor som kan brinna för samma sak. Men det är stort! Jag vet inte om det kommer bli 2012 men det finns med där. Jag vet att jag vill utmana mig inom min favoritkategori rörelse utomhus. Jag vill bli snabbare, starkare, smidigare, lättare, tuffare och uthålligare. Allt det. Varför inte? Varför skulle jag inte?

Men med den pusslande vardagen och Ebba på hornhinnan hela tiden måste detta planeras. Ser så otroligt mycket fram emot att gå in i grundträningsfas och stycka sönder min träning och bygga från grunden. Så mycket så att det inte blir någon mara första helgen i november. Jag vill bort från före-under-efter lopp nu och börja jobba mot nya mål och låta det ta lång lång tid. Mål som är skarpare och tuffare än förut och jag behöver börja om bokstavligt talat from the core. Stärka min bål. Bättra på kosten. Öka uthålligheten. Snabbheten och styrkan. 2011 har varit ett reparationsår. 2012 ska bli ett spat out in glory år. Nu, vilar jag. Ser fram emot Sörmlandsultran som ett uthållighetsprov, för prov kommer det bli, 5 mil känns väldigt mycket längre nu än för 6 månader sen inför TEC. Jag känner mig väldigt seg och tung och plufsig fortfarande och det är bra för ur missnöjet växer och gror ett galet driv inom mig att förändra och förbättra. Men här och nu- är allt alldeles underbart. Imorgon 18 km's vändan som sista längre pass innan sista loppet detta år.

Ha en fin kväll!

Crossfitpremiär och mot landet

2011-09-30T13:21:00.002+02:00

Men åh. Jag blev rörd till tårar av de fina kommentarer jag fick på bloggen igår. Jag säger ofta som svar på frågan varför jag bloggar, att får jag en person att börja träna och hitta glädjen i det, och någon att utmana sig själv- då är det så värt det. Jag älskar dessutom att skriva! Min dröm när jag var liten var att bli journalist. Jag har läst journalistik men har alldeles för mycket åsikter så jag kunde inte ens skriva en endaste nyhetsartikel på 5 rader utan att lägga in en åsikt. Så jag har min egen lilla spalt här, min krönika där jag får ur mig allt jag har i skallen och hoppas att några har glädje av det- så är allt bra!
Jag är just tillbaks från en riktigt trevlig fredagstillställning. JärnkvinnaSofie hade dragit in Magnus i att leda ett Crossfitpass med oss nere i Karlbergs slottspark. Vi blev ett gäng på 7 tjejer som rullade ned till parken som badade i sol. Vi höll till borta i ändan av den avstängda hinderbanan.
Det var så kul att träffa Sofie- äntligen! Att ha något sorts catch-up samtal med ändorna i vädret under björngång är inte helt lätt så ser fram emot en lunch snart!
Vi körde 3 varv med övningar som fick alla muskler att vakna till. Jag är nog inte så klen som jag tror men det finns mycket att jobba på.
Solen sken och förutom en endorfinkick och massa skratt och glädje av att träna med härliga tjejer fick jag med mig ett par rosa tights att springa Sörmlandsultran i av Sofie samt senaste numret av Fitness Magazine. En hel del gräs och grus har jag också transporterat in här på kontoret ser jag nu....
Det känns som en underbar sensommardag och nu ska jag hem, duscha snabbt och hämta den underbaraste lilla trollungen på dagis och sen bär det mot Värmland och 3 härliga efterlängtade dagar på landet med upptäcksfärder i skogen i 2-års takt. Hoppas ni också får en fin helg!

Go get it

2011-09-29T13:56:00.005+02:00

Ibland måste man ställa sig där. På andra sidan. Där livet är slut. Och fiktivt titta tillbaka. Och fundera på vad man vill se. För just nu är det så otroligt lätt att säga att jag
* hinner inte
* vågar inte
* kan inte
göra alla de där sakerna hjärtat skriker om. Eller piper om därunder all materiell ilandsstress.
Mitt emellan tunnelbanan och mataffären en trött regnig oktoberdag där väskan är fylld med jobb, nycklar, lappar och därtill en tyngd av "borden" sömnbrist och tveksamheter är det kanske inte så jäkla lätt att tänka att "nu säger jag upp mig och startar eget" "nu hoppar jag på ett volontärår utomlands" eller "nu anmäler jag mig till ett marathon nästa år och tar hjälp med träningen". Nä. Det kommer inte spontant. Vi är så inrutade i att slussas mellan reklampelare fram genom vardagen. Livet är en kofta för 299 kr, en latte med gratis bulle och kanske en kryssning. Boxer Robert vet alla vem det är. Shirin Ebadi, lite mer svårplacerad för en del. På nästa reklampelare: Fläskkarre 29.90 kilot denna vecka. Och så blir en hel sanning av instängda plågade grisar fulla med hormoner plötsligt en hastig torsdagsmiddag på bordet.
Bara för att vi inte tar oss tid att stanna upp. Reflektera. Ifrågasätta. Agera.
Vi tänker att storebrorsamhället borde ju isåfall lösa det så att tågen går i tid, att all mat som säljs är bra och jobbet blir roligt- för hur ska vi hinna reda ut vad som är bra och dåligt?
Det är en sån stor klyscha men den är så sann. Vi har bara ett liv och vi vet inte när det tar slut. Det finns så många historier att ta till sig runtom oss där människor tagit livet och vardagen för givet och sen fått den ifrånryckt sig.
Egentligen handlar det inte så mycket om vad man ska kunna titta tillbaka på. Utan om hur man vill att det ska kännas på morgonen. På kvällen. Varje dag. Gör jag det jag vill? Ger jag mig ut efter det jag verkligen vill ha?
Jag sparkar mig själv i baken hela tiden för att driva mig framåt mot det jag vill. Stå emot tveksamheter, ifrågasättanden som bara kommer från avundsjuka och feghet. ibland blir jag osäker, men det är oftast när jag lyssnar på fel personer. Eller när jag tar ögonen från mina mål. Tittar på molnen istället för på solen.
När jag tänker "nä det där går nog inte" istället för " jag testar, så får vi se".
Som igår när jag tänkte installera min nya bloggportal själv. Otekniskare människa får ni leta efter och något tålamod har jag inte begåvats med heller. Klart det inte gick. Men jag försökte, och kan nu med god ro be om hjälp.
Eh träning då? Någon sån? Ja det är 6,5 km till jobbet och jag sopar igång mig själv från dagis längs Lötsjön, Råstasjön, bort mot Råsunda, in mot Torsgatan och sen får jag stå på ordentligt emellan rödljusen för att hålla snittet. Allt sker före frukost och jag har svårt att hitta energi men målet är att minska snittiden per kilometer. Idag sa den amerikanska damen som bor i min Runkeeper app att äveridj pejs: fajv minits änd tuentynajn sekånds pör kilåmedör och det var ok för det var en del rödljus att stanna vid.
Annars då...jo jag försöker planera in lopp under 2012. Och tänkte faktiskt lägga till ett litet marathon här i november. Om du har ett lopp som jag bara MÅSTE springa 2012, hojta till!
Jag tänkte också springa Sörmlandsultran helt iklädd rosa för Rosa Bandet kampanjen och det går väl sådääär för rosa tights har jag inga.
Höll på att anmäla mig till fjällmaran på datorn idag när jag fick bli fjärrstyrd av vår support. Den unga killen i telefon frågade om jag skulle göra "den där tjejklassikern" och jag skulle kunna skriva tusen arga spaltmeter om att varför heter det Tjejklassikern och inte tex miniklassikern? men vi slutar här för jag väljer in positiva saker hellre än negativa och det manifesterar jag med en stor skål nypoppade popcorn, Mitt i Naturen och en stor kopp grönt té. Adjöss!

En jättefin dag.

2011-09-28T18:25:00.003+02:00

Tacksamhet. Och kärlek. Varning för illamående om du tillhör den buttra typen som inte är mottaglig för enkel salig vardagslycka.
Bara att vakna och känna att jag sovit bort utmattningen. (nej klockan var fortfarande 06.00). Mitt mantra idag har varit att ta hand om mig. Jag måste ta hand om mig, jag har bara en av mig. Jag kommer alltid ha tusen saker på att göra listan och alla kommer alltid vänta på rapporter o ditten o datten men jag måste hålla i mig själv så jag finns i min helhet o i mitt bästa jag för de jag älskar.
Så jag sprang till jobbet. Utan klocka, utan press. Men med runkeeper som höll lite koll i väskan. 6,5 sköna kilometer. Varm dusch o stretch. Stor frukost. Talade om för min kund att jag blir lite sen, för jag vägrar stressa idag. Har sen granskat ett jätteintressant projekt i Indien och fått äta lunch med min fantastiska kund i lugn och ro. Valde en fiskgryta och grönsaker- jag tar hand om mig! Gått igenom kalendern och..tadam: Tackat nej till hela 3 uppdrag! Så duktigt av mig. "Tyvärr min planering är full". Knatat med Jillian Michaels i ena örat ned till världens hårdhäntaste norrman på Access Rehab. Har du inte varit där, och har ont eller är stel, sök dig dit! Du kommer inte ångra dig för de ger sig inte förrän du fått hjälp.
Eller börjat gråta som det blev i mitt fall. Min rygg knakade Martin än hit än dit och den lossnade rejält från käke ned till korsrygg. Diagnos- en kota som inte är glad. Order: Styrketräning. Ja fifasiken man kommer inte undan alltså...Sen fick jag massage. Underbart. Tills vaderna. Då började tårarna rinna för det gjorde nå så bövulskt ont. Men nu är jag som ny och vill ut o skutta men försöker låta justeringarna sätta sig och sitter rakt och snyggt i lotusposition och skriver.
Stannade på mataffären på vägen hem och köpte haloumi och har ätit en salig blandning av det jag är sugen på, i soffan! Ebba är hos farfar och kommer snart. Jag tog ingen jobbdator med hem och kan inte jobba med någon endaste databas- bara ägna kvällen åt mig själv.
Jag läste ett så fint mail idag. En av Ebbas dagisfröknar har de senaste dagarna tagit sig tid att skriva om vad de gjort under dagen och skickar dessutom med bilder. Som vi föräldrar får på eftermiddagen att titta på. Lycka. Mitt liv är rikt.
Jag får ofta frågan om vilka organisationer man ska ge pengar till, vilka man kan lita på. Jag ska skriva om det snart. Ha en fin kväll. Mine is magic.

En Riesendag

2011-09-27T19:47:00.004+02:00

Don't get me wrong. Det här har varit en bra dag, för de flesta dagar i mitt liv är bra dagar, för jag gör dem till det. Men det fanns vissa fallgropar idag. Att börja med att färdigstäda badrum, finbädda, torka speglar och genomföra detta med en allt annat än hjälpsam 2-åring tidigt på morgonen pre koffein får tilläggas är inte helt lätt. När det sen blir ett "nr-2 byte" PRECIS när galonisarna är på och det är 1) helt färdigtorkat överallt 2) brådis då tar man den i trappuppgången och får hitta på bra svar till den lilla inblandade.

När man sen glömmer strömkabeln på kontoret och åker på kundbesök utan den får man det lite svettigt då man har 3 timmar batteritid och 8 biståndsprojekt att granska. Hungriga vargar jagar bäst men jobbar bäst vet jag inte, fick göra dem utan break för att hinna få in all dokumentation innan batteriet dog. Att äta lunch kl 13.30 är ungefär 2 timmar och ett blodtrycksfall för sen för mig, vet jag nu. Älskade kropp,tack för att du ställer upp, du ska få din belöning- 5 mil terräng, håll ut 11 dagar till.

Så när jag gick från jobbet så visste jag att det var en Riesendag. För jag har såna dagar. Jag blir så fruktansvärt sötsugen när jag är för trött och jag vet om det och vet också att sockret inte hjälper jota men låter mig ha en sån dag då och då.

Jag vet också att jag måste träna. Jag måste få till en stund då jag flyger fram av egen maskin i svett och med endorfinerna som motor mitt i allt a-b-c-b-a. Så imorgon springer jag till jobbet, för träning får man till om man vill. Och så är ordningen återställd. Energin är på väg tillbaks och imorgon fyller jag på med rörelse och frisk luft istället för med socker.

Ha en fin kväll!

På skurknäna men reser mig snart

2011-09-26T20:40:00.008+02:00

Jag har inga rötter i Sthlm. Och det blir så uppenbart ibland. Jag har lite ångest varje gång jag går ned under jord och älskar att cykla till jobbet. Men imorse var jag för tung i huvudet och behövde beta av lite mail så tog tuben och trängdes integritetshotande med andra måndagströtta.
Jag brukar inte vara måndagstrött men just idag var jag urlakad. Jag mår nästan illa och tanken på att spendera hela kvällen skurandes och skyfflandes grejer i lägenheten för att få den att se ut sådär "här bor ingen alls utom värmeljus, välkommen på visning" var liksom inte...angenäm!

Men vi är ju två som äger lägenheten fortfarande så hade bett om hjälp med det som skulle vara lite extra pyssel inför fotograferingen.

Men när jag kom hem, trött seg och med en rygg som fortfarande inte är redo för lyft och vrid så var det rätt uppenbart att inget åtgärdats. Nu vaknade den här ilskan och drivkraften jag har i mig som ibland skrämmer mig själv. Jag tror den kommer från Tornedalen, från mammas släkt.Ut på balkongen. Upp på träsoffan och skura skura hela inglasningen under idel svordomar. Korsryggen skrek av alla vridningar men jag sög in magen och tippade bäckenet framåt för att döva det. Såg ut som en juckande rabiat mamma i skurhandskar med bra exponering där på 4e våningen.Ebba lekte hos underbara grannen och mamma dök upp och hon kastade sig i ett par diskhandskar hon med och gick lös på mina blommor som skriker död och det är väl inte budskapet jag vill skicka ut till potentiella köpare.

Satan i gatan vad förbannad jag var. Jag komponerade långa haranger med spydigheter värdiga amerikanska tv-serier men visste ju redan då att jag inte skulle leverera dem. Rise above it säger andra halvan av mig, den som är från pappa, från Värmland. Jag äger den här situationen, där här separationen, jag släpper inte ifrån mig energi och ger inte vika. Jag går stolt och ärlig ur det här. Jag har inte gjort något fel, jag har försökt och jag har gett chans och jag har gjort allt i rätt ordning och nu ger jag inget mer av mig. Hade någon för 2 år sen, eller ens 1 år och 2 månader sen sagt att om ett år står du här själv och torkar av kylskåpet efter du lagt Ebba för att förbereda en försäljning då hade jag garvat. Men nu är det så. Jag har skurat sen klockan 15.30 och jag har badrummet kvar men jag har så ont i ryggen så jag sitter och vilar sätesmusklerna nu innan jag går på't igen. Är helt dränerad efter allt slit i helgen, klockade upp snygga 15 timmar övertid förra veckan.

Jag har varit på visning snabbt i huset bredvid i en liten söt 2a som jag vill ha. Jag längtar tills det här är klart. Jag längtar efter att få mer tid till kärleken, till vännerna, till spontana utflykter, till nya projekt. Jag längtar men jag gillar att sitta här också och ta en kopp te men nu jäklar åker handskarna på en sista sväng och så tar vi badrummet och så sover vi lite. Bjuder på lite fina bilder som min kusin tog av mig och Ebba en solig dag i somras. Min fina lilla tjej som växer så snabbt.

Nytändning

2011-09-25T20:16:00.003+02:00

Åh vilken helg. Vilken era det här har varit. Och vilken början på något stort.

Från våra fantastiska stavgångare i fredags, till våra stafettlöpare, till våra glada 15 kilometerslöpare, till de 200 som sprang 30 km, till de ca 100 tjejer som sprang tjejloppet idag med fantastiska Fanny som gör en premiär i löparsammanhang genom att sopa igen banan med milen på under 42 minuter. Jag är så stolt! Jag är så glad att allt slit har gett sån fantastisk utdelning. Alla glada och tacksamma och mina funktionärer har varit rakt igenom fantastiska med idel leenden. Lidingöloppets hela personal och samarbetspartner har tagit emot oss med öppna armar och jag har beskrivit det som att jag varit en lerig prinsessa hela helgen.

Idag på eftermiddagen var den leriga prinsessan dock ganska trött. Ryggen som lösts upp genom sätesvärmen i bilen (stort tack vare 1,5 timma i köer hem och dit idag) började krångla igen. Jag var så trött och seg och det var mest massa logistik och ihoppackning kvar. Min hjälte dök dock upp och bara kramade mig och jag fick lite energi.

Väl hemma mös jag på soffan med Ebba och bara landade i allt och..då börjar hjärnan att spinna igen. Så nu har jag värsta idén! Som jag bollat över till Madde som jag fick krama om för första gången igår! Jag har planer för jobbet och tur att det är utvecklingssamtal imorgon (hejade fram min coach i spåret dessutom!). Jag håller på och säljer lägenheten och ska buda på en ny. Jag går in i en ny fas i kärlekslivet och det är mycket nytt. Jag älskar det. För det fasta trygga finns kvar. Genom alla mina dagar har Solbacka funnits där i Värmland som ett tryggt hemma och nu ska jag ta Ebba med mig och åka dit och ladda batterierna med Värmländs lantluft och sova i en skön säng.

Imorse var jag en trött en. Ringde Helena som vänligt men bestämt talade om att du borde kanske säga nej ibland! Och jag vet- jag ska! Men vem är jag när jag inte gör allt jag vill? Crash and burn verkar vara min grej men även nu så har jag faktiskt energi kvar. Jag tankar energi i att Ebba verkat klara sig från förkylning, hjälten kan sova bättre, min fina Sofia debuterade på 15 km med dunder o brak. Hela eventet har gått över förväntan. Jag är frisk och kan få hjälp med ryggen. Klockan är 20.30 det är ganska rent hemma, har roddat lite inför fotograferingen o tar resten imorgon. Tvättat Ebbas dagissängkläder, förberett matsäck. Nu ska jag skriva lite tackmail och post-itlappar, läsa DN och sen sover jag gott 8 timmar och så KÖR VI! E ni me? :)

Solen skiner ändå- brutit mitt första lopp

2011-09-25T08:33:00.004+02:00

Jag har brutit mitt första lopp! Galet! Man skulle kunna tro att jag såg det här som ett tråkigt slut på månader av träning men det goda i att ha alldeles för mycket för sig är att går något åt pipan så kan man glädjas åt något annat.
Och jag kan välja att komma ihåg att jag gick som Ringaren i Notre Dame i 2 km eller att jag flög fram i 18. Jag väljer det senare. Jag är pigg. Jag kunde springa i backar och sen stå på utför så jag blev en av dom som irriterades på att folk inte håller höger när de saktar ned. Det låg säkert flera minuter i alla inbromsningar man får göra för att folk inte hajar hur det funkar. Men man får skylla sig själv när man ställer upp i ett lopp med 22 000 löpare.
Vi tar det från början.
Klockan ringde 06.00 och jag tyckte det killade i halsen och det gör det idag med. Åt en lätt frukost och tog bilen ut till Grönsta och roddade i tältet. Hejade på våra 15 km löpare och sen fick vi störta tillbaks för att hinna äta i god tid innan starten. Skön mil avverkad redan innan start! :).
Var riktigt oladdad men det brukar faktiskt funka. Solen stekte. Benen var pigga och testjoggade uppför backen mot Koltorp som ligger långt åt helskotta från Grönsta. När starten gick så rullade jag på och garvade lite åt folk som försökte undvika det blöta i gräset- HALLÅ! Det är ett terränglopp! Eller ska vara, men det är ju rätt mycket fin grusväg, asfalt, osv...definitionen av terräng är jag tydligen lite oklar med. Alla kändes väldigt sammanbitna så jag var bara tvungen att hojta vid 29 km passeringen " Bara 29 kvar- inga problem" vilket mottogs med konstiga blickar. Första 8 kilometerna är alltid jobbiga och det var trångt dessutom. Svårt att få upp tempot utan att lägga massa energi på omkörningar men höll målet att absolut inte ramla under 6 min/km. När det planade ut bort mot Kyrkviken så gick det att öka och lade mig på 5:15 tempo. Låg där tills det började bli kuperat igen och nu var det som att köa till ett fyndbord på loppis- svårt att ta sig fram då folk tvärnitar och har sig. Med hög musik i öronen och ständiga tittar över vänster axel klarade jag mig från det värsta. Vid 15 kilometer såg jag att jag låg på ca 1:28 och kände att det här kan nog gå bra det, nu ökar vi lite. Inga 2:45 men kanske 2:55?
Jag hade varit hos Access Rehab innan starten för att jag kände av min SI-led i ryggen (som jag har problem med ganska mycket och jag får lätt krampkänning i gluteusmusklerna och nerver i kläm). Micke sa vänligt men bestämt att det här gör vi inget åt 2 timmar utan start.
När jag nu stod på i en utförsbacke kände jag att det liksom trycktes ihop och den bekanta krampen ut i rumpan började kännas. Sen ramlade en kille framför mig. Jag saktade ner ganska hastigt och kände hur ryggen trycktes ihop. Fick en knuff bakifrån och gick ned på ena knäet. Sen gjorde det överjävulskt ont. Kändes som jag ville springa framåtböjd för att sträcka ut och det går ju inte i 14 kilometer. Stretade på men när jag kom till Grönstabacken började jag känna att det här går inte. Men jag var så pigg, så jag ville fortsätta. Segade uppför backen och hade bra flås. Men sen stannade jag. Jag bryter tänkte jag, innan jag hamnar ute i skogen. Började gå tillbaks, mötte alla löpares ansikten och kände att NEJ jag måste vidare! Stretchade ut sätet, vände, började springa igen men det gjorde för ont. Kunde inte fokusera och visste att de värsta backarna var kvar, jag kunde ju inte GÅ upp o ned. Så vek av ut i skogen. Två damer menade vänligt att "det är mycket närmare den här vägen". Haha. Ringde hjälten och började böla och fick väl ur mig något osammanhängande och nej jag ville inte ha sällskap. Haltade tillbaka genom skogen och såg alla gå i mål och var som ett ledset barn i 5-10 minuter sen släppte jag det och tänkte på alla mina duktiga kollegor och gladdes åt det istället. Så fort jag var i tältet och såg alla som gick i mål och gått i mål brydde jag mig inte så mycket längre. Herregud jag har sprungit massa lopp och har fler framför mig och jag tar med mig att jag tuffade som ett ånglok i 2 mil..nåja 18 km.
Läser Johan Esks krönika i DN Sport idag om att vi springer långsammare. Vi är tjockare och ohälsosammare än 30 år sen. Men jag väljer att se alla som är därute i spåren och stretar, i mjölksyra, i glädje, i envishet. Trots tidspress, skador, sjukdomar. I trots mot massa saker. Jag är så glad och stolt över den här helgen och det kulmen det är av en otrolig hälsosatsning av mitt företag. Jag har fått massa inspiration och glädje och jag är så taggad att ta arbetet med det vidare men ser även fram emot en vintersäsong där jag ska bryta ned min egen träning och min hälsa och bygga upp den till en ännu starkare, snabbare och gladare löpare/triathlet.
Men det är en del som ska betas av tills dess. Idag fick jag sätta klockan på 06.00 igen för att hinna börja rodda inför fotografering av lägenheten på tisdag. Allt jag lagt åt sidan den senaste tiden ramlar över mig som ett stort lass imorgon och jag blir lite kallsvettig. Men vi tar en sak i taget. Nu ut till Grönsta och heja på våra Tjejlopplöpare och sen stänga ned allt och packa ihop. PHU. Ha en fin dag!

En lerig, solig, kramig varm dag

2011-09-23T20:32:00.006+02:00

Cirkus PwC

INGEN kan undgå vem Lidingöloppets nya huvudsponsor är. Även om vissa inte vet vad min arbetsgivare gör...så vet de som varit på Lidingö idag att vi är ÖVERALLT! Bland annat har vi en 10 meter lång tunnel vid Kyrkviken som klappar och hejar på dig som ska springa 15 och 30 kilometer! :).

Jag har som sagt bara varit ute på Lidingö för att övningsspringa en gång. Och jag var först av PwC Lidingö Challenge teamet på plats idag med min fantastiska kollega M. Vi körde över bron i solsken och på Grönsta hittade vi snabbt vårt tält i målområdet. Det första som hände var att vi ställde av lite grejer och skulle sen bara parkera bilen. När jag kom tillbaka hade vips några flinka funktionärer burit allt till tältet. Det här börjar bra tänkte jag. Vi roddade med filtar, bananer, bord, vattenflaskor..allt! Och överallt blev vi så vänligt bemötta. Kände mig som en lerig prinsessa. Allt flöt på så otroligt bra att vi hade tid att slänga oss i våra loungemöbler i solen och slappa lite.

Men sen kom våra stavgångare och vi tittade på deras start innan det bar av tillbaks till kontoret för vår pastamiddag och pepp. Jag och Aimee som jag jobbat tightast med med Lidingöloppet fick ett otroligt fint tack, på det sätt som hjälper mig allra bäst just nu. Är otroligt tacksam och det är klart att det är värt allt slit! :) Jag fick fina blommor också...

Imorgon är en stor dag- över 400 löpare ska iväg och tältet kommer koka av endorfiner..men även av solen! Jag vet inte ens när jag startar men vet att jag ska filmas före och efter. Jag ska peppa mina kollegor och ansvara för tältet i största allmänhet och det här är inte sånt jag brukar blanda in i en dag där jag ska springa 3 mil. Ebba har tydligen eventuellt feber och jag vet att om hon blir sämre så vill jag inte vara någon annanstans än hos henne. Men är så glad att hon är hos sin vettiga mormor.

För ett år sen exakt, var jag ju på absoluta botten. Jag var anmäld till Lidingöloppet då med. Men hade inte sovit mer än 4 timmar per natt på två veckor. Var ett emotionellt vrak efter att allt rasat. Jag tappade massa i vikt och var i så dåligt skick att jag inte orkade bli glad över att springa.

I år är jag jättetrött. Jag är ur form, seg och känner mig plufsig. Men vet ni vad? Jag är så glad. Jag är så stolt och nöjd och pirrig så det kommer nog gå bra det här med. Min hjälte dök upp idag på jobbet och hela jag var tusen fjärilar och löpstyrka kommer inte alltid ur durumvete, intervallöpning och långpass. Det kan komma ur ren och pur livsglädje, kärlek och inspiration och det är det som kommer bära mig runt 30 kilometer imorgon.

Ni som ska till Grönsta imorgon- kom förbi och säg hej! Och ska ni springa Lycka Till- NJUT för helsikke. Var glad att du inte är nytransplanterad, förkyld, magsjuk, skadad vad det nu kan vara, spring för de som inte kan om du inte kommer på något annat! :)

Nu börjar den galna helgen!

2011-09-22T19:21:00.006+02:00

Bra löparmat, dålig matplats

Man måste ha lite marginal. Man måste äta så bra så man har utrymme för onyttigheter. Ha ett så starkt immunförsvar så man klarar att stå emot dagisbakterier. Träna så bra när det flyter på så när det inte hinns med så går det bra ändå. Sova så bra så man kan ha en dålig natt.

Jag har inga marginaler just nu. Folk rasar i förkylningsträsket runt mig och jag tror mitt immunförsvar jobbar på högvarv för att hålla min statistik med 2 förkylningar per år max!

Inatt fick jag en flashback av bebistiden då Ebba vaknade 02.00 och ville sova inne hos mig. Jag som kramat ur det sista ur mig själv med jobb till 23.00 kunde inte somna om och det är ju inte helt lätt med en liten 90 cm lång roterande elvisp i sängen.

Således var jag ett vrak imorse- för jag har inga marginaler just nu. Allt jag inte gör denna vecka, alla kunder som jag säger " återkommer" till måste göras nästa vecka. Måndagen har blivit som en avlastningsplats och kalendern den dagen är full så det brister. Men då är då. Nu är nu.

Idag gick bra men jag var så slut på vägen hem. Ebba är på äventyr med farfar idag så hade lite tid till mig själv. Att hinna väcka benen imorgon finns liksom inte även om de kommer få jobba ute mellan Grönsta och Lidingövallen så tvingade mitt trötta jag ut på en sväng. Det skulle jag nog inte gjort. De här passen innan precis innan lopp ska bara kittla sinnet. Idag var det som att släpa en trött labrador. Det skulle bara vara en liten käck tur runt sjön men det var stumt o stelt. Jag jagar mitt löparmojo. Den där ooohh aaah känslan. Jag gav mig inte. Jag jagade den snabbt nedför. Uppför. På en raka. Skuttade uppför en berghäll. Den kom aldrig. Så jag gav upp och gick in till mina excelfiler igen och hade en riktigt skön timme på soffan med en god sallad med nyttigheter i och fick lite gjort.

Det här med skor och det här med terräng

Det pratas om att Lidingöloppet är ett terränglopp. Men det finns terräng och terräng. Asfalt- det är ett absolut underlag. Det är som det är. Terräng däremot. Kan vara som på delar av Vertex där du bör ha knutit skon ordentligt för den kan sugas fast i en lervälling. Det kan vara att springa i en bäckfåra. Lidingöloppets terräng är på sin höjd ett lerigt mål o startgärde. Sen är det fin lättsprungen (nu bortser jag från det eviga upponeriga!) bana. Så jag tar inte mina terrängskor till detta. Mina adidas response Trail kommer absolut inte på fråga. Då kommer jag sura ur efter några kilometer av att de känns tunga. Nej det får nog bli adizero Boston. De känns lätta och jag behöver allt lätt jag kan komma över. Gärna vingar.

Imorgon är en intressant dag. Ebba får husera hos mormor. Jag ska ut och rodda vid tältet på Lidingö så det är förberett. Sen ska jag heja på stavgångsgänget vid starten. Sen kasta mig in i bilen och ta mig till vår pastamiddag med presentation och sånt på kontoret. Det blir lite tal och pepp och mingel. Förhoppningsvis orkar min hjälte hänga med.

Jag känner mig inte alls som en tuff mamma som ska springa 30 km. Jag känner mig seg och trött men,..det botar vi med sömn! Godnatt på er!

Surfer girl goes galonbyxor

2011-09-21T21:08:00.010+02:00

Jag o de andra funktionärstjejerna kommer synas i helgen

Jag har bara skogsTV. Och när jag sitter och jobbar i soffan ibland kan antingen Kunskapskanalen, 1an, 2an el 4an vara på. Inte oftan 4an. Men det finns ett program som heter Hawaii 5-o eller nåt som jag råkar titta på nu. De håller på i bakgrunden as I am typing. Ibland önskar jag att mitt liv var lite mer Hawaii 5-0. Inte deras överdrivna handrörelser. Men färgerna och havet. Surfingen.

Det var en tid i mitt liv då jag vaknade och tittade på palmen utanför. Hur den rörde sig i blåsten. Var det sydvind kastade jag på mig en bikini, zinkblock i ansiktet, en trasig jeanskjol, luvtröja och tog en vattenflaska och en banan och en macka med till min lilla Hyundai Excel. Oftast barfota. Kastade in brädan där bak där den låg stadigt på redan intorkat surfvax. Min fina fish som jag beställt, 6 fot 10 inches. Tjock o lättsvängd.

Iväg längs Johnson Street, höger på Lawson Street och titta ut över the Pass. Såg vågorna rulla in i städade morgonset. Fortsatte mot Watego's. Kände igen bilarna. Longboardarna som till slut accepterat svenskan som slitit hund för at lära sig surfa ganska bra. Ut med brädan ur bilen. Riva med naglarna på vaxet för att ruffa upp det. På med min avklippta våtdräktströja. Balsam i håret. Ren sand knarrar under fötterna. Ut vid headlandet och gå ut tills vattnet når midjan. Upp på brädan. Paddla genom bryten ut ut ut mot soluppgång, delfiner och sjungande valar. Sätta sig upp. Stänka lite vatten i ansiktet. Lite i luften för att se om vinden ändrat sig. Vänta på sin tur. Förhoppnigsvis, på en bra dag, få några riktigt sköna långa rides och få springa ut igen och paddla ut.

Upp. Duscha i utomhusduschen, svara på frågan "get a couple?". Svara med ett stort leende med ett JAAA! På med torr bikini, solfaktor, uggboots. Dricka vatten, äta banan. Tacka havet. Köra bilen in till jobbet som massör på Replenishkliniken och köpa en god latte som värmer.

Nu är mornarna inte så glamorösa. Surfbrädan är bytt mot galonbyxor. Men mornarna är fulla med otroligt mycket kärlek. Det tar hundra år att komma till jobbet känns det som men jag vägrar stressa när jag är med Ebba. Hon, har inte bråttom. Varför ska en 2-åring få uppleva stress hon inte förstår? Visst jag försöker klippa lite minuter men frukosten ska ätas i lugn och ro. Vi sjunger på väg till dagis och säger hejdå ordentligt.

Det är lite bananas nu men Lidingö Challenge teamet på jobbet är vid gott mod och vi skrattar en hel del. Imorgon ska jag briefa mina 12 funktionärer och verka ha koll på läget. Samtidigt ska en massa annat hinnas med inför helgen och jag hade så gärna varit med på Bosöns hälsosymposium Folk i Rörelse med massa intressanta föreläsare bla Stefan Fölster men se det kommer inte att gå...Riktigt surt. Riktigt riktigt surt faktiskt. Men så är det. Jag kan inte klona mig!

När jag hinner stanna upp så känner jag att jag inte har någon koll på hur bra jag tränat för dessa 3 mil. Jag har fått en riktigt fin genomgång av banan av Daniel och är laddad men det kommer inte att få till en perfekt uppladdning. Och när får man det egentligen? Det blir spännande.

Mitt bästa tips, är att gå i branta backarna. Den fart man tappar då kan man ta igen genom att orka stå på i utförslöporna. Hellre det än att känna sig seg hela vägen upp och sen flåsa sig nedför. Så jobbar jag iallafall och ska man inte springa på under 2 tim o 30 min så hinner man det bara man pendlar på rejält utför sen. Jag undrar vad jag landar på för tid. Gissa? :) så får vi se- vad tror ni?

den bästa uppladdningen inför Lidingöloppet

2011-09-20T20:44:00.012+02:00

...står inte jag för just nu och praktiserar inte heller. Det är bara så mycket att ordna med. 600 löpare ska ha jackor. 12 funktionärer ska kittas och briefas och briefingansvarig undertecknat hittar ju knappt på Lidingö och börjar blanda ihop Gröntorp med Kolsta och Kyrkvallen med Lidingöviken och undrar hur långt måste jag bära de ca 200 kilo bananer jag beställt från där de levereras till? Taggade löpare varvas med avhopp och förkylningarna hopar sig. Mitt starteam har drabbats av löparknä och elak förkylning. Det vabbas på dagis och till o med friskaste Ebba verkar ha liiite snor på g så drar ned på mjölkprodukter, ställer fram mer färgglada grönsaker och svenska obesprutade äpplen o peppar peppar vi har klarat oss lilltroll och jag hittils.
Så jag tar en liten Ebba till hjälp med att illustrera det man bäst gör sista dagarna innan ett stort lopp:

Man ska äta ordentligt.

Man ska sova ordentligt. I split om man vill och kan...

Man ska dricka ordentligt så varje gram kolhydrater man äter kan binda sig till 2,7 g vatten som är som en kamelpuckel med extra vätska till loppet.

Man ska kolla igenom sin utrustning och veta att allt sitter bra!
Sist men inte minst skaffar du en vinnarattityd! Tuff, du fixar det!

Jag ska från och med imorgon ge sjutton i cykeln för mina ben är stela och sega. Jag skulle gärna springa i ett par superkorta tights men inte ens de adidas som snälla Martin lagt undan på Runners Store satt så som jag vill! Ser verkligen fram emot helgen även om jag skulle behöva klona mig för att fylla rollerna som revisor/konsult, eventrookie och mamma samtidigt just nu. Nu måste jag dessutom få ut lägenheten på marknaden för jag har hittat den jag vill köpa så sale is on igen med allt det innebär. Ser också så mycket fram emot att träffa Madde, Sara, Mia och Andrea och alla andra löpare/bloggare som kommer vara ute på Lidingö. Och hinna hänga med hjälten. Haha, ni hör ju?

Allt detta börjar med att sova ordentligt så nu är det snart godnatt! Ha en fin kväll!

Tänk om....om rökning

2011-09-19T19:44:00.003+02:00

Tänk om de som rökte fick dra ett kort varje gång de köpte ett paket. Detta var kopplat till deras patientjournal och när de sökte vård första gången så fick de helt enkelt sluta röka. Annars fick de inte tider lika fort som andra som inte köpte cigg. På så sätt kan storebrorsamhället användas till något som faktiskt gynnar oss som inte röker eller de som varit så duktiga att de slutat. Vi får vård snabbare och de som väljer att medvetet sabba sin hälsa får det lite långsammare, men de får det. Folk får göra vad de vill med sitt liv men när du röker när jag är ute och springer och mina lungor suger i sig mer luft än vanligt och din rök drabbar mig DÅ inkräktar du på mitt liv genom att inte ta hand om ditt eget.
När jag kommer till vårdcentralen för att jag tar itu med ett medfött hjärtfel då vill jag inte bli bemött av en rökig raspig röst och en "jag hade rökpaus för 20 minuter sen och har inte tvättat händern" lukt i kassan.
När jag går in i en liten affär vill jag inte att du släcker din cigg precis framför mig och a) slänger den på marken och b) blåser ut luften i dörröppningen och sen stinker ned affären med din nikotinegoistiskhet.
När jag ändå är igång..Systembolaget!! What the... alltså jag fattar att de ska göra vinst och expandera och utveckla och vill folk ha sprit kommer de fixa det men 400 000 barn i Sverige lever i familjer med alkoholmissbruk. Ska vi hjälpa deras rikspuckade föräldrar att ta hem spriten utan ansträngning? Nej det måste göras jobbigt. Det är lite pinsamt att stå på Systemet med stor röd näsa och handla det billigaste vinet.
Mitt tredje mål för min ilska idag är fotbollshuliganerna som brände av något brandliknande vid S:t Eriksplan när jag var på väg hem. Sen får jag skylla mig själv när jag, eftersom jag inte ville springa till Fridhemsplan, tog tåget hem och tog fel tåg och hamnade i Solna och fick springa hem rätt igenom AIKland som ter sig väldigt fult och stökigt sådär innan match. Inte mysiga Råsunda som jag känner det. TVI!
Jag lämnade nämligen cykeln hemma för att kunna beta av 20 mail på Blackberryn på väg till jobbet. Sprang en 6 km runda med mellangruppen och med lite dit och lite hem blev det visst en skön mil idag. Kvällssolen och min bra musik i öronen gjorde att jag taggade till inför helgen men nu är jag trött igen och har en massa jobbstrul att reda ut.
Ha en fin kväll!

Sörmlandsultran mindre än 3 veckor kvar

2011-09-19T12:03:00.004+02:00

Va? Ser ni banprofilen? Vad händer? Det går netto nedför men vad sjutton är det som händer smackabang efter halva loppet? Tvärs uppför.

Det är bara 10 tjejer anmälda. Detta tolkar jag som att det är 10 Ultrarävar. Rutinerade och snabba som vässlor. Kommer få slita hund. Måste vara lätt och på skutthumör. Drastiskt dietomläggning genast. De här 3 extrakilona sötsaker-på-kvällstid-för-det- är- lite- mycket-nu ska bytas ut mot grönt te och grapefrukt. Eventuellt mer spenat.
Nu jäklar, jag börjar tagga till! Tjoho!

Dagens snurrschema ser ut som följer:
Cykla till jobbet. Jobba jobba jooooobba. Cykla till doktorn för hjärtremiss. Cykla till dagis. Hämta världens goaste, sötaste finaste lilla 2-åring. Lämna över till hennes mormor. Cykla som en galning tillbaks till jobbet och möta upp en forskare från Stockholms Universitet som gör en studie om hälsosamma organisationer. Då är det självklart man kommer till oss!
Träna med Running Sweden. Cykla hem. Pussa, krama, äta, duscha. Jobba lite. Sova.
Tut tut allt under kontroll. Men längtar till mitten av oktober då vintersäsongen drar igång träningsmässigt.
Ha en fin måndag, plaska i vattenpölarna!

Njutlördag och kämparsöndag

2011-09-18T19:29:00.010+02:00

God söndagkväll på er!

Jag hade en riktigt.ledig.dag.igår. Verkligen stängde dörren till allt jag har att göra och bara njöt hela dagen. Började med mysfrukost med Ebba, lämnade henne hos farfar. Parkerade nära Odenplan och knatade i morgonsolen längs Drottninggatan till Centralbadet. Som jag inte besökt sen renoveringen och..tja...vad säger man? Vad var det som tog så långt tid? Opersonligt och lite stelt tycker jag nog men den riktigt varma poolen var fantastisk. Jag verkligen njöt av salus per aqua i flera timmar med mina goa vänner som jag inte träffat på så länge. Lät vattnet strila, dök i det, simmade i det, stod på händerna i det, lät det kyla ned benen och bara njöööööt. Åt en god hälsosam lunch och sen promenerade jag i solen bort mot slottet för att titta på Helena när hon gjorde debut som halvmaralöpare. Jag stod uppe vid slottet och tittade ut över massan med startklara, glada, nervösa löpare. Det var länge sen jag såg en start där jag själv inte var med och musiken hjälpte stämningen som var på topp! Det var gåshudskänsla och jag längtar till ett "stadslopp". Nästa år!
Hann se eliten med Isabella svischa förbi innan jag småjoggade mot Norr Mälarstrand. Det var helt underbart! En helt ledig dag, i solen, där jag bara fokuserade på att vara just där jag var men även tänkte lite på att jag skulle få träffa min hjälte sen och hade lite fjortisfjärilar i magen!
Jag gåsprang bort mot Stadshuset och blev så förvånad över hur många som står och tittar och bara stirrar! Inte hejar eller ens slentrianmässigt klappar händerna utan bara tittar på löparna som sliter och mycket väl ser de som står och blänger på dem. Om du går och tittar på ett lopp så står löparna för underhållningen, då får du bannemig betala med lite pepp!
Helena såg stark ut vid 11 kilometer och tog sig runt på en bra förstagångstid. Nu börjar jag snart bearbetningen för att hon ska springa Jubileumsmaran med mig nästa år! :)
Kvällen spenderades på soffan med toppenkillen och stora koppar te och imorse efter en god natts sömn och denna underbara lediga dag så var jag pigg och laddad igen.
Man måste ta sig tid att vara ledig även när jobbet skriker. Om ni undrar vad jag håller på med på jobbet så titta nedan...

På en sida till startbeviset till Lidingöloppet. Japp. Vi är 600 anställda som springer och jag är så stolt över vad vi gör. Rollen som nybliven huvudsponsor är bara början på en lång häftig spännande resa. Mitt fokus är de 600 löparna och det tält som vi kommer ha i målområdet. Välkommen in och var med på vår quiz med fina priser och för att ta ett glas vatten och säga hej!Men så är jag ju revisor också och redovisningskonsult och det jobbet stannar inte av bara för att världens största terränglopp går av stapeln. Mamma därtill och hade visst egna ambitioner om någon sorts 2:45 tid på Lidingöloppet. Och så skulle jag sälja lägenheten. Jag är känd för att vara ett energiknippe men även för att breda mig tunn som lättmargarin åt alla de håll och jag har lärt mig! Så! Jag har bestämt mig för att skjuta på lägenhetssäljandet. Sänka min ambitionsnivå för min egen prestation och fokusera på mina kollegors istället. Det är massa underbara tjejer i alla åldrar som debuterar i terrängloppssammanhang och jag vill orka peppa och heja och finnas till hands. Ett 3 mil långpass ligger bra i fas inför Sörmlandsultran så jag blir inte ledsen. Det är lite pirrigt i magen inför denna totalt överspäckade vecka men jag känner mig förberedd, armerad med postitlappar. Bring it on! Jag ska få ihop det.

Idag var det dags för sista söndagspasset med Running Sweden inför Lidingöloppet. En 13 el 16 kilometersrunda stod på agendan och jag var mentalt inställd på 16 km men kroppen var inte med alls. Sprang med 2:45 timmars gruppen och vi tuffade Brunnsviken runt på fina små stigar. Njutningsfullt och med trevligt sällskap men mot slutet bara pös jag ur som en ballong. Fanns inget kvar. Känner mig riktigt i botten och det är nääästan perfekt timing. Kunde varit 10 dagar hellre än 6 dagar. Har en hel del transportträning så får minimera den vanliga löpträningen. Vill få in det där sista "kickaigång"passet.

Efter passet var jag dock pigg och glad igen för att hämta lilltrollet som jag tog med till simhallen. Vi har inte varit där på säkert 8 månader så var förberedd på osäkerhet men oh no. Den ungen är sin mors dotter. Hon skulle simma direkt. Plaskade o sprattlade och efter en stund skulle hon hoppa från kanten och var inte så brydd med om mamma skulle ta emot eller ej. Det blev en hel del kallsupar och inte en enda tår och jag var så glad och stolt. Sen mös vi hemma och bakade nå så jääävulskt goda äppelmuffins som ni ser nedan. Äpplen från Värmland förstås och mest ekologiska ingredienser.
Om du ska springa något av Lidingöloppen nästa helg- så är mitt tips de sista dagarna: Tänk att du är gravid! Ät inget fuffens, sov ordentligt, rör på dig men med glädje och utan prestation i fokus. Men mer tips kommer i veckan. Nu. Jobb. Matlådor. Matsäck. Leta galonisar. Jobba. Stupa i säng. Skickar en tacksam tanke till allt och alla och att jag får vara med i den här underbara cirkusen som är livet. Ha det så bra därute i höstmörkret!

Morgonstund har löp i mun

2011-09-16T20:34:00.003+02:00

Nä det var inte helt lätt att ta sig ur sängen så låg och drog mig i 20 minuter. Själv. I tystnad. Jag vet helt ärligt inte när det skedde sist och det var magiskt underbart och väldigt uppskattat av min snurriga skalle. Oavsett hur rörigt allt ter sig på kvällen är det sällan jag vaknar med oro i kroppen. Ny dag. Nya möjligheter.
Men sen skuttade jag ur sängen och i skorna och träningskläder och ut genom den lilla balkongdörren i hotellrummet och ned mot Mälaren och ett eljusspår. Det var verkligen kyla i luften och länge sen jag tränade så tidigt.
Tog en kort runda på ca 6 kilometer på det fina lövprydda elljusspåret med lite backruscher utan att ta i sådär direkt. Kroppen svarar inte alls som förut vid träningen på morgonen- det är en vanesak helt enkelt.
Med en vecka kvar till ett lopp är liksom den fysiska träningen gjord. Men kroppen är lite senil och behöver bli påmind sista veckan om vad som komma skall. Så tänker jag. Så jag kommer köra ett sista längre pass på söndag. Så kommer kroppen ihåg att den ska springa långt. Sen springer jag ett lugnare pass kanske tis- ons så kroppen känner att det är lätt. Sen springer jag lite på fredagen med lite korta ruscher så kroppen precis dagen innan blir påmind att imorgon ska vi springa fort! Det skickar musklerna i "redo" läge och rensar blodflödet känns det som. Det är som en kran som spolas igenom med friskt vatten så när det ska vridas på max dagen efter, så är rören rensade! Am I making myself clear??? :)
Lidingöloppet känns dock som ett långpass under en rolig jobbhelg. Det ska bli sjukt roligt men är mest taggad över att heja fram kollegor som utmanar sig i såna sammanhang för första gången.
Längtade så det knöt sig i hjärtat till att hämta på dagis. Blir lika förvånad varje gång jag är borta en natt från Ebba hur mycket jag saknar henne. Tuffa självständiga jag liksom.
Att tampas med lite 2-års trots, en hög med tvätt, 3 påsar från Ica, städ, jobb och lite spill pga bus är en vanlig fredag. För imorgon, trots allt jag har att göra och förbereda- ska jag vara helt ledig!
Spa med tjejerna på Centralbadet, lite häng på stan, heja på finaste Helena när hon halvmaradebuterar och sen på dejt med min hjälte. Men först tidig morgon med lilltrollet så nu sova!

Ha en fin helg så hörs vi på söndag!

Ensamma mamman på konferens

2011-09-15T22:03:00.004+02:00

vad gör hon när hon inte blir väckt 06.00 av dotra?

1) Dricker massa vin och stökar och stojar till sena natta och går upp strax innan konferensen börjar 08.00 är sen trött seg och har ont i huvudet dagen efter?

2) Äter en god middag och har trevligt, jobbar en halvtimme och somnar halvsent, går upp 05.30 istället för 06.00 och hinner träna en timme och får ta med sig frukost till första sessionen, är trött men absolut inte seg?

Jag tror på alternativ 2. Jag tror på en bättre morgon än den jag hade imorse då jag efter en natt i en säng full av sand (där någon klätt av trollungen i min säng) fick baxa in barnvagnen i baksätet då bakluckan pajat och sen kallsvettas eftersom bensinlampan lyste från start och jag inte visste hur mycket bensin jag fått tillbaks bilen med. En morgon där jag blev jättesen efter allt bök o stök och fick springa nästan 2 kvarter för att hitta en fungerande parkeringsautomat, bara ha pengar till 1 timme, springa till jobbet och beta av massa jobb och ett möte och sen rusa tillbaks till bilen för att 4 timmar sen åka ut till världens ände och lite till utanför Bålsta till Lastberget och vara med på vår konferens för ideella sektorn. PHU.
Vi är precis vid Mälaren och jag längtar till att möta morgonsolen med svettpärlor o ögonbrynen!
Godnatt på er!

Ta sig tid och ta vara på den

2011-09-14T21:14:00.005+02:00

Tack tack!

Tack för den här dagen. För fokus när det krävdes och skratt när det behövdes ( som när jag skjutsade Jacqui längs St Eriksgatan och det var mer än väl vingligt). Tack för effektivitet när jag skulle göra 6 timmars jobb på 3 och närvaro när jag och Jacqui åt lunch innan hon skulle åka.

Jag skyndar gärna från A till B och gör C samtidigt jag rör mig för att kunna släppa saker en timme extra. Idag har det flytit på bra.
Cykel i ösregn till jobbet. Det bara rann. I ansiktet. I rumpskåran. Jag var dyngsur och lite irri. Vid ett rödljus tittade jag på cyklisten som stannat bredvid. Det var en annan tjej vars mascara också hade dragit sig söderut. Och vi log mot varann och så var det helt plötsligt ganska roligt alltihop. 3 väldigt intressanta nyheter nådde mig i öronen:
Fattigdomen bara ökar. Skatteverket sätter sig på tvären mot skatteavdrag för donation till ideella organisationer (och jag backar detta och ska elaborera varför en annan dag) och en studie visar att effekterna på utsläpp från ekologisk matproduktion inte är bättre än oekologisk. Funderade mycket på detta och önskade jag hade haft tid att läsa på mer..men INTE idag.
På lunchen- som mot de vanliga 10 minuterna framför datorn blev 3 timmar, tog jag och Jacqui oss till Actic på St Eriksgatan där fina Sirppa höll ett roligt höftrullande Zumbapass. Alltså ge mig en studio med speglar och det kommer fram en tjej i mig som vill hjula, stå på händer och apa sig. Det är faktiskt rätt skönt att vara inne och träna med speglar som domare ibland.

Får jag ödmjukast dra läsares uppmärksamhet till axlarna på bilden? De ser starka ut, non? Det är de inte! Det är som plasttuttar- inte på riktigt! Jag är så fruktansvärt klen nu och dagens ministyrkepass efter Zumban gjorde mig brutalt varse om att vintern kommer att få dedikeras delvis till att jobba med funktionell styrka och crossfit och jag saknar yogan.

På eftermiddagen hängde jag med Sirppa igen då hon ledde den grupp jag var hjälptränare i på vår jobbträning. Vi klippte 8,5 kilometer med 10 stycken 100 meters rusher i solen.

Sen kastade jag mig i duschen och i nästa kast upp på cykeln och trampade i den vackra höstsolnedgången mot Sundbyberg och föräldramöte på Ur och Skur dagiset. Som självklart hölls utomhus och jag som alltid rör på mig utomhus och inte sitter still hade inte så bra kläder för detta.

Men så mysigt det var att sitta runt en liten eld på stockar med andra föräldrar. Föräldrar. Jag är förälder. Ibland tycker jag det är helt crazy. Ebbas mamma- ja. Men en mamma? Konstigt. Det var iallafall ett väldigt bra möte och jag är stolt över att ha min lilla trollunge i Friluftsfrämjandets förvar när jag jobbar. Kärlek!

Mötet drog ut på tiden och jag har defrostat med en väldigt varm kopp grönt te och en kartong tunnbröd med smör på men eldlukten i håret går nog inte bort direkt. Nu ska jag samla ihop huvudet de sista 30 minuterna jag är vaken och packa Ebbas sova-borta väska och mammas träna-och-sova-borta- på-konferens väska och sen drar cirkusen igång klockan 06.00 imorgon igen. No rest for the wicked. Det gäller att vara effektiv med sånt som inte ger energi, för att kunna ta sig tid till det som gör det.

Träningssumma idag: 2 mil cykel, ett pass Zumba, bålstyrka och 8,5 km löpning. 3,5 vecka till Sörmlands Ultran. Bring it!

Ha en fin kväll!

1,5 mil cykel,massa jobb, Zumba, bålstyrka, löpning och föräldramöte

2011-09-14T15:37:00.003+02:00

Då gäller det att hålla balansen! :)

Hörs senare!

Siddharta eller att finna lyckan där man är

2011-09-13T20:21:00.004+02:00

Det var så lustigt när jag tänkte på det. För exakt 3 år sen på dagen, var jag i Australien. Jag var och hälsade på i Byron och bodde hos min kompis Nic i hans föräldrars snurriga hus uppe bland kullarna med hästhagar och fantastisk utsikt omkring.
Just idag, tisdagen för 3 år sen var jag lite förkyld och stannade inne hela dagen istället för att åka ned till stränderna och surfa, yoga och hänga med mina vänner, främst Manik min gamla hippiebuddie.
Jag plockade lite mullbär och drack då som nu avkok på citron och ingefära. Ensam där med böcker och dator som sällskap i det snurriga huset på 4 plan. Det var väldigt blåsigt den dagen och det var utan att vara melodramatisk som om det var förändringens vindar som blåste. Livet var lite i limbo. Jag lekte med tanken att flytta tillbaks till Australien och hade precis dagen innan kollat upp yogainstruktörsutbildning (som finns en masse i Byron). Jag funderade på att göra den där mastern i Marine Science. Jag funderade på mycket medan vinden slet i träden.
Idag är Jacqui hemma hos mig. Det är en blåsig tisdag och hon var lite seg imorse och stannade inne. Har suttit och funderat på saker efter ha fått veta andra saker igår.
Våra liv är så olika. Jacqui reser världen över och kan hoppa på vilka projekt som helst. Hon lever i resväskan och har vänner och kontakter överallt. Jag är en mamma i en förort till Stockholm. En av dagens höjdpunkter var att Ebba självmant kissade på pottan två gånger. Jag kan ha bajsblöjor med mig av misstag i en påse på väg till jobbet. Mitt liv är just nu en serie postit-lappar.
Men vi är båda nöjda och glada idag. Båda söker lyckan. Båda har likt Siddharta i boken sökt lyckan världen runt men inser att den måste man finna här och nu. I vardagen. Lycka för de flesta är kärlek, trygghet, lite utmaning, skratt och hälsa. Den har ingen geografisk position men sitter inombords.
Livet hade varit annorlunda om jag tagit andra beslut för 3 år sen. Inte alls säkert att jag varit lyckligare. Inte säkert att jag varit här. Men nu är jag det. Och jag är lycklig. Lite stressad just nu. Men med en produktiv twist.
Imorgon: jobb, zumba, jobb, löpträning, föräldramöte. Nu förbereda och sova.
Go find your happiness! Godnatt!

Turistmåndag

2011-09-12T18:43:00.005+02:00

Det bästa med riktigt goda vänner är att det iallafall säger att det är ok när det blir lite tokigt. Inte f'*n gick det att vara ledig idag. Inte gick det att bara jobba 2 timmar heller men 3 timmar kom jag undan med då jag struntade i hälften av mailen jag fick. Jag satte Jacqui på fantastiska Kura Cafe där min iphone och även de trevliga kiwikillarna underhöll henne medan jag snurrade med excelfiler under en rad med svordomar på kontoret. Men vid 12 bröt jag och vi åt en fantastisk hälsosallad var och försökte planera Jacquis fortsatta resa.

Sen knatade vi in mot stan och gjorde Hötorget. Gick ned i Hötorgshallen där jag fick med mig cocoanibs som är fulla med nyttigheter, rostade cocosflakes och hampafrön.

Hötorgskonst

Fick även väldigt värdefull information av herrn nedan som jag ska skriva om nedan. Jag vill alltid boosta mitt immunförsvar och nu har jag ett väldigt stort intresse att hjälpa någon annan boosta sitt.

Sen fortsatte vi ut mot Gamla Stan och snurrade runt bland gränderna och hälsade på min fina kusin Jessica och moster i Jessicas fina affär Halldor precis vid Stortorget i gamla stan.

Sen promenerade vi vidare och pratade om livet, kärleken och allt däremellan,

Just nu testar Jacqui Capoeira på ett ställe på Sveavägen och jag svarar på lite jobbmail och har hittat ett mysigt cafe som serverar avkok på citron, ingefära och honung NAM NAM! Cafe Mandala heter det och de verkar ha helt otroligt grym och god mat!

När jag såg Jacqui bända och vrida under capoeirans uppvärmning kände jag saknad efter kampsort och yoga och hoppas få in det under veckorna höst och vinter.

Nu ska jag plocka upp henne ur källarlokalen och ta med henne på middag. Ha en fin kväll!

24 km blev 13 blev all good

2011-09-11T20:20:00.005+02:00

Hej på er!

Det var ingen piggelin som studsade ur sängen imorse. Fysiskt var jag pigg men skallen var seg som kola. Tyckte det verkade väldigt varmt ute tills jag insåg att Ebba programmerat om termometern till Fahrenheit. Lämnade Ebba med bil till hennes pappa. Tog bussen till Norrtull och blev ännu segare i omklädningsrummet på Planet Fitness.
24 km kändes oöverstigligt. Speciellt när jag visste att jag då skulle ha 15 minuter att duscha och kasta i mig mat för att ta över Ebba igen.
Men..som från ovan kom en lösning- en grupp som skulle springa Stockholm Halvmarathon nästa vecka skulle springa 11 km med fartökning. Underbart! Peters långlöpgrupp klarade sig själva så jag hakade på här.
Vi testade på delar av Sthlm 1/2mara bana under glatt tempo. Kände mig grymt pigg. Riktig njutlöpning med ett trevligt gäng. Landade på 13 km. Jag tog hand om stretchen sen och hade gott om tid att duscha och knata upp till syster och äta där innan Ebba kom.
Vid 15.00 dök så äntligen Jacqui upp. Min fina fina sister som ni ser här. Det var 3 år sen, eller igår vi gick upp o ned längs stranden och hoppade bland vågorna i havet i Mooloolaba men så mycket har hänt och båda har haft resor både nedåt och uppåt. Jacqui tränar Capoiera och vi letar efter någonstans att testa denna vitbyxade sport i Sverige.
Jag "har inte tid" att vara ledig imorgon. Men det tänker jag såklart att vara. Jacqui tourar Europa och kom senast från Wien och ska vidare till sina rötter i Estland och sen Helsingfors.
Gud vet när jag ser henne igen. Jobba kan man göra precis hela tiden och det tar aldrig slut.
Ebba har tagit Jacqui till sig och gnuggar näsan mot henne och bäddade hennes säng med docksängkläder. Två änglar. Nu är det läggdags!

Lidingöpremiär

2011-09-10T19:57:00.008+02:00

Samling 10.00 med Running Sweden gänget

Ahobalo vilken dag. Väckarklocka är överflödigt i mitt liv. Prick 06.00 vaknar Ebba och sen är dagen igång. Måndag som lördag. Som tur var idag. I med frukost- Ebba i fokus för har inte hon börjat dagen bra så blir min dag katastrof. Ekologisk havregrynsgröt med russin och mjölk till Ebba. En frukt. Samma till mamma fast med kaffe och en omelett med ost och spenat. Vatten.

Kläder till mamma. Vatten, banan, rågfrallor som jag äter som andra frukost inför långpass ibland.Väska till Ebba med picknickfika, blöjor och sånt som aktiva 2-åringar kan behöva. Alla grejerna till testloppet. Torka torka torka, plocka undan, håret i tofs och så iväg i bilen.

Kl 08.00 hämtade jag världens bästa syster som haft den goda smaken att skaffa sig en helt fantastisk kille som ställer upp att vara funktionärer och dessutom passa en vild unge samtidigt.

Solen strålade och vi hittade rätt lätt till Grönsta Gärde på Lidingö. Resten av mitt team anslöt så vi roddade vätskestationerna. Jag fick ett smakprov på Abborbacken med 14 kilo 2-åring på armen så var uppvärmd!

Folk började dyka upp och strax innan 10 var ca 80 glada löpare på plats. Vi som skulle springa 23 km delade upp oss i 5 min tempo. 5:30 och 6:00. Jag hakade på 5:30 först men kände sen att med tanke på passet imorgon ska jag nog ta det väldigt lugnt, och jag vet ju inte alls hur banan ser ut. Dessutom har jag det så hektiskt nu, så 2 timmar egentid i skog i solsken lockade ganska mycket. Så jag saktade lite och lade mig bakom i ca 5:45 tempo. Tidvis flöt det på med rappa steg men jag saktade i uppförsbackarna och gick mest, och drog på utför och på de få rakor som fanns. Terräng vete sjutton om jag vill kalla det, det var ju så fint underlag.

Tuggade på bort till Aborrbacken där Ebba låg och slaggade i sin vagn och syster och kille höll ställningarna.

Pratade en stund och tassade sen uppför den här beryktade backen som säkert är mycket jobbigare efter 25 km än efter 17 men ändå inte är så farlig va? Rullade på sen och tänkte att nu är vi snart i mål men då dök ett sattyg upp- Carins backe? Surade till både muskulärt och mentalt och gick uppför och sen joggade jag i mål på snitt 5:55 tempo ca och tyckte det kändes ok. Då. Sen slog illamåendet till på vägen mot Hard Rock där vi tänkt äta. Kunde knappt fokusera på menyn och Ebba levde rövare bland borden, och under dem. Tur att jag hade sällskap för jag mådde kymigt. Men det gav sig efter en enorm nachotallrik.

Det är första gången jag kör regelrätta back to back långpass och man ska känna att kroppen kan göra samma sak imorgon. Det gör det väl inte riktigt men det är tur att det ska gå lugnare och vara flackare imorgon. Direkt efter farthållarjobbet hos Running Sweden ska jag plocka upp Ebba och sen kommer min kompis från Australien. Helt ärligt skulle jag göra vad som helst nästan för att få två timmar till mig själv imorgon eftermiddag- duscha i lugn och ro. Äta mat i lugn och ro och sen ligga raklång i savasana (yogapose för att vila på rygg) i en timme. Men. Nu har jag satt mig i den här sitsen och jag får ta smällen och bita ihop. Det är 2 veckor till galenskap som jag inte riktigt kan få stopp på. Förbereda revisioner, sälja lägenhet, jobba med vår första och största Lidingöloppssatsning, ha besök från Aus. Fullplanerade helger. En konferens. Samtidigt. Inte genomtänkt alls.

Livet är nu men ibland får man bara köra ned huvudet och tugga på. Så nu sitter jag och jobbar här på soffan en lördagkväll och ska lägga mig senast 21.30.Men varje dag ska ha sin njutning och även idag har jag fått in de bitar som betyder mest för mig: Ebba, familj, vänner, jobb, rörelse utomhus och egen ensamtid hemma (om än med en jobbdator i knäet! :)).

Hoppas du också har en fin helg!

Logistikfredag

2011-09-09T12:24:00.008+02:00

Trevlig helg!

3 påsar hade jag med mig hemifrån imorse. 3 fysiska påsar och en skalle alldeles överfull med "to do's". Pendlade mellan panik och den insikt som jag sen till slut vet att jag landar i: En sak i taget. Gör så gott jag kan. Alltid balans mellan jobb, träning, Ebba, vänner. Hur mycket jag än har att göra, hur absolut galet det än ser ut de närmsta 2,5 veckorna så är det inget att stressa upp sig över. Ta det lugnt!

En sak i taget. Gör sånt som ger glädje för det skjutsar in mig i nästa åtagande med rätt energi.

Jag började dagen med ett stort misstag: Ta bilen in till stan. Jag har aldrig kört bil nära T-centralen och läxan idag är: Gör det inte.Någonsin. Ever. Jag hamnade i Rålis nästan innan jag kunde vända och fattade hur man krånglar sig runt. Är det bara jag eller är hela stan liksom under construction? Jag fick till slut rulla ned i ett P-garage och släpade därifrån med mig alla påsarna till första anhalt:

Klaragården- där jag lite naivt hade tänkt få komma in! Men självklart funkar det inte så. Det är sekretess som gäller för att skydda de kvinnor som är där på dagarna. Men jag fick lite bra information om vad som mest behövs och fick bolla min idé :). Underkläder och hygienartiklar är mycket välkommet! Och lämnade min påse med fina kläder, lite husgeråd och lite barnkläder!

Sen gick jag till Runners Store där jag lämnade tillbaks skorna jag fått ta hem och prova. Sneglade med endorfindregel på Crafts höstkollektion. Nike's var snygg den med...och adidas...

Lämnade även en påse hembakta äppel och bananmuffins till deras fredagsfika.

Sen knatade jag i solen bland folk som vet var de ska, folk som undrar var de ska och folk som undrar var sjutton de är längs Vasagatan och sedermera Kungsgatan där jag kikade i skyltfönster. Konstigt- behöver ingenting direkt när jag är hemma eller i naturen. Men när jag går på Kungsgatan då känns det som jag behöver en massa saker. Hösten nalkas och man är liksom programmerad att vilja köpa på sig ull från tusen akrylfår i form av vantar, stickade saker och nya stövlar. Fast man har hemma sen förra året. Sen tycker jag senapsgul är en sjukt överskattad färg. Kanske för att jag är blond? Och helt enkelt inte kulturell nog att bära upp den.Det bästa med den här promenixen var att jag inte hade tid att gå in i någon affär och att jag var på väg att möta Sara 3.0 . Som vi varmt välkomnar till den underbara ålder som det är att vara 30+. Vi hann babbla av oss i bruset på Kungsgatan och jag lämnade lilla påse nummer 3 sen knatade jag tillbaks glad i hågen och klarade av några ångestladdade minuter i parkeringshus (en annan fobi jag har- kommer jag bli utsläppt???? Var kommer jag upp? kommer bommen slå på min bil??) och tog mig till jobbet. När jag pratar med vissa människor så kan de säga något kul och få mig att le. Andra, får mig att le bara jag ser dem. En sån är Sara. En sån är Fitnesscoachen, som jag inte ens träffat. De är sisters, tjejer som vibrerar på samma frekvens. Man bara vet. Word!

Nu må jag ha släppt av massa grejer ur bilen men nu ska det i grejer igen.

Imorgon har vi vårt lilla egna testlopp på Lidingöbanan. Vi är ca 100 stycken anmälda och det ska kunna springas 10 km, 16 km och 23 km. Vi har 5 stycken vätskekontroller och jag har pulver till 125 liter sportdryck på min plats. Muggar. Sopsäckar. Väntar på energibars. Backar. Hinkar. Extra kartor. Allt ned i bilen. Som stod på lastbryggan eftersom jag bara klarar ett parkeringshus om dagen. Ingen p-bot. Universum är god idag. Mot Ica Maxi. Swosch genom gångarna, sladdade ut med turbopassaten genom vägarbetsplatsen Sundbyberg. Hann till dagis efter mellis men före blöjbytet. Asch då.

Det roliga är ju att jag aldrig sprungit på Lidingö själv :). Imorgon blir det 23 km och jag ska försöka hålla ett bra tempo. Sen blir det 24 km med fartökning på söndag då jag är farthållare in en av Running Swedens grupper. En riktigt bra back-to-back helg och bra såhär exakt 4 veckor innan Sörmlandsultran. Jag har aldrig sprungit back- to-back långpass förut så bra att jag är frisk, stark och att det inte är intervallpass nu. Jag har kontaktat VC för en remiss till Hjärtkliniken nu så tro inte att jag släppt det efter skrämselpasset i onsdags.

Hur mycket jag än har att göra måste jag få vara ledig lite. Jag må låta som att jag stressar runt över världsliga ting men jag kan lätt slänga precis allt åt sidan för att göra sånt som är viktigast för mig. Ikväll får jag efter en lång vecka äntligen slänga mig i soffan med en stor kopp grönt te, DNkorsordet och en väldigt fin hjälte! :). Mindre än tre veckor sen var läget lite annorlunda. Helt otroligt! Tacksamhet!

Ha en riktigt fin helg.

Gör jobbet- bokslut på 1 galet år

2011-09-08T11:33:00.006+02:00

Så jäkla glad!

Hej!

Idag ska jag skriva om den resa jag gjort det senaste året. Den fortsätter men nu gör jag bokslut på ett helt galet jobbigt, sorgligt, ledsamt men till slut lyckligt år!

För den här torsdagen för exakt ett år sen rasade allt i mitt liv. Nej inte allt. Men det jag hängt upp mitt liv på i 3 års tid. Det jag trott på men samtidigt i magen anat inte riktigt var som det skulle. Detaljerna av vad som faktiskt hänt hör inte hit.

När man går in i en chock så slår kroppen till med försvarsmekanismer. Som mamma till en 1 årig tjej finns inget utrymme att lägga sig ned på golvet och bryta ihop. Men man kan få en otrolig tröst av att snosa på ett dunigt litet huvud en hel natt när tankarna och frågorna skenar genom huvudet.

Det är ofta mammor kan gömma sig bakom att göra saker "för barnens skull". Och visst, Ebba är mitt absoluta allt, mitt universiella center men jag Anniebananniefrangipani, existerar fortfarande och för att ge Ebba trygghet, inspiration, glädje och kunna knyta hennes skor rätt för utflykten längre och längre ifrån mig måste jag må bra. Jag mår bra genom henne, men jag kan inte basera hela min lycka på hennes existens. Min glädje och lycka ska hjälpa mig lära henne känna glädje och lycka. Hänger.Ni.Med?

Men, när man är svag, då får man låna någon annans mening. Och det fick jag göra för ett år sen. Jag fick tänka ur Ebbas perspektiv och sätta henne helt i centrum för att inte agera irrationellt. (Läs ta barnet, fly landet ungefär). Jag lånade en mening med allt. Ett tag. Innan jag kunde balansera upp meningsdelarna igen, eftersom en stor bit ramlade bort. Samtidigt var det en lättnad- det var något som var fel. Jag är inte helt galen. Och långt där nere i chockmörkret så visste jag att det kommer vara ännu ljusare däruppe än det någonsin var innan. Men det är en jäkla väg dit! Men jag ska bli lycklig igen.

Efter chock kommer ilska. Sen sorg. Sen acceptans. Sen aktion. Sen kom tydligen en jäääkla massa ilska igen men den sprutar ut i svettkörtlarna under träningspass, eller så är man arg på SL. Det är legitimt liksom vid alla tillfällen.

När något stort hänt, svek, sorg. Vad som. Så måste man igenom processen. Man måste göra jobbet. Min kloka syster sa när hon var och hälsade på i Australien "att man kan åka jorden runt men ens problem kommer och biter en i arslet iallafall". Så är det. Jag testade att inte processa pappas död, genom att kliva till steget acceptans. Det gick inte. Och sår som läkt fel, måste rivas upp och läkas om.

Den här gången visste jag att jag måste göra jobbet. Och det skulle ta tid.

Tänk att du står i kön på ett fik och ser något du verkligen vill beställa på griffeltavlan. (Vi är i Stockholm så det är en svajnigt dyr surdegsmacka och du är lite osäker på hur du ska uttala pålägget men inser att det måste vara det senaste, det är bahcrisrsrgurabambamfrö. Det senaste- alla åt det för 1000 år sen och de blev aldrig utbrända. Totally the shit liksom) Sorry spårade ur. Men iallafall när du kommer fram så är det - slut! Du grämer dig i vad? 10 sekunder max sen väljer du något annat och det blev bra det med fast det var en hederlig fralla med ost. Du har anmält dig till ett lopp, du tränar i flera månader hårt. Dagen innan loppet stukar du foten så illa att du inte kan springa. Du grämer dig och är ledsen i...kanske en vecka?

Men! Min poäng är att när du trott på något i 3 år och trott att det ska gälla resten av livet, och det pang bom krasch visar sig inte vara sant- då tar det inte 10 sekunder. Inte 1 vecka att processa det och gå vidare. Det. Tar. Tid! Och det måste man då inse direkt att det kommer göra och man måste ge det tid att läkas ut. Processen måste vara konstruktiv och hela rackarns tiden så måste du veta att du är inget offer. Du äger den här processen och du styr den och du lär dig så mycket. Du kanske inte kan göra så mycket annat jobbigt under den här tiden för då bränner du ut dig.

Det tar tid, det gör ont, du måste gå igenom stegen och göra jobbet! Förra hösten var så mörk så mörk. Inte hela tiden, aldrig, jag har så mycket lycka och ljus i mitt liv men den här processen var så tung och svår, infekterad och sårig. Till slut var jag framme vid acceptans. Och för att verkligen kunna acceptera och ta rätt beslut som skulle leda till aktion- så gjorde jag värsta egogrejen. Jag åkte till Marocco i 1 vecka. Och tänkte och kände och knatade upp o ner längs med havet med en skruffig hund i släptåg. När skuggorna var långa. När skugga inte fanns. Och hjärtat sa bara samma sak till svar på alla frågor och tvivel: Gå. Lev inte med lögner.

Aktion har inte varit helt lätt det heller. Det är fortfarande ett skamligt stigma över separationer tycker jag, eller känner jag och jag räcker upp handen på att ha tyckt att de som separerar med barn, de har verkligen misslyckats och hur faen tänkte de innan? Men- läxan detta år är, det kan bli fel. Och det är helt åt helskotta om barnen får ta skada av det men som tur var har jag och Ebba varit ensamma så mycket med så många ensamma kvällar så för henne är det såhär. Hon är trygg, tuff och "väldigt företagsam" på dagis. Sover bra. Äter bra. Trygg med de hon känner, misstänksam mot främlingar- en sund liten 2-åring helt enkelt och jag tänker inte känna någon skam. Jag har räddat hennes mamma, mig själv till en chans till total superlycka och det måste väl ändå vara något riktigt bra? Jag tänker inte säga att jag gjorde det för hennes skull. Jag tog processen steg för steg, för att ta rätt beslut för hennes skull. Men jag tog det här beslutet för mig själv. Och därför till hennes gagn förstås! Snurrigt?

Och jag vill tacka mina fina vänner, familj på båda sidor! och min syster som burit mig de gånger under det här året då jag behövt prata av mig, spy en hel del galla och sen ladda om processbatteriet. Nu är det klart med det här. Nu stänger jag det kapitlet, tar med mig lektionen och öppnar nästa. Som ser liiiiite annorlunda ut än jag hade tänkt! :). Men så jääääkla bra!

Så ja- det var jag som garvade hela vägen över Solnabron och längs Torsgatan in till jobbet idag på mitt första men inte sista transportlöp från dagis. För så roligt är det och så glad är jag!

Ha en jättefin dag!

Loppdrömmar och hjärtspöken

2011-09-07T12:48:00.007+02:00

Är det i en sån här delar av 2012 kommer fördrivas?

Hej!

Mina underbara fantastiska läsare! :)

Under min lunch, med Jillian Michaels i ena örat och linsgryta i det andra..eller hur det nu var så sitter jag och drömmer om lopp 2012. Lopp. Tråkigt ord. Utmaningar! Äventyr!

Jag har nämligen planerat jobbhöst och jobbvår ganska bra och nu gäller det att slussa in lopp som funkar med varandra, som ger boost åt varann, ger utrymme för träning och återhämtning.

Jag.Vill.Göra.Så.Mycket. Allt kostar. Det GER! så mycket. Och planerar jag bara bra så kan jag få alla dessa yippieyaeyyyyy" när jag går över mållinjen.

I år har varit lite "första året". Recap!

Mars: Min första Ultra. 50 km. 5 timmar och slarvade runt i 32 minuter till. Ren njutning. Är vad jag minns.

Maj: Min första halvmara på hundra år. Tid: 1,49. Fick kämpa för det.

Maj: Mitt första 5 km lopp. Aidsloppet. Värmde upp med 12 km löpning. Tog mig runt på 23.50.

Augusti: Min första triathlon. 2 timmar 48 minuter. Med kapacitet kvar. Gav sjuk mersmak.

Sen har jag Lidingöloppet som jag tar som en träningsrunda på 3 mil och så avslutar vi det här hejdundrande känsloåret med Sörmlandsultran 8 oktober. Om det inte dyker upp något roligt i november....

Jag tar med mig detta in i 2012 och drömmer om följande:

Februari: Engelbrektsloppet- 6 mil på skidor

Mars: Täby Extreme Challenge 8 mil.

Maj: Lidingöultran, eller något triathlon om jag är igång och har en cykel.

(Triathlon är en ekonomisk och en tidsfråga: Jag har inga pengar till en cykel just nu, och det är mer tidskrävande att träna simning och cykel)

Juni: Kanske ett triathlon till om jag är igång som sagt.

Juli: Jubileumsmaran. Oh yeah. 3e gången gillt på mara. Dags att sätta ett tidsmål...

Augusti: Vertex Fjällmaraton. Har en plats redan.

Augusti#2: Stockholm Triathlon-MÅSTE. Det var så roligt.

September: Karlstad 6 timmars. Verkar så kul!

September#2: ÖtillÖ...det här är en utopi..något år ska det bli av iallafall. Det ligger i pipen och universum är underrättat.

Sen vore det roligt med en halvIronMan tävling om jag är igång med triathlon.

Men. Men. Men. Jag må vara förskonad från de flesta muskulära förslitningsskador men mitt retledningsfel i hjärtat stökar verkligen till det nuförtiden och det är så motvilligt jag ens nämner det för självklart ska alla då säga att det måste bero på stress och att jag tränar för mycket. Men jag tränar inte för mycket. Jag tränar inte ens normalmycket de flesta veckor. Och just idag har jag ju vilat i 3 dygn. Men idag,var ingen rolig dag. Jag såg till att inte dricka så mycket kaffe. Ordentligt med vatten. Bra med mat. Var så taggad att ta ut mig i Rubins intervallgrupp. Magen är ok nu, för träning iallafall. Men så fort vi började med löpskolningen med ryckiga rörelser så började hjärtat skena. Fick inte stopp på det stående så fick lägga mig ned. Tycker det är jobbigt att berätta för de andra men det är lika bra att berätta att det inte är farligt. Sen sprang vi en intervall 1,5 km och det kändes helt ok. Men sen var det dags för tabataintervaller 15 sek rusa och 15 sek vila. Gick inte. Det började trycka över bröstet direkt och så slog det extraslag och ojämnt. Det var faktiskt obehagligt för första gången. Joggade på sidan. Det gick inte heller. Kände mig uppgiven. Arg. Ledsen. Det är så orättvist. Tänkte att det ger sig men det fortsatte trycka över bröstet så jag valde att gå tillbaks. 2 km. Ville inget hellre än att träna hårt. Tänkte att det är perfa läge att åka till akuten då hjärtat beter sig såhär så kanske de kan mäta med EKG om det är något annat knas än det vanliga. Men iddes inte. Ville hem till Ebba. Och Kristin skulle komma och sova över. Det låter väl bananas, men jag har ju haft det här ett tag så även om det kändes annorlunda idag så kommer jag ju inte rasa ihop.

Så- jag springer till jobbet imorgon. Och ska testa att rusha och hoppa och se om det börjar spöka- bra då att Karolinska ligger på vägen till jobbet.

Plan B är att ta kontakt med min kardiolog och få låna en bandspelarEKG. Jag vill veta vad det är som är annorlunda nu. Och det innan nästa vår, så jag kan satsa fullt ut.

Hälsa. Är A och O. Vi tar den för given allt som oftast. Jag försöker att inte göra det och är glad att jag varit tacksam över alla de träningspass jag genomfört. Nu ska jag verkligen följa upp det här, i övrigt mår jag så otroligt bra.

Första löpningen till jobbet också. Det var på tiden! Trevlig kväll!

Veta var man är, var man varit och var man ska

2011-09-06T19:34:00.005+02:00

Spring. Stanna. Fundera. Ny fart.

Jag har tack vare Sara snöat in på Jillian Michaels. Ja ni vet hon från Biggest Loser. Som jag aldrig sett.

Hon är rätt burdus, fruktansvärt amerikan och en dröm för hela me me me civilisationen med människor på absoluta toppen av näringskedjan (vi som konsumerar det som de fattiga producerar, kastar mest skräp i hela världen och ägnar mycket vaken tid åt att fundera på hur vi ska förverkliga oss själva. Vi som oroar oss för hur vi ska låta bli den feta maten- inte hur vi ska få tag på den).

Jag njuter av att lyssna och tar till mig små affirmationer eftersom jag tillhör en av de här som har det så bra så jag kan grämas över att jag aldrig kommer iväg på den där Astangayogan för 200 kr klockan 06.00, och undrar vad som är rätt för mig, inte hur jag ska överleva dagen.

WTF en parantes här hörni apropå detta för jag är på krigsstigen idag- ni vet börskraschen? Den som medialt ofelbart illustreras av en börsmäklare (alltid manlig) som framför en dataskärm lutar händerna uppgivet i huvudet. Men hallå? Låt oss fundera över vad som hänt: Har han blivit av med jobbet? Har hans hus rasat ihop? Familjen styckmördats? Svälter de? NÄ. Vem är det som egentligen ska två sina händer vid börskraschen? Ja inte snubben vid datorn. Utan han eller hon vid löpande bandet. Långt därifrån.

Det var parantesen.

Jo jag njuter av Jillian Michaels prat och speciellt när hon går lös på en rökande småbarnsmamma så skrattar jag på min cykel där jag kryssar fram genom staden som är en satans jäkla arbetsplats hela den. Hela Norrtull är ett dammoln med uppstickande vajrar och betong i oordning.

Och jag kopplar så klart till mig själv och känner igen vissa delar när hon pratar om hur hon kommit dit hon är och jag som älskar små tecken tänker att ja men precis....

För jag var en personlig tränare och friskvårdskonsulent när jag var i 20 års åldern. Jag jobbade med det som mitt hjärta brann för och eftersom jag brann så tände jag eldar hos andra. Hjälpte dem att våga, inspirerade, ledde, coachade. lyfte. Hjälpte folk sluta röka. Äta bättre. Men jag var för ung då. Jag var för lättpåverkade och då jag levde under stor influens av mina fantastiska men något konservativa svärföräldrar i England så vacklade jag i min övertygelse. Utan universitetsexamen har du inget pass till världen hette det. Jag tittade på Sport Science men var så osäker på vad jag egentligen ville fokusera på. Det enda jag kunde koppla till var ekonomi. Jag ville inte flytta från London till någon universitetsstad och valet av BA Hons i Business och Finance var ett beslut i rädsla och osäkerhet och praktikalitet då Westminster University låg 5 min från Baker Street och 10 min från mitt jobb på företagsgymet. Hem till vår lägenhet var det vissa dagar 40 minuter...andra, efter olyckan, 1-2 timmar.

När väl studierna var igång så bara körde jag på. Jag har jobbat med redovisning och sedermera revision inom den ideella sektorn i 8 år nu men hjärtat är ju inom friskvårdsbranschen. Jag brinner för biståndsfrågor och välgörenhet också och stortrivs med mitt jobb men det här ilandshjärtat blir aldrig nöjt om det inte får göra det det allra mest brinner för- att hjälpa andra övervinna rädslor och krossa gränser genom träning och livsstilsförändringar.Men även hjälpa kvinnor i fattiga länder.

När jag bodde i Australien sa vi ofta Put it to the universe med meningen att skicka din önskan ut där så kommer det. Ibland det mest kryptiska och bökiga svar. Men svar. Ibland är vägen till där man vill vara väldigt lång, krokig och kuperad. Men lyssnar man inåt på vad man verkligen vill så blir det glasklart vart det är. Jag vet precis var jag varit. Det krävdes att röra sig framåt, bortåt för att kunna titta tillbaks och se vad det var då, vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag vet var jag är nu, och det är ett grymt ställe. Jag är så stolt över det senaste året som jag exakt denna vecka sluter cirkeln på. Ett sjuhelsikkes år och jag önskar ingen annan kvinna ska få gå igenom det men ohmygod har jag fått fart ur det djupa mörkret jag på en minut rasade ner i och lyckats ta mig själv så mycket högre än innan. Och jag tycker en högre makt har skänkt mig en fantastisk chans att få uppleva kärlek jag inte trodde fanns. Ungefär som ett "tack, bra jobbat!" BRING IT säger jag!

Jag vet precis vart jag är på väg. Och jag jobbar på hur jag ska ta mig dit. Skillnaden mellan att vara 22 år och 32 för mig är : Starkare, klokare, tryggare, modigare. Jag tänkte då " hur ska jag kunna, jag kan ingenting?" Jag tänker: "Kan någon annan, så kan jag och jag kan lära mig allt". Utom basket och golf då möjligtvis.

Jag tycker det är min plikt att, eftersom jag mår bra nu och är stark, hjälpa andra. Dela med mig, materiellt och emotionellt. Man kan ränna runt och förverkliga sig själv och fundera på om man är en yogi eller en pilatesmänniska. Om det är LCHF eller WTF man ska följa. Men släpp aldrig i ögonvrån de som har det sämre.

Jag ska ta kontakt med Claragården som är ett center för hemlösa kvinnor. Om du är intresserad av att följa med och lämna kläder och böcker och sånt till dem- hör av dig på min mailadress!

Nu ska jag anmäla mig till Sörmlandsultran. God kväll!

Septembers första galna vecka igång

2011-09-05T15:51:00.005+02:00

Terapi i stressiga tider- koka äppelmos på äpplen från Solbacka

Hej!

Förkylningstider! handhygien+nys i armvecket+inte låta sig frysa och laga en superkopp med:

Citron, färsk riven ingefära, tranbärsjuice och hett vatten. Drick och njut!

Jag vaknade inte alls så pigg och så tidigt som jag tänkt men tog tantcykeln till jobbet lyssnandes på P1 morgon och med andra hjärnhalvan koordinerandes dagen.

Det är 15 arbetsdagar till Lidingöloppet. Det är även tid för planering av förvaltningsrevisioner av de ideella organisationer jag jobbar med. Det är även dags att förbereda lägenheten för fotografering. Alltid dags att umgås mycket med Ebba. Tjejdag med besök på Centralbadet. Träning med jobbet på lördag. Träning med jobbet. Alltid tvätt, städ, räkningar, träna, träffa vänner, driva sig själv framåt, handla och laga mat. Sova 8 timmar. Träffa hjälten. Ordna med foton till dagis. Föräldramöte. Fixa vinterkläder till Ebba. Till det alla saker jag vill göra: Yoga, utnyttja gratisträningen på Sats vi har. Göra ett nytt spinnpass. Plugga in näringslära och fysiologi och sportskador igen. Spela gitarr. Sitta på balkongen sista varma kvällarna. Läsa böcker. Kolla utbildningar.

Ja. Antingen kan man se allt man inte hinner göra och bli galet stressad över det. Känna sig otillräcklig. Tycka att livet är hämta lämna på dagis, jobba, torka golvet, köra en tvätt, inte hinna ta hand om sitt utseende. Stupa i säng.

Eller.

Så ser man, nej inte man, jag ser det man hinner. Det man faktiskt gör. Är stolt över att man vill så mycket mer. Skriver ned det och så vips så kommer energin och tiden och man kan göra något av det där lilla extra. Som inte bara gör att hjulet rullar. Tid- får vi ju ny hela tiden och den är vår alldeles egna att göra vad vi vill med.

Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med mängden med nästanmåsten som ligger i pipen i september. Jag kan inte göra så mycket åt dem, men jag kan göra allt åt hur jag tacklar dem.

Med en bråkig mage så blir det första att sova ordentligt och äta bra.

Jag mår också väldigt bra av att skita i precis allt och göra något som bara ger glädje. Så idag, istället för att muta Ebba med Pettson så kokade vi äppelmos. Ebba hölls med ett äppelskrutt under vattenkranen och jag testade att koka dessa fantastiska äpplen med kanel och ingefära. Och shebaaam vad gott det blev.

Det riktigt extravaganta som händer denna vecka, på söndag är att jag får besök från Australien av den här fantastiska tjejen som är en sister till mig. Vi bodde nästan grannar i Australien och pluggade ihop på ett internat i Coffs Harbour där vi läste en kurs i Coastal Marine Management (typ havskustrelaterade miljöfrågor). I en vecka bodde vi i en folkabuss, tvättade oss i havet och lagade mat utomhus och kom väldigt nära varandra. Nu kommer hon hit och jag önskar jag kunde vara helt ledig och bara visa henne mitt vackra land. Jacqui har jobbat som vildmarksguide i Australien och kan tampas med jaktgalna karlar såväl som giftiga ormar!

Men det är som sagt 6 dagar dit och det är ett otal timmars jobb, 3 hårda träningspass, föräldramöte, Ebbabusupptåg, testlopp, tvättmaskiner och guvetvadannat emellan det. Häng med!

Lika glad var jag för det

2011-09-04T19:18:00.007+02:00

Dagens outfit: Top-The Gap. Shorts: HM. Strumpor: Gococo Skor: Mina trogna Asics Gel Trabuco Klocka: Garmin 110 Leende: endorfiner och kärlek

Nejmen hej! Vilken fin söndag. En riktig sommarsöndag med en underton av gula löv. Om man bara är här och nu så är det faktiskt både helg och sommarvärme så det så.

Idag stod alltså Ursvik Extremen på schemat. Ett flexibelt schema som styrs av magen. Som var på ganska bra humör tyckte jag. Jag får faktiskt inget grepp om vad det är. Känns otroligt att jag skulle utvecklat någon sorts allergi eller intolerans. Nåväl! Iväg efter en lätt frukost med gröt, ett ägg, en kopp kaffe och 2 rågkakor. Benen pep och gnällde. Jag hade träningsvärk i bröstmuskler, mage och vader och lår och..ja överallt men man gnäller inte när man inte kan skylla på ett häftat ärr som går rätt över magen som vissa andra har!

Tog de 2 km till Ursvik i 5:20 -5:10-5:00 tempo och där börjar jag känna mig mer hemma nu tack o lov. Men så fort jag kom ut i terrängen i Ursvik så började benen att strejka. Efter ca 1,5 km kommer den första backen. Det gick liksom inte att springa. Så jag gick. Tappade fart redigt men tog upp den igen och kom upp mot 5:00 tempo igen. Men så fort det kom en backe- och det gör det hela tiden så sög benen ihop. Suck. Efter 7 kilometer- 9 totalt fick jag inse att det här gick inte idag. Jag njöt av att skutta fram över rötter och på höstdoftande stig i solen men det gick ju inte att behöva gå hela tiden.

När man tar ett sånt beslut mitt ute i skogen, så måste man orientera sig hem. Tack för mitt grymma lokalsinne för jag letade mig ut till 5 km slingan och tog mig tillbaks till starten. Sen tog jag mig hem men det var så slitigt. Nu gör det ont överallt på ett rätt lustigt sätt- jag gjorde 3 set av armhävningar, 3 set planka och lite roterande situps igår. Jag sprang kanske 5 km i fredags och 4 igår och endast 10 km i onsdags. That's veckans träning. Så vad som hände idag är oklart. Men lika glad var jag för det för det här passet gav glädje och en skön känsla så jag kunde ligga på soffan och titta på film med hjälten på eftermiddagen.

Tur då att det handlar om ett hårt träningspass som gick i stöpet. Träning och rörelse är livsviktigt. Hård träning är det inte. Det är en egotripp som man ibland får göra avkall på. 15 km egoboost iallafall!

När jag inte fokuserade på att flytta benen framåt idag så funderade jag på de lopp som återstår innan vintersäsongen den underbara börjar. Jag har fått inse att Lidingöloppet kommer att bli en 3-milare mitt emellan en massa admin, logistik och funktionärsarbete och det är ingen ide att till det lägga en press om ett hårt lopp. Hinner jag äta och sova lite dagarna innan så är det bra så. Så vad göra? Vill ju satsa på något! Jag har fått ett erbjudande om att springa Sthlm Halvmaraton men då ska jag heja fram min fantastiska kompis. Men..jag tror bannemig det blir ett SUM! Sörmlandsultran. Smidigt med start från Björkhagen, bedårande vackert lopp med mål i Haninge inom SL armslängd så bara att ta sig hem med pendeln. Det är bara det här med barnvakt..jag måste ha hjälp varje lördag ändå fram till dess förutom första helgen i oktober men det bara måste lösa sig. Nu har jag faktiskt sett till så lilltrollet får följa med nästa helg till Lidingö då vi ska springa där med jobbet i vårt egna testlopp. (som är en logistiksaga jag ska börja reda med nu). Min fantastiska syster och hennes starka kille har lovat hjälpa till så Ebba får också vara med helt enkelt.

Måste bara slå ett slag för GAP's träningskläder. Nej det är inte det färggladaste du sett men du lessnar å andra sidan inte heller. (tänker lite på spräckliga delar av Asics Ayami kollektion som nu reas ut lite här och var). Jag ska, när jag behöver nya löpartoppar, införskaffa en eller två till av den som synes nedan. Sitter som berget utan att skava någonstans. Love it.

Är ensam hemma ikväll då trollungen är på landet. Det är så ovant att veta att jag kan sova hur länge jag vill (ja det är 06.15 det) och sticka till jobbet tidigt. Så det ska jag göra. Nu ska jag jobba så jag står förberedd när det galna veckotåget försöker köra över mig imorgon. Sköt om er!

Olika- det bästa att vara!

2011-09-03T17:12:00.004+02:00

Vi är olika. Vi människor. Det var också ett vettigt argument som framkom i veckans bloggande och diskussioner om LCHF's vara eller icke vara. Det kanske funkar för vissa- men absolut inte för alla. För vi är olika.
Vi gillar olika. Och tur är väl det. Tur att några vill springa med 30 000 andra löpare av samma kön på Gärdet. Tur att andra vill springa runt runt så långt de kan i 6 timmar. Grattis Madde! Tur att några andra väljer att flåsa och röra sig till förkoreograferade rörelser och musik i Globen inomhus en fin sensommardag. Och tur att andra bara harvar runt lite för sig själva.

Våra prestationer är olika. I absoluta mått och i upplevd insats. Den som kommer först vinner priset på tävlingen. Den som gör ett misstag och lär sig av det till nästa gång vinner lektionen. Den som har roligast- njuter mest. Den som tar det lugnt har mest fysisk energi efter. Den som krossar en upplevd gräns- når eufori och vinner sin största vinst.
Jag hyser ett agg mot allt med "tjej"prefix och det gäller att uttrycka sig tydligt för att inte låta som någon som ser ner på kortare lopp. Jag menar bara att Tjurruset när det begav sig som enkönat lopp inte hette "mansloppet". "Tjejklassikern" är kortare. Varför? Vi kanske inte kan springa lika fort som killar eftersom vi oftast oavsett hur mycket vi tränar inte knäcker de mest vältränade killarna i lungkapacitet. Men vi kan banne mig springa lika långt! Vad skickar det för signaler till tjejer som börjar träna? Här- här har du tjejklassikern, den är kortare, för du är tjej.
Jag blev så glad och varm att jag fick tårar i ögonen när jag hamnade mitt i ett gäng glada flickor/tjejer/damer/kvinnor som hade sprungit tjejmilen idag och bara lös av glädje och stolthet och Tjejmilen är ett GRYMT event- tänk hur många som sprang sin första mil idag? Bara sprängde en gräns helt respektlöst i tusen bitar. Om Tjejmilen får tjejer som annars inte vågar ställa upp i ett tvåkönat millopp att springa är det underbart. Men jag tycker det kan heta något annat. Bara en fundering jag hade idag. GRYMT sprunget alla, man blev så glad av alla glada löpare man såg idag. Löpare- könlöst ord.
För egen del så tampas jag med min mage. Eller jag äter som vanligt och tror att den ska ge sig och det gör den inte och jag brottas mentalt med att behöva sätta mig och läsa in mig på ayurveda och vad det är jag ska äta. För jag är en stark Pitta och min mage är en svaghet och jag börjar bli liiiite orolig eftersom hjärtefelet bråkar jättemycket just nu och allt brukar hänga ihop. Vad är det som händer?
Jag hade tänkt träna lite funktionell crossfit styrka nere på löparbanan. Det var knattefotbollsdag men jag lånade ena raksidan som var i skugga där ingen var. Redan när jag började jogga kände jag att det var en "hjärtdag". Det är när jag inte kan göra hastiga rörelser för då slår hjärtat i otakt eller rusar i 220. Därför funkade inte burpees. Inget funkade. Det satte igång när jag gjorde armhävningar. Som jag för övrigt knappt orkade. Jag har inte tränat styrka på 3 veckor och är en skugga av mitt forna jag. Plankan var en ren plåga.
Men löpningen var desto roligare. Jag satte iväg på mitt lite nya sätt med mer framåtlut från hälen och tänkte bara på att dra upp hälen till rumpan. Shit pommes det är nya tider. Musklerna i benen står som spända frågetecken? Hallå? Vi brukade bara röra oss lite sådär hasande över marken, vad är det här?". Jo mina två stockar till vänner- vi ska flyga lite. Häng med!
Och det gjorde de idag. Jag sprang fram o tillbaks på 100 meters rakan med varje steg, varannat steg, var tredje steg med högt uppdrag och sen tog jag ett vågat varv runt en sjö och jag var så trött när jag kom hem. 4 kilometer totalt och det räckte gott och väl. Imorgon är det Ursvik Extreme 15 km som ska jämnas med marken. Det blir en rundtur på totalt 2 mil. Gött.
Men vad göra åt mage och hjärta? Jo jag ska...eh...gulp..testa utan kaffe. Ett tag. Jag skriver det här för då känner jag att jag berättat för 200 pers och då är det svårt att komma undan. Huvudvärken står jag inte ut med så lite kaffe imorgon och sen mindre på måndag. Jag är ju mitt inne i hårdträningsperioden och behöver mat i mängder men ska försöka ta bort kryddstark mat och dricka kokt vatten, citronvatten, buljong, hårt bröd, gröt....och annat. Testar.
Ha en fin kväll!

POSE löpträning på Stadion och god fisk

2011-09-02T12:58:00.007+02:00

Här i lördags. Här idag.

Jag ska villigt erkänna att när klockan ringde 05.30 fattade jag ingenting. Det är inte det ljudet jag vaknar av. Jag väcks av ett grymtande och stökande när Ebba ska samla ihop täcke, gosekaninen och andra pinaler som hon sen släpar in till min säng. Jag går liksom inte upp innan hon vaknar.

Men snabbt steg humöret i takt med kaffemaskinens puttrande och solen. Springa! I en ny grupp! Lite nervöst.

Tog bilen till Valhallavägen där jag mötte Magnus och 3 till. Ett glatt trevligt gäng.

Min mage är fortfarande kaos men var faktiskt lugn nu. Vi skulle träna på Stadion och började med lite uppvärmning.

Sen tränade vi löpskolning POSE-style. Jag har varit i kontakt med POSE men bara som åskådare på Youtube. Jag tänker automatiskt på Haile Gebrselassie och hans smygande galet snabba löpsteg. Jag tänker på framfotaisättning och jag tänker att jag springer framfota.

Det. Gör. Jag. Inte. Så ofta iallafall.

Vi övade löpskolning på ett helt nytt sätt och det var väldigt uppfriskande. Hjärnan sprakade och knakade och muskelminnet var i totalt kaos. När det satt- så kändes det helt underbart.

När man övar in en ny teknik gäller det att jobba med den så den sätter sig så jag bestämde direkt att jag ska ut igen idag eller imorgon och öva detta för maj gaad här man klippas energi och tid. Jag ska dedikera vinterhalvåret till att jobba in detta för det kändes som att flyga fram!

Parantes: Slutade med att jag övade det på vägen till vår närbutik. I mina Vibram. Med hjälten hasandes efter. En syn för grannarna att fundera över!

Sen tränade vi intervaller. 4 stycken 400-ingar. Ingen aning om tiden. På tredje varvet fick jag ett riktigt eureka moment med nya tekniken men det varade bara ca 50 meter sen blev jag för trött. Jag är inte van vid de här högre löpstegen. "Du springer som en ultralöpare" sa Magnus och det må ju vara sant. Här hittar ni honom om ni vill ha lite ny spännande löpträningshjälp- eller hjälp med vad träning som helst egentligen!

Sen! Mina bloggvänner- sprang vi 100 metersintervaller. Aldrig gjort förut. Aldrig på bana. Med pågående friidrottsVM är det väl än mer inspirerande. Det var så roligt! Oj vad annorlunda det kändes. Jag bor ju 50 meter från en 400 metersbana så det är ju kardinalfel att inte utnyttja den.

Så sugen är jag nu att jag ska ut imorgon bitti. Ebba är på landet med sin pappa och för att inte sakna henne för mycket fyller jag på dagarna med det jag inte hinner annars: mer träning. Mer jobb. Mer röja hemma.

Men den här helgen är lite speciell- Jag får ju besök av en väldigt speciell kille som har gjort en makalös återhämtning och nu ska jag ta hand om, pyssla om, laga mat till, massera och peppa så mycket jag bara kan! Men även pyssla om mig själv lite. Med DN korsord och bra mat och en extra timmes sömn. Magen måste jag ta itu med också, det här går inte.

Mat och sånt

Lite då och då slänger jag ju in recept här och idag hade jag tänkt till lite med middagen eftersom N ätit på sjukhuset i en vecka (och fått sond innan) så nog förtjänade lite gott hemlagat. Dessutom är det väldigt viktigt med bra protein och näringsämnen när kroppen läker. Det är alltid viktigt med bra mat men extra nu och ska man vilja äta ska maten se god ut och smaka gott. Till detta då mina krav- gå fort och inte generera disk och här har vi en ny winner i den klassen. Receptet har jag hittat i Meny men jag gör om det utan allt trams.

Vi kallar den Hjältefisk! - för två hungriga och 1 matlåda:

Ta en vit fisk av något snällt slag (inte snart utfiskad) ca 400 gram. Detta är privatfiskad gös. Lägg den i en ugnsfast form och salta o peppra. Släng i så många körsbärstomater du vill. Så många oliver du vill. Skär upp 2 vitlöksklyftor och strö över. Strö även över persilja. Ringla olivolja och kanske någon god krydda. Kläm över en halv citron. In med allt i ugnen.

Till det råris. Detta avnjöts på balkongen i solen. En väldigt enkel kväll med sånt som man så lätt tar för givet men ibland får inse kan ryckas ifrån en när man minst anar det.

Tacksamhet. Ha en fin helg!

Septemberutmaningen börjar sådär :)

2011-09-01T21:42:00.005+02:00

Vad är nu det här?

Septemberutmaningen handlar om att dra ned konsumtionen till ett minimum. Det kan ju bli lite twofaced om man sen handlar lika mycket igen, eller bara väntar till den 1a oktober. Jag har lite skralt i kassan nu, och tycker det är en kul grej, hälsosam också på så sätt att man tänker till över de slentrianinköp man gör.

Men vad är det på bilden? En kasse från Runners Store? Jo men jag har lånat dem. Jag har just nu inga bra terrängskor om man inte räknar mina Vibram då som funkar överallt.

Mina adidas Response Trail funkar inte för mig. Jag behöver en mer slimmad, lätt sko och i påsen döljer sig ett par Asics Gel Fuji som är en lätt och snabb terrängsko. Bra då eftersom jag inte är så snabb.

Jag ska prova dem hemma i lugn och ro. Det är inte helt klart hur jag hamnade på Runners Store idag men det började med en lunch med bästa Magnus efter ett kundbesök i Klara kvarteren. Lätt hur det spårar ur sådär :). Dessutom är det ett trevligt ställe att hänga på.

Kroppen är..seg och plufsig fortfarande. Det är väldigt mycket nu, men jag är väldigt glad och har börjat få klart för mig vad jag vill göra. Måste bara staka ut vägen dit. Det börjar lite med böckerna nedan. Det innebär att fråga runt en del. Känna efter var jag står och vad jag vågar. Lite av varje är min melodi.

Något jag saknar väldigt mycket är att träna direkt på morgonen. Imorgon ska jag nästan få till det, jag ska iväg och träna med Magnus löpgrupp "Löpning 1". Klockan 7 vid GIH. Ser fram emot en krispig morgon i solljus med tuffa intervaller och nya grepp på löpskolning. Sen har jag några timmars jobb när Ebba och pappa hennes åker till Värmland. Sen...får jag väldigt fint viktigt besök! :)

Ha en riktigt fin fredag!

Springa på glädje och kärlek

2011-08-31T20:06:00.005+02:00

Men hallå!

Vilken toppenonsdag det varit! Sån där förhöstvärme med hög krispig luft. Jag har lyckats spilla fisksoppa i min dataväska men iddes inte ens bli det minsta sur över det.

Luncha på en kliniskt ren avdelning på Huddinge Sjukhus bland sjuka människor, pipande maskiner och slangar gör att aptiten inte direkt skjuter i höjden men det var så mysigt att sitta och äta tillsammans, nästan normalt. Fast hjälten kan inte skratta. Då gör det väldigt ont. Och skratta gör vi väldigt mycket. Men vi får försöka låta bli.

Studsade av glädje tilbaks till kontoret till avstämningsmöte angående Lidingöloppshelgen. Massa tåtar att dra i. Dessutom hade ca 470 snygga jackor anlänt till min plats. PHU.
Sen möte med Running Sweden och så kasta sig in på en toalett och byta om till träning.
Underbara Running Sweden som kommer med leenden och kramar.
Eftersom magen protesterar fortfarande ( och det är bara mitt eget fel) så tänkte jag springa med mellangruppen som inte härjar runt i sub 5min tempo så mycket. Rubins intervaller var jag inte sugen på. Jag var magen till trots så glad. Så glad över att min hjälte får komma hem och att allt går bra. Den värsta oron har släppt och ersatts med sån där sprudlande glädje som jag har massor av.
Vi satte iväg mot Pampas och vägen till Sundbyberg längs vattnet. Magen rörde sig oroligt. Fortsatte efter lite löpskolning i 5 tempo. Kändes lätt och bra även om magen krånglade men så fort backarna kom blev magen sur och det gjorde ont. När vi vände började jag springa tillbaks före de andra för att kunna ta det lugnare pga smärtan. Sprang och tänkte på andningen för att få bort smärtan. Sprang...och sprang..och undrade varför de andra aldrig kom ifatt?
Tittade på klockan som visade 4:30 tempo. Hoppsan. Vände tillbaks och där kom de och nu var jag igång och Thomas skämtade att "lite magknip skulle man tydligen ha". Vi hade delat upp den stora mellangrupp vi är och det här var det snabbare gänget, 8 glada löpare och alla var starka och uppvärmda så vi tuffade på tillbaks. Längs Atlasmuren spårar det alltid ut i utförslöpan och jag tog rygg på en kollega som for iväg. Väl framme vid Bonnierhuset var jag absolut inte slut men sista 500 metrarna gick i 4 tempo och det kändes. Tiden? Enligt en klocka 49,5 minuter. Det är mig veteligen första gången jag springer en mil under 50 minuter. Det kan ha varit 50 minuter men det spelar ingen roll. Det var långt ifrån max och det var med en trilskande mage. Det var på ren jäkla glädje och kärlek.
Bättre laddning än vilken gel som helst visar det sig.
Tyvärr fick det här endorfinpåslaget ingen effekt på magen som kaosar fortfarande. Väl hemma var det enda jag var sugen på hårt tunnbröd med smör. Så jag åt väl en 4 stora skivor. Med Ebba. Som drack mjölk till och med dessa två komponenter lyckades skapa ett inferno av stök. Har mjölk liksom ingen ytspänning alls? Sen stoppade hon in något i tvättmaskinen som jag hör centrifugeras till oigenkännlighet nu. Men väger upp det hela med att lägga sig själv och "läsa" och så är det bara att gå och släcka lampan sen när hon ropar "mammaaaaa". Och säger att hon är "mammas äkling".
Jag är lite ilandsoroad för Lidingöloppet. Jag tror magen kommer kräva lite lugnare träning och en rejäl rokad i kosten. Dålig timing. Tar det en dag i taget. Imorgon är det vilodag och fokus på jobb. Det är ju min "fredag" och sen väntar en helt fantastisk helg.
Hoppas ni har en fin kväll!

Galet, galnare september

2011-08-30T20:17:00.005+02:00

Att handla- kan vara tråkigt eller roligt. Man bestämmer själv.

Jaha. Det var september som skulle bli årets galnaste månad? Det var jag inte helt beredd på men jag borde ju fatta eftersom det är jag själv som kastat ut linor och sagt ja till jobb och dessutom tänkte träna massa och har hela Lidingöloppsgrejen i knäet ihop med mina fantastiska kollegor. Vilken grej. Det ska bli så kul att se var hela satsningen tar vägen efteråt! Men det är lite pussligt att få ihop det. Med världens viktigaste lilla tjej och en nu annan viktig person.

Men jag säger bara bring it on för nu har jag vänt den mentala elefanttyngd med skit som jag vaknade under imorse. Ja - jag var stressad. Ja jag var lite uppgiven men jag använde cykelturen in till min kund till att tänka ut vad jag skulle göra och hur. Och så gjorde jag det. Magen- ordnade sig med knäckebröd, buljong och min bästa linsgryta. Hjärtat- blev större och varmare och slog lite extra när det nu verkar som hjälten får komma hem till helgen- det är helt otroligt! Jobbet fick jag undan med ett koncentrerat fokus även om det bara blir mer och mer att göra. Det är jättekul att jobba med Lidingöloppssatsningen men det är vårt första år med detta och det är mycket aha, ojdå och woops!

Hann sen hem till ett möte med mäklare. Japp. Det är dags att ta itu med det med även om jag egentligen vill bo kvar men jag har bara råd med en tvåa om jag ska ha en fungerande ekonomi med utrymme för deltidsarbete och kanske att våga göra något eget. Det är så lätt att binda upp sig i utgifter som tynger ned och tvingar in en i en katt och råtta lek där varje lön ska gå till omkostnader som i sig inte genererar lycka. Någonstans att bo där man trivs, javisst. Men tid och hälsa är min största rikedom och den gynnas inte av stadiga 40 timmar per vecka. Vissa veckor jobbar jag mer, vissa mindre. Mest mindre. Jag är evigt tacksam för mitt flexibla jobb som tillåter att jag imorgon sitter på tåget och jobbar på vägen till sjukhuset och sen kan komma in vid lunch. Bara jag gör det jag ska. Man måste jobba med sin vardag för att få till den så den blir lite rolig, luftig, stimulerande och att det finns utrymme att släppa allt och bara...sticka iväg! Ut i livet en sväng.

Träningsmässigt känner jag mig plufsig och ur form. Styrka har jag inte kört sen hedenhös och intervaller var säkert en månad sen. Jag vill verkligen vara med på intervallerna imorgon men känner mig inte alls i löpform. Jag vet precis hur jag vill träna men får inte riktigt till det. Känns inte som jag hinner stanna upp och planera in det. Sen har det ju varit ett triathlon emellan. :) och tro mig- när jag behöver boosta mig då tänker jag på den där njutningsfulla simningen, den skrattframkallande cyklingen och eh nä inte löpningen. Nu är jag i något sorts vacuum kryddat med en risig mage. Samtidigt har jag ju någon nära som skulle göra mycket för att kunna sticka ut på en löprunda men snällt kommer få vänta tills kroppen tillåter. Så jag försöker var tacksam. Som vanligt.

Nu är det dags för jag, min gigantiska tekopp, fula tofflor och dagens DN framför Kunskapskanalen. Men först lite snos på sovande trollungen, hur goa små kinder kan barn ha? Sköt om er!

Måndagen som försvann och magen som var ett oväder

2011-08-29T20:07:00.004+02:00

För att var övertydlig- det är inte min hälsa och min träning som är mitt största fokus just nu, men den här bloggen handlar om hälsa och träning generellt och min specifikt. Allt rullar på som det ska, med till och med bakslag som det ska. Det är frustrerande, orättvist och jag saknar och känner och längtar tills någon kan vara med på alla upptåg och sura över att det är måndag!
Jag gillar måndagar men den här måndagen försvann. Tjoff sa det.
Det bor en bakterie i min mage. Den är jätteglad för jag äter och äter och den förkovrar sig och härjar och mår gott i maten och vägrar dö. Jag måste svälta ut den men jag klarar inte att fasta. Visst om jag kunde ligga på soffan en hel dag men schemat den här veckan går i kvartar och jag behöver vara jättekoncentrerad för att få det gjort som jag "måste".
Imorse kändes det bättre. På eftermiddagen var det ok. Efter middagen var det katastrof. Jag mår halft illa, haft bubblar det och är svullet och jag är matt och trött fast jag har ätit så mycket idag.
Jag vet hur jag ska få bukt med den: Te, buljong, Bifolac. Proviva. Lite linsgryta med cocosmjölk.Men jag har inte ens hunnit till Apoteket eller mataffären idag. Imorgon är en ny helt galen superöverfylld jobbdag. Men jag ska förbereda.
Idag blev jag bara helt överumplad och låg efter hela dagen. 40 minuter sent vaknade jag och Ebba och trollungen är inte snabbstartad som mamma på morgonen. Hon måste få "mysa soffan" en stund och det gick inte idag. Cyklade snabbt till jobbet och där skrek en överfull mailbox på mig och sen hade jag ett säljevent med Runners Store att rodda på em. Tur att Martin är så glad och trevlig!
Efter säljeventet kom Emma Lindblom till oss och föreläste om kost. Väl timat tyckte jag efter helgens dekadens! Emma är väldigt kunnig och brinner för sitt område.
Och sen var det dags för dagens träning. Jag har ont i hela kroppen. Inte träningsvärk, men kroppen talar om att den är missnöjd med stressläget. Jag har så ont i axlarna så jag tror jag ska skrika om någon rör dem. Låren är sura för de får trampa cykel utan stretch och jag håller på och kör små fartökningar hela tiden. Ja hela kroppen är jäkligt sur på mig just nu och jag ser inte riktigt när jag ska få till ett välbehövt massagebesök denna vecka. Det är lite att ta igen just nu.
Att jag jobbar som revisor börjar göra sig påmint inför höstens förvaltningsrevisioner och det är dags att börja planera lite i teamen. När? Undrar jag. Innan Lidingöloppet finns det väldigt få luckor i schemat och sova måste man.
Men det var dags för träning skrev jag? :). Jag hängde på vår joggrupp och fick en skön runda i Karlbergs Slottspark i mina Vibram. Sen trampade jag hem. Så vilodagen resulterade i 16 km cykel och ca 6 km jogg.
Imorgon ska jag vila vila. Jag kommer inte orka något iallafall om jag ska försöka fasta ut den här jäkla bakterien.

Träning
Det är mindre än 4 veckor kvar till Lidingöloppet och det är nu det är läge att bryta ned kroppen till max - aka träna som hårdast. Får se hur det blir med det denna vecka men som tur var återhämtar jag mig snabbt och kan gasa på fram till 2 veckor innan.
Jag vill att en bra maxad träningsvecka ska innehålla följande: Ett långpass där det längsta är uppåt 30 km eller lite kortare med fartökning på slutet. Ett intervallpass med långa intervaller. Ett fartlek pass i den terräng som passet går i. Ett tempopass om man känner för det. Eller kan man köra Jonas Buud-style (läs killen som kan springa 10 mil på raken i 4min tempo) och springer långt och länge- mängd!
Den här hårda träningsperioden ska stimulera kroppen att simpelt uttryckt: stärka sig för att palla med att du hittar på samma sak igen- men med marginal. Att vila rätt period emellan träningarna och att tima att kroppen får tid att vara precis på topp till loppet utan att bli sjuk- det är som jag skrivit om tidigare bland det svåraste. Att verkligen kunna ta ut sig utan att skada sig- det är också svårt! Jag och några andra njutlöpare har också svårt att där och då hitta en bra anledning till att just ta ut sig så man nästan kräks, när det är så trevligt att bara bli lite sådär lagom ansträngd. :).
Vilan och kosten är alltid viktig men väldigt viktig nu. Antioxidanter efter träningen då kroppen är utsatt för infektioner är något jag försöker tänka på. När det blir kallare ute försöker jag se till att fortsätta vara hellre lite för varm än för kall efter träning. Tycker min förkylningsstatistik talar för detta! :).
Om du ska springa Tjejmilen i helgen-tänk på att muskler som är på G är de som presterar bäst. Inte helt slappa, inte för spända. Att jogga lite med några fartökningar dagen innan är inte fy skam- tvärtom. Musklerna ska vara lite laddade, inte helt slappa. Och du kanske tänder till lite extra mentalt också.

Min planerade vecka beror nu på min mage
Måndag- transportcykel och jogg- check!
Tisdag- Transportcykel
Onsdag- om jag mår bra, intervaller med Rubin på jobbet. Garanterat kräkvarning
Torsdag- lätt jogg-transportlöp
Fredag- Något sorts löppass
Lördag- Ebba borta, göra något yogigt eller styrkigt på förmiddagen
Söndag- Testlopp på Lidingö. Premiär för mig som aldrig sprungit där. 22 km ska jag försöka sopa mig runt i terräng.

Nu blir det tennisboll på axlarna! Ha en fin kväll.

29 km och magen säger ifrån

2011-08-28T18:54:00.005+02:00

Kolla coolingen på bilden som röjer under gårdagens kickoff med jobbet.

Vad är väl en bal på slottet? Det lät som alla hade superkul igår och det gör mig jätteglad trots att jag inte var med själv. Men balen för mig hade inte varit en bal då prinsen som jag skulle dansa med inte kunde vara där. Och dagen efter balen hade inte varit så rolig om jag varit uppe sent.

Regnet strilade imorse och tallarna utanför fönster böjde sig än hit än dit och en o annan blixt gick av. Jag älskar busväder när jag ska springa långpass. Men det var något som inte stämde i magen. Jag har känt det här förut...sådär en 3 gånger per år rasar min mage ihop totalt genom ett fruktansvärt illamående som sänker mig totalt. Jag tänkte dock att det nog bara var lite nervositet.

På Planet Fitness där Running Sweden utgår ifrån träffade jag mina trevliga ledarkollegor och som tur var kom Anders som också leder 2:45 gruppen. Vi fick med oss en 8 stycken och satte iväg i ett begynnande solsken. Mötte Terese i Hagaparken! Tanken var att hålla ca 6 min/km tempo men vi for runt lite nedåt 5:40. Vi sprang längs vattnet förbi Pampas, över till Kungsholmen, förbi Kristineberg över Tranebergsbron, rundade Alvik C och tillbaks upp över bron, genom Rålis över Västerbron och ned runt hela söder bort mot Danvikstull. Jag ville ringa till sjukhuset så gjorde en avstickare som nästan fick mig att gå in i väggen!

Jag genade lite vid Fåfängan och skulle sen springa ikapp. Men kroppen svarade inte. 22 km visade klockan och kroppen sa nej. Magen sa nej den med. Vad göra? Jag sneddade genom Gamla Stan och lyckades genskjuta gruppen uppe vid Dalagatan och ta "svansen" och eskortera den hem. PHU! :). Stannade på runt 29 km och dessa 29 dedikerar jag till min fina 29 åring som firade med pankisar på sjukhuset.

När jag sen var på väg hemåt...slog illamåendet till som en klubba. Jag tog mig knappt upp och rasade ihop på soffan. Jag fattade ju att jag behövde mat men det gick inte. Låg i fosterställning och började oroa mig för hur jag skulle orka ta hand om Ebba när hon kom hem efter Skansenäventyr med farfar. Kokade lite buljong...tvingade i mig det. Slocknade med alarm på 16.30 så jag skulle ha tid att förbereda middag. Drömde oroligt.

Vaknade....kry! Illamåendet borta ersatt med en fruktansvärd hunger som bara långpass genererar. Lagade rösti med keso och avokado och haloumi till mig och Ebba och kunde äta en stor portion men känner att det är rörigt i magen. Det är som magkatarr ungefär och kommer från...stress! Inte att jag har stressat, jag har verkligen tagit det lugnt för jag visste att denna vecka skulle bli galen men oron har jag inte kunnat göra något åt. Och det har varit lite pussligt.

Nu vet jag att jag måste leva med oron. Pusslandet har jag koll på- det pågår hela tiden. Nästa vecka hade jag ursprungligen planerat att träna som hårdast för Lidingöloppet. Jobba som en tok då Ebbas pappa är tillbaks och kan hjälpa till. Försöka träffa lite kompisar. Men nu måste jag ta bort prestationen från ett område och det får bli träningen. Jag såsar ju inte direkt runt men nu måste träningen få bara ge energi inte göra mig slutkörd.

Återkommer med träningen inför Lidingöloppet imorgon. Nu är det att förbereda morgondagen och lägga sig i tid. Oron får jag leva med. Men den är kärlek. Humöret hänger ihop med testresultat men kärnan är stark. Veckan är full av jobb, träning och vill gärna träffa vänner. Nyckeln till att inte stressa igenom veckan, inte missa något, är att göra allt med närvaro, kärlek och glädje. Välja med hjärtat och vara ärlig mot sig själv och andra. Så blir allting bra, till slut.

Ha en fin kväll!

Upp o ner i livets bergochdalbana

2011-08-27T20:36:00.005+02:00

Det har gått en vecka. Det var igår. Det var ett liv sen. I ett annan dimension. Det var då det fortfarande var dåligt eller bra väder. Det var svettigt, stressigt, trångt i tunnelbanan, slut i kylen, tråkigt att köra tvättmaskin. Jobbigt att fixa matlåda.

Nu är jag tacksam att jag kan gå ut, att jag blir varm eller kall och kan jobba och stressa sådär lite lagom över det och har tvätt att tvätta som hamnat i tvättkorgen för att jag varit ute och tränat.

Det var då det fortfarande var ok att tänka att sen kan vi ses och sen kan jag fundera på att släppa in i hjärtat.

Nu har jag kapitulerat för kärleken. Nu har jag ett knivskarpt perspektiv på vad som är viktig och vad som kan vänta. Ingen bitterhet. Inget gnäll. Inte det minsta sur över att mina 3000 kollegor festar loss på Waterfront Congress Centre till Måns Zelmelöv, Orup och Sara Dawn Finer och jag ligger utslagen på soffan hemma med halvhåriga ben, fult hår och skitiga naglar. Man kan inte få allt här i världen men jag har fått och valt mig till så otroligt mycket och det är ingen annanstans jag vill vara just nu än här, några meter från en glad solvarm sovande liten trollunge som hade jätteroligt hela dagen idag.

Jag gör mina val efter hjärtat och är med lite här och lite där i takt med energi och känslor. Idag har jag varit så fruktansvärt trött. Oro- gör en väldigt trött.

Jag vill först och främst vara världens bästa mamma 24-7 och då måste jag göra sånt som ger energi. Att vara på Skansen en kväll- ger energi. Att vara borta två kvällar i rad gör inte det.

Att springa långpass genom Sthlm för en grupp i Running Sweden imorgon ger massa energi.

Jag vill heja på alla mammor därute som skriver in i familjekalendern att "jag ska träna". Jag ska stärka mitt skelett, mina muskler, mitt hjärta, mitt sinne och mitt pannben så jag kan vara mitt underbara jag och fortsätter vara en toppenmamma och sen kan bli en toppenmormor och en förebild för mina barn och barnbarn. TACK jag tar emot hjälp från de jag litar på och mitt barn tycker det är roligt att umgås med en nära släkting eller vän ett tag och jag tar inte med mig ett dåligt samvete och jag ger en fet jä**a pungspark till alla som slentrianmässigt undrar hur mamma hinner satsa på något så EGO som träning men inte reflekterar över att pappa ska fjanta runt i en squashhall med efterföljande öl då och då.

Jag har faktiskt själv, eftersom garden varit nere, börjat höra de här elaka rösterna. "men vadå, du kan väl aldrig bli någon elitidrottare nu?" som att det var målet. "Men du kanske får lägga det här åt sidan när du har små barn".

Jag har inte riktigt kommit på ett bra försvar rent muntligt. Men hjärtat och kroppen är övertygade. Fick senast igår frågan om jag tävlar..? Tävlar? Mot vem då? Jag leker. Testar. Utmanar. Kroppen och psyket. Fast har inte fått ihop dem i samma rond för att få till det där totalt utmattande passet där jag stupar efteråt. Men jag leker med tanken " hur långt orkar jag?". Har inte testat den än. Nu handlar det mer om att försöka hinna röra sig så mycket jag kan under veckan, med kvalitet och så nära en bra uppladdning för nästa utmaning. Höst och vinter erbjuder en bra tankeraksträcka inför nästa års utmaningar och jag ska verkligen ge mig tid att känna efter vartåt det bär. Triathlon? Ultra? Bra tider på marathon? Klassikern?

Hälsovinsterna får man redan bara av att röra på sig. Jag vill åt det där själsliga, pannbensstärkande, trygga rogivande. Den där glimten i ögat man får att av att flytta sina gränser framåt. Jag väljer att göra det inom området rörelse utomhus men det bär mig genom alla andra delar av livet. Högre upp när jag är uppe, och mer fart och kraft ur groparna. Starkare när jag är svag. Ser klarare när allt är suddigt. Och om jag inspirerar en person att ut och röra på sig så är det det dessutom viktigt ur ett annat perspektiv.

Imorgon- söndag fyller finaste killen år. På sjukhus. Jag får förmånen att känna av att jag lever under 30 kilometer genom att leda en liten grupp genom Sthlm i 3 timmar och det ska jag göra med glädje och tacksamhet. Hoppas du också får en fin söndag och gör något riktigt roligt. Det är inte så svårt, när man tänker efter! :)

Urladdning och återhämtningsveckan SLUT

2011-08-27T08:02:00.006+02:00

Hej på er!

Den här helgen, fredag till söndag är fullspäckad! Full med roliga saker som jag inte trodde jag skulle ha ro att njuta av men nu känns allt tryggt och bra för stunden. Vi har en stor årlig kickoff med jobbet en helg varje år i olika städer och i år- tur för mig! är vi i Stockholm.

Kroppen är lite mör i låren och jag har varit fruktansvärt trött efter all oro men fredag morgon vaknade jag med det där sprittet i kroppen. Det är återhämtningsvecka men aktiv återhämtning är det som funkar bäst. Det rensar ur, fyller på, lugnar ned och fokuserar.

Ville gärna iväg till sjukhuset så fort det gick och hade jobb en masse men unnade mig en 5 km jogg runt sjöarna iallafall.

Skönt kändes det även om jag börjat slarva med stretching och känner mig lite stel. Nu är jag laddad för det långpass jag ska vara med som ledare på för Running Sweden på söndag. 27 km runt Stockholms gator med fina människor! :). Min prestation på Lidingöloppet har jag lagt åt sidan-men från och med nästa vecka ska jag skriva om hur de sista 4 veckorna kommer läggas upp och så får vi se om jag kan få till en sån förberedelse (fysiskt!!) som för triathlon. Nu är återhämtningen slut och med det kommer fokuserad träning, och ordning på kosten. Träningen är ännu viktigare som ventil när resten av livet är turbulent.

Efter Lidingöloppsjobb och lunch på sjukhuset där jag även fick vara med när den väldigt positiva överläkaren kom hämtade jag Ebba tidigt på dagis och hann leka lite innan jag med varm och trygg hand lämnade över henne till min syster. När moster passar ska man få busa lite extra och äta glass tycker jag. Styrde kosan mot stan där alla 3000 PwC anställda är inkvarterade på olika hotell. Mitt gäng var redan igång med rosé och hög musik i någons hotellrum.

Jag har börjat " gå ut" (om man kan kalla det det de få gånger jag är ute efter 20.00) utan att dricka alkohol. Inte att jag går ut ofta, och är storkonsument de gånger jag gör det- två glas vin och en mojito brukar få räcka. Jag är ju sprallig och glad ändå och tycker det känns väldigt naturligt nu. Om man funderar på det- att dricka något som egentligen inte smakar godare än cola i stora mängder, för att bli snurrig och vara uppe när man egentligen ska sova och sen genomlida nästa dag i ett dis- vad är logiken med det? Och DÄR lät jag väldigt präktig och tråkig och de som känner mig vet att jag kan stoja hela natten jag med- men dagen efter är så mycket viktigare för mig nu än tidigare. Jag vill aldrig vara bakis med Ebba. Aldrig.

Vi tog oss genom den soliga sensommarkvällen ut till Skansen som var abonnerat bara för oss. Lasse Berghagen, September, Petter och Salem al Fakir bjöd på en grym show med allsång men vid 22- tiden kände jag att jag var nöjd. Det blev så uppenbart vid ett tillfälle att hjälten också skulle varit med och jag såg faktiskt fram emot att gå hem i lugn och ro och samla ihop tankarna efter veckan, nu när det jag oroat mig mest för verkar gå väldigt bra.

Man ska leva som man lär och jag tog av mig mina strassandaler och kopplade in Anna Ternheim och Fat Freddys Drop varvat och gick barfota förbi Sergelfontänen och längs Sveavägen. Gatan var kall mot fötterna, min rygg kändes direkt bättre. Ungdomar ute, varvat med turister, varvat med raggare med fina bilar. Varm sensommarluft med en underton av kyla. Hemma i tid att somna så jag kunde vakna pigg för en rolig lördag.

September var GRYM!

Idag är en aktiv vilodag då jag och Ebba drar oss till Stadion där PwC huserar idag. Vi ska njuta i solen och umgås med mina kollegor och sen blir det en lugn kväll hemma. Varken sjukhus eller galakväll på Stockholm Waterfront.

En helt otrolig vecka med känslor i ett brett spann. Tack igen till alla för helt fantastiskt stöd och varma tankar.

Andas

2011-08-25T20:42:00.007+02:00

Jag tittar på "En andra chans" på kanal 1. Killen det handlar om nu, Pontus håller på och lär sig andas själv igen. Steg för steg. Jag, och kanske du, jobbar med andningen i en helt annan dimension. Vi jagar bättre lungkapacitet. Att faktiskt andas, det mest fundamentala, livsgivande vi gör hela tiden, det tänker vi inte så ofta på.

Men att bara just göra det, andas och räkna andetagen och känna vart de tar vägen i kroppen det löser väldigt många problem och hämtar tillbaka ett stirrigt sinne till här. Nu. Sådär. Lugnt. Jag gör det ofta. Flera gånger om dagen. Förut hade jag ett alarm på telefonen men nu kommer det av sig själv. Kalla det meditation, kalla det vad som helst. Jag tänker på det som en ihopsamling av det yrväder jag nog kan verka vara ibland.

Idag hade jag en av mina första nya vardagar. Som började med telefonsamtal till sjukhuset. Lämna med cykel på världens bästa dagis- Friluftsfrämjandets. Ebba ville springa och leka på en gång. Sen cykla till jobbet. Till min arbetsplats som lite ser ut såhär....

Och såhär (Fast vanligtvis lite snyggare i håret men mitt utseende är inte prio nu) ser jag ut på jobbet

Jag är sjukt träningssugen nu. Eftersom jag jobbar med Lidingöloppet hela dagarna så är jag varse att det närmar sig med stormsteg och jag har ingen aning om hur min kapacitet ser ut nu. Men det kommer bli chanser att testa. Både på den testrun som genomförs 4e sept då bästa Running Sweden är farthållare. Jag ska förstås vara med då men sen även på vårt eget testlopp den 10e september. Redan på söndag ska jag vara ledare i 2:45 (alltså de som har mål att springa LL på den tiden) för Running Sweden. Jag vill inte boka upp mig på saker nu, och inte bland människor som inte vet vad som hänt men fantastiska Catti på RS har berättat för alla och det känns jättebra. Tryggt och roligt och att umgås med fantastiska människor i jakt på endorfiner- ja det känns som en bra grej.

Idag skulle jag rensat ut massa grejer att ge bort till behövande, men energin tröt. Jag tog min trollunge som också var lite trött efter en lång dags bus på dagis och tittade på Emil och åt popcorn. Jag hinner det sen.

En glad tjej på dagis. Då är mamma glad på jobbet.

Imorgon kommer världens bästa syster hit och passar Ebba på kvällen. Jag får åka till ett abonnerat Skansen på helt egen Allsång med Lasse Berghagen för alla 3000 anställda på PwC. September och Petter kommer också. Jag ska unna mig den kvällen och ha roligt med en av mina fina vänner och alla kollegor. Jag sover hemma men ska vara med på lördagens aktiviteter men tar med Ebba så det får bli så länge hon tycker det är roligt. Kvälllen, om allt funkar med Ebba och syster kan passa igen åker jag till sjukhuset för hjärtat går nog sönder om jag tänker på att N skulle varit med på kick-offen men ligger bland slangar i en sjukhussäng. Då sitter jag tusen gånger hellre på en stol och löser korsord med världens coolaste. Imorgon ska jag försöka men det blir ju inte riktigt som det var tänkt. Som det mesta i livet- och då gör man det bästa av det som ligger framför.

Nu ligger DN och min underbara säng framför mig. Ha en riktigt fin fredag!

Brytet och breaket

2011-08-24T20:06:00.012+02:00

Hej!

Den som just nu förväntar sig att detta är en regelrätt träningsblogg lär bli mäkta besviken men det kommer! :)

Jag pustar ut igen efter en lång dag. Jag somnade sent, Ebba vaknade tidigt. Jag är tröttare än vanligt eftersom jag i stort sett inte sov under helgen och oro gör en trött.

Lämnade på dagis med lite gråt, men bättre idag. Solen sken. Styrde hjulen mot Huddinge Sjukhus. Jobbväskan med. Tänkte på ett år sen då jag kallsvettades ymnigt när jag för första gången körde Essingeleden med Ebba därbak, nyinförstådd med att jag bara måste lära mig köra i stan. Nu- glider jag fram med normal puls. Ett hinder mindre.

Fick en kram av finaste killen som såg piggare ut. Jobbade lite. Fick se världens coolaste stygn. Lära mig lite om mediciner efter transplantation. Log fånigt ganska mycket.

Satte mig i fikarummet på avdelningen för att äta medhavd lunch. Själv. Och där tog känslorna sin chans och överumplade mig. När jag hade stannat till alldeles själv och inte hade något för mig att koncentrera mig på. Med Anders Borg föreläsande om statsbudgeten på teven framför satt jag och snorade och hulkade. Tuggade morot gjorde jag också som jag drog upp i näsan och snöt ut. Ja jäklar. Helena Bergström låg i lä där ett tag.

Det bara brast liksom. Man säger att sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Men oro, det är att åka torktumlare med småspik i hjärtat. Buhu. Jag har varit så orolig. Jag har liksom överumplats av känslorna och inte hunnit sortera ut vad som är vad. Jag har varit fruktansvärt arg och besviken på två personer i min närhet och så ledsen och sårad. Samtidigt så var jag just då så tacksam för det helt otroliga stöd och all den kärlek jag fått uppleva de senaste dagarna-som vittne men även som mottagare.

När jag sen hämtade trollungen på dagis- hade allt gått jättebra förstås. Glad och nyfiken och framåt hela dagen. That's my girl!

Och solen sken och vi gick till stora parken och lekte och jag jobbade med mina tankar igen.

Jag är bara här nu. Nu kommer bli då. Sen kommer bli nu. Men nu- är bara nu nu. Den här stunden kommer inte igen. Det som händer sen, beror på det jag gör nu. Om jag är här nu och är positiv nu så växer det positiva och det tar jag med mig in i nästa stund.

Så istället för att vara ledsen över de som sårat mig- så tänker jag på de som gör mig så glad. På det som är så positivt nu. Det funkar. Nu jobbar vi så.

Men hörni jag har tränat också förstås! :). Jag lagade middag till grannarna och sen lekte småtjejerna under Jims övervakning och jag snörade på mina Vibram och stack ut med en halvtimme i åtanke. Runt Löt och Råstasjön är det ca 5 km. Jag visste inte hurpass återhämtad jag var sen söndagen och Garmin tar ju sin eviiiinnerliga tid att leta satellit så hade nog sprungit i 5 minuter när den behagade starta. Jag kände att det gick ganska fort- det gör det ofta när jag springer i barfotaskor. 4:40 sa klockan att tempot var per kilometer. Helt ohållbart för en återhämtningsjogg. Jag lugnade ned mig lite....men sen började jag köra fartlek. Jag skulle springa om alla jag såg. Vilken tur för mig att det inte var ybersnabba människor ute. Tur för mina stackars 3-days-post-Triathlondebut-ben. Men om sprang jag. Och sen joggade jag lite lugnare. Och det tog 26 minuter. Så däremellan måste jag legat på sub 5 tempo en del. Det brukar inte jag göra. Vad händer? Återstår att se.
Imorgon börjar nya vardagen- Ebba är inskolad! Jippi. Nu när hon vaknar kl. 06.00 ska vi upp och iväg och jag ska transportera mig till jobbet med antingen cykel eller ben. Var så sugen på löp imorgon men...har otur när jag tänker ibland. Jag har ju dataväskan hemma. Så det blir cykel in och kanske löp direkt..el på lunchen..el inte alls. Går på känsla. Men har flera uppsättningar jobbkläder och duschsaker på jobbet så det är bara att köra igång.

Man mår bra av att hjälpa andra- jag hade tänkt åka på loppis och försöka sälja barnsaker. Men nu har jag tänkt att den tiden kan jag spendera med någon jag tycker om och så ger jag grejerna till någon som behöver det. Jag tycker jag är pank ibland- men jag är ju stormrik, och det är du med. Titta här vilket bra initiativ på Facebook. Till Afrikas horn skänker jag pengar, men till de som är geografiskt nära ger jag hellre grejer. Pay it forward.
Ha en fin kväll. Nu jäklar ska här sovas.

Framåt uppåt

2011-08-23T13:07:00.010+02:00

Mitt favoritskåp- godishörnan uppe till vänster!

Hej!

Igår var jag på sjukhuset och har äntligen fått ge en väldigt försiktig men viktig kram till hjälten. Att två timmar kan gå så fort. Allt går jättebra och det är bara att hålla tummarna att det fortsätter så.

Missförstå mig rätt- jag tänker på detta mest hela tiden men det kommer inte ta över bloggen. Bara vävas in i den turbulenta cirkus som mitt liv är. Bloggen är en träningsblogg. Träningen och dess mål är navet och allt annat är runtomkring i detta forum. I mitt privata liv är Ebba navet och allt annat cirkulerar runt utanför och så måste det vara. Men i perioder så kan faktiskt fokus få ligga på andra saker för ett barn har två föräldrar. Med lika ansvar. Så ska det vara iallafall.

När jag vet att Ebba är trygg med någon annan i hennes närhet så fokuserar jag oftast på vänner, jobb eller träning. Om någon av mina fantastiska vänner eller min familj behöver mig - så ramlar jobb och träning ned låååångt på listan. Men däremellan så bär träningen och jobbet mig framåt och gör mig till en person med driv, fokus och, inser jag nu, bra mental styrka. Jag är summan av mina upplevelser och även om jag personligen glider oskadad och frisk fram genom livet så har jag fått ta del av, och väljer att ta till mig svårigheter och olyckor och sorger för empati och förståelse är ingredienser i ett ärligt liv med perspektiv tycker jag.

Idag har sviterna av trian slagit till - på mina lår. De är som stockar. Jag tänkte spara tid idag genom att cykla från dagis till min fantastiska kund och sen tillbaks. Hade 3 timmar från lämning till trollungen skulle hämtas. Det var jäkligt dålig respons från vastus-bröderna som jag kallar musklerna på framsidan. Den fjärde brorsan, rectus femoris var inte heller med. Men jag var med. Jag har en sån rörelseglädje och endorfinsug nu så det liknar inget.

På eftermiddagen var vi faktiskt och konsumerade. Aj aj. Jag var inne på Stadsmissionen och letade grejer till Ebba men hamnade till slut på L--d-x och Ebba vrålade "nej lolig affär" så det fick snabbt bli ett hopplock av det mest akuta. Kläder måste ungen ha. Borde satt mig på nätet och åkt på loppis men hinner inte av de 24 timmar jag har.

Den här veckan är en ilandsmardröm- om jag väljer att se det så. Jag har otroligt mycket jobb, Ebba skolas in, det är vår årliga stora kickoff på jobbet och jag hade SÅ sett fram emot 2 nätter på hotell, ett abonnerat Skansen- se September och Petter och sen ta på mig den lilla svarta på lördagkvällen för en glitter o glamourkväll med mina 3000 kollegor men främst med min fina vän Sofia som jag skulle dela hotellrum med. Nu när pappan är borta får jag pussla barnvakter och det bara känns inte ok. Det är mycket nytt för Ebba denna vecka och jag vill inte lämna bort henne mer än jag måste. Dessutom skulle ju världens tuffaste vara med- och så blir det inte nu så det känns inte lika roligt. Jag löser det till det bästa, som jag alltid försöker göra.

På eftermiddagen idag när tröttheten slog till som en klubba i huvudet bestämde jag mig för att släppa allt som rörde sig i skallen och bara njuta av den här ofrivilligt lediga sensommardagen. Jag o Ebba lekte i vår lekpark. Jag låg i gruset ett tag och tittade på molnen och en rovfågel som cirkulerade högt högt upp. Träffade min coola granne som läser bloggen- Hej! :).

Sen lagade jag en av Ebbas favoriträtter- lax i ugn.

Jag är ju ett fan av mat som inte genererar disk, som är god, nyttig och går fort. Detta är svårslaget:

För en hungrig mamma och en dotter som gärna spiller lite, plus en matlåda tar jag fyra laxfileer. Lägger dem i ugnsfast form. Kluttar på creme fraice (helfet, inte den med modifierad skit i) smular över feta ost. Lite pesto idag, några tomater om du vill. In i ugnen på 200 grader ett tag tills det luktar fisk. Ät med något du tycker om- vi åt med vit quinoa idag. Så ser det ut när det är klart!
Kvitto på god mat! Ebba tror dock att peston är broccoli....

Nu sover mitt lilla hjärta. Jag sitter och dricker te och andas ut lite. Jag njuter av solnedgången utanför fönstret. Det bästa med imorgon - jag tar med jobb och åker ut till Huddinge Sjukhus. Fler slangar är borta, 5o steg är gångna idag!!! och man kanske kan få ge en riktig björnkram.

Är väldigt glad och tacksam idag, för mina fina vänner, gamla som nya, nära och långt bort som hör av sig, frågar om de kan hjälpa. Det betyder så mycket och om jag är dålig på att höra av mig nu och verkar lite disträ så vet att jag tänker på er med tacksamhet!

Some kind of vardag

2011-08-22T11:39:00.005+02:00

Många många koppar idag
Ekologisk grötfrukost kladdar precis lika mycket som besprutad...

Vardag är ett svenskt ord. Jag tycker inte jag har någon vardag. Jag tycker det händer massa o-vardagliga saker mest hela tiden och det senaste året, månaderna, veckorna, veckan, dagarna och helgen är INGET undantag. Det var nästan exakt ett år sen mitt liv som jag trodde det var rasade samman och när jag tittar tillbaks på året som gått så är det en helt annan Annie som sitter här. En mycket starkare, klokare, modigare och lyckligare.

Men igen- det viktigaste först: 10.50 idag ringde det från dolt nummer och jag har väl aldrig blivit så glad över att höra den här varma rösten, lite svagare och lugnare än vanligt men samma fantastiska kille som jag lämnade på sjukhuset. Jag hade nog inte fattat hur jag hållit andan sen i lördags och först gick luften ur men nu av det samtalet har jag fått en sån kraft så trots att jag inte sovit knappt 9 timmar på två dagar (och klämt en tria där emellan) så är jag on fire!

Men vardag är det. Det är inskolning på nya dagis varifrån jag fått en gedigen lista på kläder som små "knyttar" (som små barn i Mulleskolan heter) ska ha med sig. Märkpennan är framme och Ebba noterar uppmärksamt att mamma jitaj på klädena så det är väl en tidsfråga innan man har konstverk på sina plagg. Idag var hon där 2 timmar och hade sand och lera mest överallt så proceduren med av o påklädning måste övas på. Det ska lagas mat och plockas undan, pusslas med barnvaktande i veckan och allt det där andra.

Sen åker jag förstås till sjukhuset i eftermiddag.Så jobba som vanligt denna vecka går inte.

Vad gör väl det? Inte så mycket. Jag har fantastiska kollegor!

Vissa dagar är såna där "första dagen i resten av ditt liv" dagar. Idag är en sån.

Ja just det här är en träningsblogg ;). Jodå, kroppen känns grym. Triathlon sliter lite överallt så det är en jämn kramande känsla i hela kroppen. Vill bara ut och springa, och banne mig...cykla!!!! Tittar på Sörmlands Ultra men skulle gärna köra en tria till....tips mottages tacksamt! Ha en fin måndag.

Kraften i ord, ben och hjärta- och Stockholm Triathlondebut

2011-08-21T20:18:00.016+02:00

Redo för start. Inte i bild: ganska många näsdukar Hon som ÄLSKADE att cykla idag och log så vinden ven mellan tänderna

Hon som idag var sämst på löpning och bäst på simning :)

Tack. Alla som hejade på mig idag. Som bar fram mig genom det mest absurda dygn jag haft på länge. Det viktigaste först- det gick bra idag med transplantationsoperationen- långt stort ord för ett otroligt ingrepp. Nu håller vi tummarna att det fortsätter så.

Tack till: Helena, som pratade med mig mitt i natta hela vägen hem i bilen igår och kom och hejade med Josefin idag. Tack mina fina grannar Anna och Jim. Tack Daniel för klockren coachning med tider runt banan idag. Förstår att du behövde fylla på med energi sen ;). Tack MIA! som dök upp och hejade där det var som jobbigast.

Liten parantes: Folk som sitter tysta och stirrar på hjältar som släpar sig 4 varv i solsken efter en redan genomförd bravur: HEJA för fasiken! När jag såg Mia blev jag påmind om hur hon när hon åkte Vasan hejade på publiken. Så jag och en tjej till började tjoa och tjimma och "heja publiken" "vad bra ni är" " ser skönt ut" på tredje varvet. På fjärde varvet var det "yohooo" yieeeaaaah" "lets do this" " men för f*n lite pepp här i backen". Får då understryka att detta var på sina ställen utefter banan och inte in mot växling där det hejades friskt!

Tack alla som hejat på Facebook. Tack Jonas för simhjälp. Magnus för dengaletsnabbacykeln. Sara för lånet av Scotty till träning. Tack till farfar och Monika som tog hand om Ebba så bra under helgen. Tack till faster som alltid peppar mina träningsupptåg och ockå passat Ebba under sommaren när jag varit ute på träning. Tack till syster för pepp och stöd. Tack till kollegor som dök upp utefter vägen. Tack till den funktionär som höll koll på mig och hejade under cyklingen. Tack till ALLA mina fantastiska vänner, ni vet vilka ni är. Det värmer i hela hjärtat.

Och tack till Niklas för 2 timmar och 48 minuter ren inspiration idag. This one was for you.

För det känns helt jäkla sjukt bra. Det gjorde det inte imorse. Jag bara gjorde. Hjärtat och tankarna ville ta bilen till Huddinge Sjukhus. För att..tja stalka deras cafeteria hela dagen? Nej. Nu gör jag det jag ska idag. Det vi bestämde. Packade in allt i bilen och hoppades att allt var med. Parkerade utanför Finlands Ambassad. Snörvlade mig fram. Trampade in till nummerlappsutdelningen med Niklas i ena örat och allt i andra handen. Lade på. Stängde av alla känslor. Utom några. Tävlingsnerverna. Dunk Dunk Dunk Dunk. Pirret. Lukten av gräs. Solen som sken. Endorfiner som hängde i luften. Hängde upp cykel. Började prata med tjejen bredvid som visade sig vara Jenny som kunde det här med triathlon och ett blåbär som jag fick fråga lite.

Rekade växlingarna. Joggade lite. Benen kändes tunga. Men jag bara tänkte som ett mantra "let's do this". WTF jag har lagt ned tid och pengar och tagit hjälp av så många och det var 11 år sen jag sa att jag ska göra en tria. Niklas rullas in för operation NU och jag kommer tänka på det resten av dagen, imorgon, framöver nu GÖR jag det här. Men vid 30 min innan start rann tårarna iallafall. Skulle jag kunna hålla ihop. Ja tydligen.

Och vilken tur att jag är ett vattendjur. För efter ett hej hos Daniel som stod vid starten och hade åsikter om mina simglas hoppade jag i. Och vatten- helar. Jag simmade några tag och lugnet jag får i vatten omslöt mig. Lade mig på rygg och tittade upp. Bestämde mig. Lugnt och tryggt genom hela tävlingen. Närvarande och koncentrerad. Jag har inte läst på cykelbanan, inte övat växlingar jag tänker igenom dem när jag är på väg in varje gång.

Lade mig framme vid högra startbojen. De sa något ohörbart i en megafon och så gick starten. Splasch, trängsel plask plask. Jag for ut åt höger och började crawla för allt jag var värd. Sen lugnade det ned sig och jag började fundera på teknik. Höll på med det och tog det lugnt. Vips- 800 meter. Vände lugnt. Massa sjögräs som fastnade. Tog det fortfarande lugnt och tyckte det var konstigt att jag inte blev omsimmad. Tittade bakåt. Maj gad. Jag måste vara långt fram! Hur gick detta till? Jag har bara simmat 6 gånger. Ja ja. Jag crawlade på och bara njöt. Det var helt underbart i vattnet, jag var inte andfådd. Bara rörde på mig i mitt favoritelement.

Väl uppe vägde jag 100 kilo tror jag med allt vatten jag hade runt vaderna. Daniel skrek "29 minuter" och det visade sig stämma bra- 30 minuter vid tidtagningen. Helt galet. Tänk om jag tränat 10 gånger?

Upp till cykeln och en lustig känsla infann sig- jag var cykelsugen. Ja jäklar. Det här kom att bli den mest fantastiska cykeltur jag haft. Jag bromsade som en tant inför varje kurva men däremellan låg jag på ibland 35 km/ hr. Uppför Västerbron cyklade jag om folk på hög kadens. Jag skrattade, tjoade, vinkade. Det var bara njutning och hade jag sett lika sur ut som de flesta andra hade det kanske gått lite snabbare men det här var bara för roligt för att mjölksyras bort. Jag missade nästan vändningen så tappade nog 2 minuter där med fart men vad gjorde det. Jag har hittat cykelmojot. Daniel ropade tider som jag inte riktigt förstod men rullade in för växling på 1.20 alltså 80 minuter. Av med skorna, på med löpardojorna,fick jobbiga tankar när jag tittade på klockan o tänkte att just nu...NEJ! FOKUS! skärm, coca cola, och Garmin med och så iväg på...styltor. Ut på 4 varv. Nu var armar och ben slut. Återstår pannben. Inte så starkt idag för det hade gått åt att ta mig till start. Det var tungt. Men glatt :). Hejade på de som sprang om och de jag sprang om. Bestämde mig för att inte gå ett enda steg och använde Garmin till att kolla att jag låg under 5:20 min/km. Stängde av hur det kändes. Bara bestämde tempot.

Daniel peppade med tider som min uttorkade hjärna inte fattade. "Kom igen, du ville ha den här smärtan" sa han på varv tre. "Nej jag har ändrat mig" tänkte jag. Fick bra sällskap med en glad tjej som också fattade att ler man så blir det lättare. Mötte två kollegor. Tjoade väldigt mycket.

På sista varvet på slutet kom Daniel och skrek "2:48". WHAT? Nu jäklar- tog mina stockar till ben och sopade mig själv i mål och mitt första 10 km lopp någonsin slutade på 51:38. Vilket är intressant eftersom jag trodde jag skulle springa personbästa på milen på ca 51 minuter.

Slutresultatet visar på 2:48 och en 20e plats av 103 deltagare i mål.

Jag sammanfattar min insats med: Jäkligt bra. Bra humör, bra energi, bra disponering av energi. Bra debut. Nu undrar jag bara om någon vill sponsra mig med en räcercykel och en våtdräkt och så får jag byta ut simglasen som citat Daniel " måste vara från Buttricks".

Jag simmade inte så mkt sämre än de som vann klassen. Jag tror jag kan bli en bra triathlet.

Och..eh..jag tror jag gillar att cykla... :)

Med titeln på detta inlägg menar jag med kraften i ord att det man skriver kan få otrolig effekt. Mitt inlägg imorse har fått människor att höra av sig. Tänka på livets skörhet. Skicka varma tankar. Dyka upp o heja- TACK MIA! Underskatta inte kraften i det vi skriver och läser.

Kraften i ben gör att vi tar oss runt och kan ladda med rörelseglädje och endorfiner, krossar gränser och gör sånt vi inte trodde vi kunde.

Och kraften i kärlek som bara bär precis allting. TACK alla för den här fina, starka dagen.

Och sen hem med Ebba!

Den här är för dig

2011-08-20T19:09:00.002+02:00

Det här inlägget trodde jag att jag skulle skriva långt senare. Det handlar inte om triathlon. Det handlar om det jag inte kunnat och velat berätta om.

Men det skiter jag i nu. Det handlar om att världens finaste kille just nu preppas för en 8 timmar lång levertransplantation på Huddinge Sjukhus. Det handlar om att han är så underbar och fantastisk och så stor i hjärtat. Att han sen vi lärde känna varandra i våras accepterat att det inte finns möjlighet till något annat än att ses ibland just nu.
Att han levt med vetskapen att han någongång kommer få the bad C word och aldrig kommer att få vara helt "frisk". För frisk är ett vitt begrepp. Han är en av de friskaste starkaste jag känner, men har en allvarlig sjukdom. Har tagit beskedet om vänteplats på transplantation, för att kroppen visar tecken på krångel, vid hornen. Tränat bra. Ätit bra. Gjort saker han tänkt göra nu. Iställlet för att skjuta på dem. Lever för varje dag. Är omtänksam, generös, och bara helt fantastisk.
Dessutom har han varit en av mina bästa vänner. Ett bollplank. Någon som får mig att skratta så jag kiknar. Någon som istället för att göra något med polarna igår, då vi inget visste, snörar om mina löparskor till snabbsnörning. Häller upp cocacola så den ska bli avslagen så jag kan ha den som sportdryck. Letar fram sin kamera för att kunna ta kort på mig med något annat än mobil när jag kör triathlon.

När det klockan drygt kvart i sju på kvällen ringer från donationsenheten på Huddinge Sjukhus går det inte att fatta. Vi ska precis äta middag.
Men nu har han 1,5 timme på sig att avsluta livet före och ställa in sig på livet efter. För livet efter en levertransplantation är en lång tuff väg tillbaks.
Jag åt ingen direkt middag. Jag har varit på Huddinge Sjukhus och kom hem sent. Jag hade kunnat vara kvar hela natten och dagen, Ebba är ju hos farfar. Men de rekommenderar inte det.
Så jag åkte hem. Sov oroligt ca 4 timmar. Är skakis och återupplever minnen från när jag bodde på CIVA på Karolinska där pappa låg. Kommer ihåg hur det är att inget veta medan någon man håller nära opereras. Jag kan inte göra något där under den långa operationen. Men jag kan göra något.

Men nu gör jag det här. Nu kör jag den här trian på mitt sätt med min alldeles otroligt galna uppladdning. Känslorna kommer att spruta, jag vet inte alls om jag får ihop det, att bara springa hade varit så mycket lättare. Jag är trött så trött och tankarna går såklart åt ett annat håll. Det ligger prylar strött i hallen och jag har ingen ordning på vad som ska med men jag vägrar gå och vänta på att det ringer. Jag gör det jag ska. Jag gör det för dig!
Ha en jättefin söndag allihop och krama om varann!

Barfotaliv!

2011-08-20T11:16:00.007+02:00

Vägen framåt

Barfotahälsa alltså. Eller barfotaliv. Barfotakänsla och barfotafokus.

Det jag menar och eftersträvar är och vill fokusera på med min blogg är det enkla. Det rena. Det ärliga. Det gäller både träning och livet i övrigt.

Vad gäller träningen så handlar det om att träna enkelt och effektivt och naturligt. Självklart kommer jag springa i bra skor ibland, men helt barfota, eller i barfotaskor kommer vara en stor del av min träning. Jag är helt övertygad om att kroppen inte behöver massa prylar för att prestera bra. Sen kan man undra, om vi är menade att kunna springa nakna, varför fick kvinnor bröst? Inte att jag har några men ändå.

Vad gäller kosten så handlar barfota för mig om att inte äta halvfabrikat. Inte äta massa tillsatser. Äta ekologiskt så gott det går. Hellre köpa en bra sak, än två dåliga. Det kan det bli färre råvaror hemma, men jag tror att det är en stor lögn att vi ska äta hundratals variationer av vete. Det gäller att täcka in de vitaminer och mineraler som behövs, och att inte tröttna så man tappar aptiten (känns ju jäkligt osannolikt för mig! :).

Det kommer kanske bli dyrare råvaror och färre. Och visst, plast är billigt, tillsatser med. Så vill jag handla mycket kommer det nog bli en besvikelse.

Det handlar om att förenkla vardagen så att inte tid går åt till sånt som inte ger energi och glädje. Ge bort eller sälja vidare det jag inte behöver. Köpa second hand oftare än nytt. Använda en bra produkt till ansiktet, inte flera olika. Klippa håret själv och ha en frisyr som jag inte behöver lägga tid på. Mycket av detta gör jag redan....vilket kanske syns :). Ha färre saker och skapa utrymme för kreativitet, inte minst för Ebba. Tid att vara utomhus och tillsammans.

Tillsammans med Ebba. Ensam. Tillsammans med andra.

Gitarr till mamma och gungstol till Ebba

Idag är Ebba på väg till cirkus med farfar och får sova över där. Jag är PMSQueen idag men försöker ignorera det. Har ätit så dåligt så jag skäms. Ätit mycket men inte bra alls och är sockersugen som få. Jag kan inte göra något åt att det nu slår till precis till Trian- det borde jag kunnat räkna ut.

Försöker äta vettigt idag och så blir det pasta till frukost imorgon. Det laddade jag med för ett av de bästa lopp jag sprungit, Sthlm Marathon 2003.

Det är så jäkla blött ute. Jag älskar regn men snortunna däck och svängig bana med kullersten??? på en sträcka. Vad f-n, jag har bara tränat landsväg! TVI TVI TVI ...jag ska bli positiv...snart...lite Foo Fighters så blir den här pmsknuten till en energibomb som jag ska släppa lös.... i vattnet imorgon, inte på cykeln, och sen när jag springer! :).

Återkommer med min blåbärs-triathlet-packning senare! Ha en fin dag nu ska jag storhandla mat.

gococo, ny lånecykel och Septemberutmaningen

2011-08-19T11:31:00.008+02:00

Nu väntar jag spänt på gococo för Vibramskor :)

Happy Friday Funday! som vi brukade säga där jag bodde i Australien. Vi brukade ha HFF hemma hos oss på fredagen efter jobbet och då kom surflärarna och dykinstruktörerna och de som körde dykbåtarna och så åt vi gott och det dracks VB och Tooheys med stubbycoolers.

Idag är också en glad fredag. Jag fick, efter framgångsrika förhandlingar vid 05.10, sova vidare till kvart i sju och nu flyger jag fram. Inte bara på grund av det, men även för att jag cyklat hit på den här killen- Merry! En karboncykel som inte väger mest något och ger mig en känsla av att jag vill cykla väldigt snabbt! Magnus hjälpte mig ställa in sadeln och det blev brutalt tydligt att jag cyklat med för hög sadel...jahaha.

Idag har jag haft möte med trevliga Martin på Runners Store på Vasagatan. Jag kom även därifrån med två par gococostrumpor som jag har på mig nu. I övrigt har jag mina Falkecykelbrallor under en denimtunika och är utan skor. Det ligger träningsgrejer strött på golvet, cykeln står och blockerar min plats och jag har ca 300 funktionstshirts här. Alla kollegor har slutat reagera på att min plats ser ut som ett omklädningsrum så att jag knatar runt med kompressionsstrumpor på revisionskontoret höjer inga ögonbryn.

Det är galet galet mycket nu. Mycket jag måste göra. Mycket jag borde göra. Otroligt mycket jag vill göra. Jag delar in alla grejer i huvudet efter dessa tre. Så ser jag över det en stund varje dag, för att titta framåt men sen kunna vara i nuet. Man måste titta upp. När jag simmar nu, tittar jag upp och ser var jag ska ungefär var 6e simtag. Varje kväll tar jag fram en ny post-it och skriver ned vad jag ska komma ihåg dagen efter.

Jag vill tipsa om dessa fantastiska städare: Sitora Städ. När jag kom hem igår började jag nästan gråta av glädje. Jag vill ha det rent och fint. Ogillar damm. Ogillar smuts. Men när jag väljer mellan att göra något roligt med Ebba och städa- så väljer jag det första. Och då dammsuger ändå jag lite varannan dag och gör rent badrummet ca 2 ggr/ vecka,. Jag tjänar inte så mycket för jag jobbar inte heltid. Vi har inte storstädat sen vi flyttade in utan jag har försökt ta det pö om pö. Nu är jag ensam och jag har svårt att motivera mig själv att inte träna/träffa vänner/jobba etc för att stanna hemma en hel dag och skura sophinken.

Det hade de gjort. De hade även torkat ur alla mina skåp. Torkat bannemig överallt. Det skiner och lyser och jag bar med ett stort leende på läpparna in mina blommor och saker som varit på balkongen. Det här har jag inte råd med, men två gånger per år ska jag unna mig detta för det är värt halva semesterkassan- och då är min semesterkassa rätt liten! Kontakta dem om du bor i Sthlmsområdet- du kommer inte ångra det!

Idag ska jag jobba fast det är fredag, sen blir det ett lätt lätt brickpass med 10 km cykel och ca 2 km löp. Sen tjejmiddag hos Helena och en relativt tidig kväll för mig. Lördagen blir till att hänga med Ebba och sen lämna henne till farfar för de ska på cirkus! Jag ska nog åka och bada, äta en stor gräddig kycklingpasta och göra iordning allt inför söndag.

Det känns grymt. Jag ska njuta och lära mig. Jag är bara rädd för att få en spark i vattnet alt att hjärtfelet sätter igång och jag inte får stopp på det. Samt att få punka. Let's face it. Jag får bryta då. Det kommer ta 20 minuter att byta och pumpa upp däcket.

Jag ska berätta vad barfotahälsa står för. Jag ska också berätta om Septemberutmaningen som min vän Frida dragit igång på Facebook. Att konsumera så lite som möjligt under en månad, se vad man har först, istället för att automatiskt köpa. Jag ger gärna bort saker jag har. Men känner att det liksom inte är kutym ibland. Om man går bort till exempel- så är det väl lika mycket omtanke att ge bort något man har själv och inte använder som man tänker skulle passa personen i fråga, som att stanna vid ett köpcentra och lite halvhjärtat och desperat försöka hitta något som passar. Gärna i färg också tll den lattefärgade fondväggen. Eller vad det är för färg de ska vara nu....

Ska berätta mer hur jag tänker sen och så hoppas jag att många nappar och det blir ett forum för detta med ideer och tips som vi delar med oss av.

Hoppas lite av mitt goda humör smittar av sig för OJ vad jag är glad idag!

Ha en jättefin helg, heja heja på den glada tjejen på cykeln ovan som förhoppningsvis susar fram på Sthlms gator i solsken på söndag! :)

Inte så klokt

2011-08-18T15:12:00.004+02:00

Inte så klokt?

I det här lilla häftet kan du läsa om alla rekommenderade mediciner vid olika åkommor. Allt från PMS till migrän til urinvägsinfektion till acne till gnäll och depression.

Jag bläddrade medan jag satt i väntrummet på en av mina väldigt sällsynta läkarbesök.

Ingenstans stod det något om kost, rörelse, motion. Bara hur man dämpar symptom. Lägger ett tungt effektivt lock på det som är ett uttryck för att något annat är fel.

Självklart ska man inte ha ont och lida. Men ingenstans kan det väl vara vettigt att bara ta bort kroppens effektiva varningssignaler.

Friskvård. Sjukvård.

Idag åt jag lunch med Sara. Mysigt att hinna catcha up. Sara och Scotty som ska umgås på lördag på Snäcksjön Triathlon.

Själv ska jag knattra klart på jobbet. Just släppt iväg ett infomail till +600 personer. Hem. Pussa och krama på trollungen och njuta av mitt (förhoppningsvis) fantastiskt rena hem. Sen göra det som jag tycker är nästan lika läskigt som att simma i bassäng: Köra bil i stan. Till Magnus och hämta den cykel jag ska snurra runt på Stockholms gator på under dem 40 km som utgör cykeldelen av Trian på söndag.

Jag har nog aldrig varit så oförberedd och ostrukturerad inför ett så struktureringskrävande lopp förut. Men heller aldrig så övertygad om att jag kommer ha superkul.

3 dagar kvar...... :)

Ursäkta och Välkommen till vår skeva mammavärld

2011-08-17T19:49:00.005+02:00

Förevigar 7 år av fotbollsvinster

Hej på er!

Jag börjar med en ursäkt. Jag har en hotmailadress som jag sällan kollar och som jag uppgett som kontaktadress. Jag har fått mail dit från läsare som jag helt missat och således inte svarat på. Ursäkta! Jag ska bättra mig. Är väldigt glad att få mail så skriv på!

Första dagen på nya dagis gick precis så bra som jag trodde men var avsevärt kortare. Trodde man skolade in hela dagen men vi var bara där på förmiddagen. Dagiset ser ut som VillaVillekulla och vi hade samling ute där barnen fick frukt som växte i trädgården (fast nog inte bananerna..). Ebba gjorde sig hemmastadd och drog iväg själv ganska snart och fröknarna var fantastiska. Fick en gedigen utrustningslista, bl.a egna madrasser. Ska försöka hinna med den listan...snart...

Så vid 11-snåret när Ebba lekt färdigt i en hängmatta och plockat fallfrukt åt vi en lunch på ett cafe och åkte sen för att bada. Men se då blev det molnigt och blåsigt och Ebba tittade frågande på mig när jag ville ut i vattnet. Så vi betade av ett par badbyxor till mig på Bromma Blocks. Jag vill ha ett par hotpantsliknande saker som inte korvar sig under våtdräkten. Det slutade med ett par juniorbadbrallor. Ett skämt med tanke på mina höfter men jag kan inte lägga flera hundra till på något jag ska ha i några timmar. De satt tight och det var målet. Sen att jag ska fara runt 5 mil halvnaken i Sthlm är en annan sak. So be it.

Ebba fick en bra ryggsäck från "Troll" eftersom de är ute på äventyr på dagis rätt ofta. Kånken i all ära men de där tunna axelbanden skär in och är nog designade i samma glada 70-tals anda som andra attiraljer som vi 70-talister fick stå ut med. Hon tog den på sig och rymde, igen, på XXL Sport och det är jättesvårt att se någon som är 87 cm lång och gömmer sig bakom skyltdockor...Busunge!

Städbolaget kom förstås inte så allt som stått framme i lägenheten får stå kvar på balkongen tills de behagar komma imorgon. Det ekar tomt och det är svårt att förklara för en 2-åring varför allt är utomhus och man inte får släpa in det igen.

Det har väl inte undgått någon att Victoria är gravid. Grattis. Genuint grattis till dem båda.

Och välkommen in i mammavärlden. Den mest underbara, fantastiska värld jag får uppleva någonsin. Den största lyckan och den största kärleken. Men. Välkommen också till en värld där:

* Ingen frågar om någon ska vara mammaledig. Det är vedertaget. Men man frågar om en kille ska vara pappaledig.

* Där du, om du dyker upp själv någonstans, får frågan " vem tar hand om barnen". Medan det aldrig händer pappan.

* Alla undrar hur du, som mamma, hinner träna? Orkar? Att du hinner satsa så? Ingen frågar en pappa hur han får tid att prioritera träningen.

* Där du får ta kritik, skit, ifrågasättande. Sneda blickar. Ibland från de som du tänker för faeeen är i samma sits- låt oss ro den här båten tillsammans liksom?? Andra mammor som tittar snett.

* En värld som kan skicka folk ut i rymden men där kvinnan fortfarande i det tysta måste vara så sjuhelsikkes jäkla stark mentalt och uthållig fysisk för att klara av det viktigaste som finns.

Jag önskar att vi höll om varandras ryggar bättre. Höll varandra under armarna när någon är svag, så kedjan är stark.

Jag är inte feminist och jag är lite allergisk mot "tjej"lopp, och grejer som plockar ut kvinnor till att prestera kortare distanser än män i discipliner där vi är minst lika bra på att springa långt. Men jag kan bli helt vansinnig på det här fortfarande så skeva familjelivet som de flesta lever. Jag omger mig med fantastiska kvinnor, Järnkvinnor ;), som visar att det finns alla möjligheter- bara man är tydlig med vad man vill och ställler krav.

Nu måste jag göra en kopp "kvällsro" för nu är jag upprörd! :) När jag blir upprörd brukar jag få bra ideer. Sköt om er.

Formtest, Lindtchoklad och Friluftsdagis

2011-08-16T20:56:00.004+02:00

Scotty och jag på vårt sista äventyr *snyft*

Jacka: från Reebok. Ben: från pannben.

Nu är jag där. Där man är där man inte kan göra något mer åt formen. Det är som en avsmalnande tratt att röra sig i tiden mot ett lopp. I början är det ett brett spektrum med aspekter man kan påverka: Träningsmängd, fokus, kost, sömn etc etc etc. Sen-beroende på vilken typ av lopp det är så minskar poängen med att träna hårt ju närmre loppet det är.

Jag återhämtar mig snabbt och just för att jag tränar två discipliner som jag- let's face it- inte alls är bra på tekniskt- så tar jag inte ut mig så mycket så jag pajar ihop. Men nu är det bara 5 dagar kvar till Stockholm Triathlon. Jag skulle nog kunna simma lite mer, det finns enormt mycket potential i förbättring och jag känner ju hur jäkla bra det går framåt men det är en sak att simma med en fantastisk lärare bredvid sig ensam i vattnet, och att plaska bland flera hundra andra fötter. Det kommer bli kallsupigt, trångt, kanske simmas lite snett och rätt rörigt och det är nytt för mig. Jag ska banne mig crawla så mycket jag kan men kanske måste titta upp en del och vill ju inte börja debaklet med en fot i hakan.

Idag fick jag hjälp av Daniel lite först med hur jag skulle andas och hur själva banan ser ut. Det var 800 m och sen var det någon 500 meter och sen 200 meter.

Sen kom Jonas och det var fokus på Y-tag. Var verkligen svårt kändes som jag kramade vattnet men kände hur rotationen kom. Det tar sisådär 800 meter för mig att vakna till. Sen övade vi att simma nära, krocka och ligga i "dragläge". Så värdefullt! När vi var på väg tillbaks- kände jag att jag hade kunna fortsätta simma men dessa 1.8 km med avbrott för teknikprat räckte.

Upp på land och tog det lugnt med att komma iväg på Scotty. Trampade på de ca 8 km hem. Kastade mig av och sprang barfota några hundra meter för att bara få in växlet.

Ja vad säger man. De här 40 kilometrarna jag ska cykla- går ju i stan! Finns ju inte en normal raksträcka där att trampa på i och nu ska jag låna Magnus räcerhoj som jag inte vill cykla sönder. Scotty ska på andra äventyr och även om jag ogillar att cykla...så älskar jag att hata att cykla på Scotty! Han är lättmanövrerad och flink.

Kom hem och jag hade ju tänkt kolhydratur- och i ladda. De 5 Lindtchokladbitarna jag sopade i mig ingick inte i den planen. inte den sockriga myslin jag hittade heller. Det är lite tomt med mat hemma efter sommaren och när man kommer hem 18.30 till en väldigt glad och bestämd liten 2-åring som bjuder på fika i sitt rum, då sätter man sig snällt på en liten stol och får en servett för "inte kadda mamma" och tuggar på en tygkiwi. Och så nattar man och äter sen. Men finns det något man kan peta i sig- så gör man det. Därav choklad.

Vad säger jag om formen då? Ja alltså nu kan jag inte larva med långa pass, nu är det att förbereda vad jag ska äta och dricka. Sova gott. Äta bra. Tänka positivt. Foka på det som jag är bra på.

Men det är massa annat också. Imorgon ska jag och Ebba skolas in på Friluftsfrämjandets Ur och Skur dagis. Det ligger i ett rosa hus här och vi ser det från balkongen. Det ska bli fantastiskt roligt och jag hoppas att Ebba känner sig trygg där. Inget annat spelar någon som helst roll just då.

Det är tokmycket på jobbet redan, med Lidingöloppet förstås. Otroligt roligt. Nästa vecka åker Ebbas pappa bort i 8 dagar plus att jag nog får vara standby efter bara 2 dagars inskolning på nya dagis, så jag är lite mer ställd än vad jag önskat med en dubbel jobbmängd så planera blir a och o som vanligt. Det känns inte stressande bara jag klargör för omgivningen att jag går under jorden ett tag. Inget är tråkigt, ingen dör om jag inte hinner, men det vore bra om det blev gjort.

Nu ska jag leta fram galonisar och märka kläder, ta bort allt i fönstren inför städhjälpen imorgon (så lyxigt!), hänga tvätt och sen unnar jag mig en stund i sängen med Born to Run och jäklar vad gött det ska bli!

Ha en fin dag!

Barfotahälsa och formtest

2011-08-16T14:54:00.005+02:00

Revisorns skohylla

Döpt om bloggen till Barfotahälsa och visar bild på skor? Snurrigt! Får förklara vad jag menar med barfotahälsa sen.

Shit strimlad pottis. Nu är det 5,5 veckor till Lidingöloppet. Hur mycket jobb som helst med admin och skoj runt alla våra anmälda. Och så var det lite revision. Och redovisning också.PHU. Huvudet kallt.

5 dagar till triathlon. Ikväll testar jag simma-cykla-spring. Återkommer med formbesked.

Ha det gott!

Vardag..och jag tycker!

2011-08-15T13:37:00.006+02:00

Sånt som jag drömmer mig bort till

Upp 05.45 när trollet kommer knatande med 4 gosedjur och klättrar upp i sängen.

Lite gos och kram.

Omelett med spenat och persilja. Kaffe Kaffe kaffe.

Packa jobbväska, matlåda, träningsväska.

Läsa Pippi, dricka låtsasfika. Lämna över till pappan.

P1 i lurarna, DN i handen. Blå linjen. Trångt varmt.

8:05- inne på kontoret. Mail mail mail. Svara. Skicka. Stämma av. Äta frukt och youghurt med mysli.

10.30 Kundbesök.

11.45 Lunch bestående av linsgryta med morot, fetaost, tomater och två tunnbrödskivor (det som fanns hemma).

15.00 möte

16.30 Träning

17.30 springa hem

18.00 "ta över" Ebba. Leka, plocka tvätt, torka upp.

19.00 Börja nattprocedur...

20.00 ...sover liten. Mamma bloggar, gör matlåda. Skriver listor. Slänger ett getöga på nyheterna. Letar lägenhet. Kanske ringer någon jag känner om jag har ett uns av energi kvar.

21.30 Försöker lägga sig och krypa in i böckernas värld eller plugga in lite näringslära.

Vardag? Kanske. Det är min vardag. Ibland känns den fruktansvärt inrutad och vardaglig och jag avundas de som när de "inte hinner" ändå kan välja att sen sticka ut och springa vid 20.00. Jag kommer ingen vart då. Jag är hemma och nu har det gått så långt att jag faktiskt vill vara hemma den här tiden på kvällen. Vill helst inte ha besök då. Vill vara tyst och ja, jag sitter framför datorn men jag sitter och spinner planer och drömmar och jag tittar aldrig på någon serie på tv och sällan på film.

Jag har valt mitt liv. Där jag är nu, där har jag hamnat på grund av val jag gjort. Vissa jäkligt smarta, vissa inte så genomtänkta. Jag älskar mitt liv och är stolt över var jag befinner mig och vad jag presterat.

Jag har saker jag vill förbättra, jag har jättejobbiga konflikter i mitt liv och en jättestor oro för en nära person. Jag kan inte ändra hur någon annan beter sig. Jag kan bara ändra på hur jag är, hur jag tänker. Det som hände igår eller tidigare- kan jag inte göra ogjort-men vad jag tar med mig från det är mitt val. Vissa saker kan jag ändra på på en minut, på en timme, tills imorgon. Andra saker i mitt liv kan jag inte styra om med snabba ryck- men jag kan börja jobba mot dem nu.

Jag läste den här artikeln och det är ju så sant. Det är så många som fegar, som bara "ja det här är bara vad lilla jag tycker och man ska aaabsolut inte tala om hur andra ska göra". Nej det är väl så sant. Det ligger inget retoriskt smart i att säga "gör så här". Men tycka får man, och bör man!

Det här är min blogg- välkommen hit! Jag skriver vad jag tycker. Tar du åt dig- kanske det var en öm tå. Tycker du emot- så är jag jätteintresserad för jag gillar att ta till mig olika ståndpunkter.

Jag tycker: Att man alltid har ett val. Jag tycker illa om folk i "offerkoftor". Jag har någon nära som skulle kunna se sig själv som ett offer pga saker som hänt utan dennes kontroll. Men instället väljer att se de val och möjligheter denne har. Jäkligt inspirerande. Sen har jag andra runt mig som pratar om "man". "Man hinner inte". "Man kan inte". "Man bör inte". Det är de som ofta skiter i att sopsortera för "ska man hinna det nu också". Det är de som klagar på sitt jobb- trots att de ju på något sätt måste hamnat där. De " pratar om "vi" och om "dem". De ser det som att saker händer dem att det då är vägs ände. Klaga- för all del, men kom med en ide om hur du ska ta dig ur det som gör dig på dåligt humör.

Man har alltid ett val. Och: Alla förändringar börjar med en tanke. Varför inte.."tänk om jag vågade....."

Ha en fin dag- nu ska jag testa hur mina ben känns med ca 100 kollegor på vår gemensamma träning ikväll! :)

Back to work

2011-08-14T20:11:00.005+02:00

En bild från vätskestationen igår i Ottsjö

Jaha. Hemma. En 8 timmars resa i bil med mitt ex, tillika Ebbas pappa och en Ebba på bushumör har fyllt denna dag. Bilen var fullpackad med allt möjligt och efter en sväng på Ica Maxi blev det inte bättre.

Resan ned längs inlandsvägen är jättevacker: Södra Storsjöbygden bjuder på fantastiska vyer. Sen blir det lite sådär vilsamt tallmotradigt genom det glesbefolkade Härjedalen men efter Färila tar vackraste Hälsingland vid där varje titt ut genom fönstret är som att titta på ett vykort.

Sen svänger man upp på E4an vid Tönnebro och man blir varse om att man är på väg mot Tokholm. 1 fil blir två. Blir 3...blir 4 och så svänger man av och är hemma i Sundbyberg.

"Sommaren lider mot sitt slut" och det ska vara vemodigt men för det första brukar början på september och slutet på augusti vara fantastiska. Och för det andra så älskar jag hösten. Det är så prestationslöst- en skön utomhushelg i oktober blir så oförväntat fantastisk. Love it.

Efter 6 veckors semester (med jobbavbrott men såhär fick jag lösa min semester!) är jag redo att jobba- jag gillar ju mitt jobb. Och varför ha ett jobb man inte gillar?

Men jag hade önskat att jag såg så utvilad och laddad ut som jag är. Jag fick inte med mina vanliga hudgrejer till fjällen och med tvål och aloe vera gel (man tager vad man haver), i kombination med hårt vatten och mental stress (pga personliga konflikter som inte hör hit) så har min känsliga hud slagit bakut och jag har fått ett munsår OCH massa finnar. Inte kul! Dessutom så är ju, fast det är ju som vanligt, mina händer och fötter bland det skitigaste fnasigaste man sett. Man vill ju se fräsch och pigg ut men så blir det nu inte.

Veckan är helt galen. Imorgon har jag ett berg av jobb att beta av, sen händer det något extra special på vår löpträning på jobbet. Tisdag ska jag försöka få iväg cykeln till reparatör för att spänna växlar och sådär tills Sara ska ha den, samt beta av berg nummer två med jobb. Jag måste fixa en läkartid och dessutom hinna simma och träna in att växla till cykel. Sen ska jag rensa hela lägenheten för på onsdag kommer äntligen! ett städbolag och ska storstäda! Vilken lyx tänker ni men jag unnar mig detta av min semesterkassa- de ska tvätta alla fönster och storstäda, det är första gången jag unnar mig det. Då är det även inskolning på Friluftsfrämjandet mysiga populära Ur och Skur dagis med Ebba.

Torsdag har jag fortfarande mycket jobb och ska försöka få tag i den cykel jag ska cykla Trian på- som Magnus så snällt lånar ut. Försöka cykla hem den från jobbet för att lära känna den. Sen har jag mina egna projekt inför hösten att ägna tid åt, någonstans mellan att Ebba somnat, tvätten, disken, matlådorna och plocket. Fredag måste jag jobba också och sen ska jag försöka göra något roligt på kvällen men när man vet att man blir väckt kl 06.00 så får man regelrätt sömnångest när man är uppe efter 22.00 så vi får väl se. Tar jag bilen så kan jag iaf åka hem fort. Dricka alkohol är det liksom inte tal om nu på några veckor.

Helgen blir häng med Ebba, göra något kul lördag. Packa inför söndagen då jag lämnar henne hos hennes, tack o lov morgonpigga, farfar på Gärdet för att sen med cykel och belamrad som en oxe ta mig till starten för Stockholm Triathlon där jag ska debutera. Har sneglat på tävlings-PMet och börjar inse att jag faktiskt ska vara med på något helt nytt! Det här är inte bara att tuta och köra. Önskar jag hade mer tid att njuta av att längta och förbereda men jag får se till att vara där tidigt på söndag, och använda någon kväll att förbereda. Har fortfarande inga tights att ha under våtdräkten till min tänkta springtop. Och strumpor??? Har man strumpor på sig? Tar man sig tid att dra på dem. Ja det är mycket frågor.

Kosten har ju blivit precis hur som helst också de senaste veckorna men när man bor hos mamma i fjällen och vi varit många och lagat storkok och det dessutom är rätt dyrt (och jag är i-landsfattig!) så är det bara att släppa kraven på proteinbalans och ekologi för ett tag. Det har gått så långt att jag som sista dekadens köpte ett paket fiskpinnar till Ebba idag. Stekte på de här artificiella föga fiskrelaterade prylarna och Ebba bara...NEJ! " Inte god den" nej det tror jag det eftersom hon är van vid riktig fisk med hemmagjord panering. Jaja. När jag bromsat mitt eget fullastade tåg som jagar mig ska jag storhandla och storlaga och storbaka och koka sylt och göra matlistor som jag brukar.

Men det bästa man kan göra är att vara här och nu. Och här och nu måste jag jobba, hänga tvätt och packa inför imorgon och sen tvärbryta 21.30. Rutiner- är sköna. Att följa, avvika från. Bryta och byta ut. Jag har valt alla mina, utom några som jag jobbar på.

A-S-F Alltid Ständig Förbättring.

In i jobbdimman tar jag med mig soliga fjällbilder på min egen lilla lämmeltjej

...och mitt eget lilla fjällparadis!

Hoppas du har en fin vecka inplanerad, med saker som för dig framåt och sånt som får dig att skratta högt!

Fjällmaraton- som funktionär

2011-08-13T19:51:00.002+02:00

Det var första gången jag var funktionär. Ett fantastiskt lopp att hjälpa till på där det absolut inte går att köra längs med banan.
Jag startade vid 0830 ensami tystnaden högst upp i Ottsjö. Skar bananer o ställde ut bord. Sen kom Emil vid halv tio efter att ha varit vid starten. Folk började samlas för att heja på och langa vätska o dylikt.
Redan 10.12 kom två supersnabba löpare till 14,5 km markeringen som detta var. HELT otroligt för blött var det. Ja o de hade ju varit uppe på en topp också! :)
Det rullade på och det kom en 20-30 leriga löpare, bästa tjej var nr 10!!!!
Sen blev det rätt hektiskt med en stor grupp men till slut hade alla ca 350 löpare som kom till start passerat! Vattnet tog slut men fantastiska stugägare precis bredvid hjälpte till!TACK!
Vi samlade ihop allt och åkte för att fylla vatten att köra ut till den större matstationen vid Ottfjällets fot.
8 km på knagglig grusväg och sen tillbaka nu med en tjej som brutit. Vi hade en trevlig pratstund i bilen till Vålådalen där måltiden blivit smått halvgalet superfantastiska 3.42!!!!!!
Jag hoppade snabbt in som massör och knådade leriga lår och vader och såg folk gå i mål och är SÅ taggad för nästa år! :) skriver mer imorgon! Ha en fin kväll!

Barfotaskor, fjällräddning och massa energigel

2011-08-12T20:47:00.009+02:00

Beachlife

Tjoho vilken dag. Träningssuget på topp men tänkt vilodag. Ebbas pappa är här och de skulle ut på Ottsjön och försöka fiska upp middag. Så jag och syster satte iväg upp längs leden mot Hållfjället, tillika del av Fjällmarabanan. Jag sprang i mina Vibram. Varje kväll när jag läser vidare i Born to Run får jag ord till känslan att det är så löpning som inte sliter och skadar ska ske. Någonstans i boken står det ungefär, fritt översatt: Att springa i uppbyggda skor är som att stänga av brandalarmet (och elda!). Lite så är det ju. Med en tunn sula eller helt utan konverserar våra fötter, där 1/4 av alla kroppens ben huserar, med underlaget. Vi adapterar rörelsen därefter.

Jag har problem med korsryggen, med en kota som slirar och en nerv som ofta hamnar i kläm. Idag sprang jag 8 km i Vibram i lugnt tempo med min syster och känner ingenting. Asfalt som grus som fjälled- det spelar ingen roll. Jag känner mig lätt och snabb och springer rakt och energieffektivt.

På eftermiddagen "tvingades" (berättar mer längre ned) jag ut i mina adidas response trail på en snabb kuperad 4 kilometare och nu har jag ont.

Jag och syster rekade var vätskekontrollen på Fjällmaran ska vara imorgon. Patrik och Emil från Vertex kom och lämnade av ett stort antal energigel som nu bor i min bil. Värdefull last.

Det har varit kallt här, runt 5 grader imorse men när solen behagade komma fram och torka upp markerna steg temperaturen och det blev faktiskt lite bikiniväder.

Jag var lite i valet och kvalet att beta av ett intervallpass på kvällen medan jag stod o rörde i renskavsgrytan. Men kvällen fick en annan utveckling. Det ringde från vår lilla affär, Ottsjö-Bua dit en äldre kvinna kommit och hade tappat bort sin 80-åriga man under en vandring till ridvadet. De undrade om jag kunde sticka ut och leta, eftersom jag väl gjort mig känd som någon som ränner överallt i terrängen. Jag lämnade över sleven till Ebbas pappa och kastade på mig shorts o linne o löparskor och satte iväg först till affären för att höra hur mannen såg ut, var de tappat bort varann och vad han hette. Sen sprang jag bort till leden och redan då var 2 till med hund ute och letade och systers kille kom efter men jag var snabbt uppe i ett högt tempo. Mannen var gammal, de hade varit ute länge, var från Skåna (fjällovana!!!) och frun orolig så jag hade ett ganska stort adrenalinpåslag. Studsade fram i terrängen över lera och spångar och hade det inte varit ett letande på G hade det varit ett roligt pass.

Efter ett tag fick jag ett samtal att mannen återfunnits, någon helt annanstans. Upp för branta backen till affären, och lova hans fru att springa och möta. Det tog sin tid men till slut kom han upp till vägen och systers kille kom med bil och vi körde honom till sin tacksamma och rörda fru.

Sen smakade det väldigt gott med renskav!

Imorgon blir det langning av:

....samt bananer, bullar, sportdryck och så peppa och heja på! Det kommer att knyta sig lite i magen för jag hade ju velat springa, men jag är inte i form för det i år. Att springa detta lopp på 6 timmar rejtar jag att springa maran på 3.30 och det är mitt mål för nästa år. Eftersom jag sprang förra året, om än med stukad fossing har jag respekt som faesiken för loppet och det ska bli jättekul att få se alla som springer. Om jag hinner ska jag kolla vad folk har för skor på sig. Jag känner några som springer så det blir extra heja på dem. Sen följer jag med till målet för lite våfflor och eventuellt rycka in som massör om det behövs.

Löparna springer alltså 43 km, över 3 fjäll med en stigning om totalt 1800 meter. Det kommer vara blött och lerigt på flera ställen och springer man efter ca 300 par fötter kommer det garantera att klafsa ordentligt. Solen kommer skina, precis som förra året och det ska bli jätteroligt att vara med!

Har lite ångest över att jag inte simmat häruppe. Det kommer bara ha blivit en 6 gånger innan trian men nu fokuserar jag på att jag simmat.

Ebba är lite arg för hon vill ha kexchoklad...

Skratta eller gråta?

2011-08-11T13:50:00.005+02:00

Ebba visar hur man gör!

SKRATTA! Alltid!

Livet är fantastiskt som bjuder på ett sånt brett spann av känslor. Ett träningspass är som ett helt liv, man är lite ny och ovan, börjar i ett lugnt tempo med uppvärmning - går det för snabbt blir det knas, nej lugnt och tryggt är mottot. Sen är man uppvärmd och det är läge att gasa, och bromsa. Sen börjar man bli sliten och då saktar man ned och kan vara glad över det man presterat. Men det kräver att man tog i där man skulle, vågade där man borde och lyssnade på kroppen.

Jag använde alla svenska, engelska och meänkeli svordomar jag kunde idag under mitt pass. Som skulle vara det hårdaste passet innan trian var det tänkt. Hade bestämt mig för 40 km cykel och 1 timma jogg. Det är ingen ide att bestämma, man får planera och så försöka efterleva och hoppas att väder, vind, utrustning, hjärna och hjärta (speciellt i mitt fall) är med.

Om jag förbättrat mig 100%igt i simningen varje gång de ca 5 gånger jag simmat så har det hänt noll zilt, nada, nichts på cyklingen. Jag kan inte komma upp i mer puls än ca 70% för då brakar mjölksyran lös i mina lårmuskler. JA jag försöker dra trampan mer än att trycka på men då krampar hela benet. Det är ju lite tragiskt att jag bara satt igång det här med cyklingen helt utan att någon som kan något om cykling ens tittat hur jag tragglar fram, tänkte jag idag någonstans mellan Ottsjö och Vålådalen. Det blåste än hit än dit. När det var relativt lugnt och stadigt kan jag ligga på ca 30-35 km/h. Men det får inte gå för fort, framdäcket sitter inte så bra det vobblar och Ebba behöver en intakt mamma som inte slutar sina dagar med näsan före i en mosse fastspänd i en liten cykel. Självklart så satte mitt hjärtfel igång. Tittade på pulsen som härjade runt 220 och undrade var jag skulle stanna och lägga mig ned. Försökte med valsalvamanövern (håll hårt runt näsan och tryck). Funkade inte som vanligt, men fortsatte att göra den och bannemig det slutade! Alltså rusa- inte slå :)! JIPPI!

Utför håller jag igen. Och uppför tror jag att jag skulle springa om mig själv så sakta går det. Tror nästan jag ska tippa för det går så långsamt.

Det var kallt. Ca 7 grader när jag stack iväg. Fingrar och tår domnade. Min gel kladdade ned händerna så tänk blåfrusna svullna kladdiga prinskorvar och det var mina händer. Vätskesäcken läckte så vattnet tog slut på tillbakavägen. Jag tänkte alla hemska tankar som fanns om cykling och vid Fångåmons fiskekamp på tillbakavägen bestämde jag att jag aldrig ska genomföra en Ironman. Gärna springa 24, 30, hundra mil. Bara jag slipper cykla. Jag kände mig seg, tung, ful, ja ungefär som en grinig tonåring. Intressant att ett färdmedel på två hjul kan framkalla såna känslor.

Eftersom det här var ett brickpass, och jag har förstått och själv erfarit att benen ska vara som stockar var jag rätt luttrad vid växlingen. Mina stela fingrar lyckades få av hjälmen och snöra mina älskade Adizero. Sopade i mig vatten genom att dricka ur plastpåsen som jag satt runt vätskesäcken och åt ett paket russin. Foo Fighters i lurarna och tror hela processen tog ca 4 minuter. Iväg!

Och..faktiskt. Iväg. Jag trippade med korta steg. Lite seg i benen så svårt att veta hur fort det gick och Garmin tar en stund att hänga med. Väntade på kilometerpasseringen. 5:10. Fortsatte 5:06. Pulsklockan hade glidit ned och iddes inte fixa med det men kände mig som på 75% ungefär. Kilometer nr 3 5:08. Jag tog inte i. Jag joggade inte men jag sprang inte obekvämt heller. Nu kände jag att jag faktiskt kunde unna mig att vända, jag hade mentalt laddat för att jogga i ca 6:30 tempo och må illa och liksom hasa mig fram men jag sprang med trippande steg och när jag vände in i motvinden ökade jag. Avslutade sista två kilometrarna på 4:59 tempo och just att vara under 5 min tempo gav mer mentalt något annat jag gjort på länge.

Jag är en långdistansare, och som Magnus så klokt sagt, och som ramlat på plats i skallen nu- jag måste ha en lååååång uppvärmning för att kunna springa lite snabbare.

Jag är på ett kalashumör. Endorfinstinn förstås men känner att min lilla svacka vänt. Jag är en löpare, en vågsurfare och potentiellt en simmare. Jag kanske kan lära mig att cykla om jag får hjälp men själv får jag acceptera att det är tungt. Jag är inte ett dugg orolig för trian. Det ska bli intressant att simma med massa andra armar och fötter, cyklingen kommer bli svår, ond och knepig men jag tar det en sak i taget. Det är 10 dagar kvar och jag ska slänga in ett återhämtningspass imorgon i barfotaskorna, ett hårt pass löp på lördag om jag hinner. Sen ska jag försöka simma 1-2 gånger nästa vecka eftersom det var över 2 veckor sen jag gjorde det och tekniken sitter ju inte så bra än.

Nu vill jag egentligen bara ut och springa. Det är som ett hårt pass öppnar kanalerna. Det är som att det bara rensar slaggen. Det är liksom början, sen är kanalerna i kroppen öppna och det är bara att fylla dem med springglädje och liv!

Gör om gör rätt o Vibramkärlek

2011-08-10T17:46:00.007+02:00

Jahapp. Det är bara att harva vidare här nere på botten. Sovit dåligt. Fått munsår. Väldigt ont i ryggen, vilket nog beror på sängen. Ebba ville inte sova på dagen men fick in en 3 kilometers jogg i mina nya Vibram med henne i vagnen. På asfalt då för vagnen pallar inte riktigt grusvägar.
Nu väntar jag på att hon ska somna ordentligt så sticker jag ut igen. Jag älskar känslan av underlaget mot fötterna. Friheten i rörelse i fötterna. Jag vill bara springa springa springa med min camelback o tunna skor rätt ut i fjällen. Men inte den här gången. Nu blir det lite annat fokus.
Imorgon blir det hårdaste passet innan trian. Först tänkte jag ta med cykeln till tåget i Undersåker där Ebbas pappa kommer på morgonen och cykla upp. Men ett rejält backpass uppför fjället hit ger inte bästa träningen för triathlon. Istället blir det 40 km cykel med fartökningar (alltså mindre långsamt än vanligt) och sen löpning/jogg/lufs/stappel i 1 timme. Det är hårt. Men jag tror jag behöver det. Det ska motsvara större delen av tävlingen även om det kommer gå långsammare. Jag ska öva på att dricka och äta det jag tänkt för tävlingen.

Det är bara några dagar kvar på semestern och jag är väldigt sugen på att börja jobba! Det kommer bli en tuff höst på många sätt privat, och första 6 veckorna på jobbet kommer inte bli nådiga. Vi är som jag berättat om tidigare huvudsponsorer nu till Lidingöloppet och med över 600 anmälda varav ca 300 tränar tillsammans 2 gånger per vecka och vi har olika events inplanerade samt inte minst en stor närvaro under själva Lidingöloppshelgen så är det en hel del att göra för mig som är med i teamet.
Min egen prestation har jag faktiskt lagt lite åt sidan, jag kommer med största sannolikhet få snabt byta om och sticka till start och sen tillbaks till vårt tält i målområdet (dit du är jättevälkommen- titta efter PwC loggan!). Det är inte så jag vill ladda upp för 30 km terräng. Det kommer dessutom vara massa jobb administrativt veckorna innan och jag kan bara fokusera på en sak utöver att få ihop livet med Ebba.
Runt ska jag och kräkfärdig vid målgången ska jag vara men de här tokmålen är borta.

Ibland måste man linda ett varv med bomull runt själen. Jag ska linda två varv. Nu ut i Jämtländsk kvällssol för lite njutlöp. Kör intervallerna en annan dag.

Mantran till svaga dagar

2011-08-09T20:24:00.015+02:00

Min signaturpose vid Ridvadet

När jag skrev om mediciner igår- så menade jag förstås inte såna man hämtar på apotek utan sådant som jag medicinerar min själ med.

Jag är en stabil tjej. Det är svårt att rucka på mitt fundament men blir jag kritiserad och ifrågasatt av någon nära börjar jag förstås vackla. Tveka. Saker är inte som man tänkt ofta och när jag trodde att jag skulle ha support och stöd för att ge mig iväg några eller någon timme varje dag här i fjällen för värdefull träning, och få hurrarop för mina ideer inför hösten så hade jag tyvärr väldigt fel.

Nu får jag tänka om rejält, men förstår också varför jag helt plötsligt börjar undra om det jag gör och tänkte göra är rätt. Jag blir testad och det är jobbigt, men nyttigt.

Angående träningen så är motivationssvackan borta och nu vill jag testa om prestationssvackan försvann den med. Men det passar sig inte att dra iväg själv varje dag. Missförstå mig rätt, jag vill helst av allt vara med Ebba och det är det roligaste, men gärna nypa en timme eller två för mig själv under semestern för att njuta av lugnet i fjällterrängen. Jag blir först sur, ledsen, luttrad, tycker det är djääävulusiskt orättvist att här sitter jag och bara längtar efter att kasta mig ut i naturen men kan inte be om barnvakt för det dåliga samvetet suger kraften ur benen. Jag vill cykla, simma, springa. Öva teknik, få till en trygghet inför min första tria-tävling men blir bara påmind om att jag är en småbarnsmamma och jag ska bannemig inte tro att jag ska göra något extravagant. Sånt får man vänta med.

Jag ser det som att jag är världens bästa mamma när jag får lite egentid till endorfinladdning och jag försöker hålla fast vid det.

Men jag vacklar som sagt. Inte mer än människa om än jäkligt stark. Och jag får stänga ned lite tills jag kan boosta mig ordentligt. Ta till mitt mentala radband, mina mantran:

Hinder är de små saker du ser när du tar ögonen från dina mål.

Även det här- passerar.

För att vara på väg upp- måste du ha varit nere

och

Det är i kriser och svackor som förändring till det bättre sker.

Jag längtar längtar längtar efter att träna nu. Jag tog det såpass lugnt i tempot igår att det inte känns mer än lite stelhet. Chanserna jag har är när Ebba somnat. Eller sover middag. Så har en plan nu för imorgon att vara ombytt för träning efter lunch och ta med henne på promenad, hoppas att hon somnar, parkera vagnen vid sidan av vägen och köra tokintervaller fram o tillbaks vid hennes vagn när hon sover. Ibland slocknar hon 1 timme! :). Mina barfotaskor kommer imorgon också så när hon somnat kanske jag tassar ut en sväng. På torsdag kommer hennes pappa så då blir det cykel+löp. Fredag måste jag nog jobba lite och då ska jag försöka få till ett simpass men jag tycker det är lite läskigt att simma ensam i den stora tysta sjön.

Lördag är jag funktionär på Vertex, det ska bli väldigt roligt. Det är 400 stycken anmälda och jag ska stå vid första vätskekontrollen i Ottsjö och langa vätska o peppa. Kanske hinner jag cykla en sväng den dagen eller springa.

Idag gick vi på Ridvadsrundan jag Ebba och syster och hennes kille. Det var redigt blött. På eftermiddagen tog vi en brant runda till och det är bra träning att bära Ebba i bärstolen även om vadderingen gjort sitt så axlarna är som sten nu. Benen känns fräscha. Körde lite bålstyrka på baksidan också. Blåmärket börjar tona ned sig lite men det var en redig smäll jag fick.

Världens goaste lilla tjej som gärna sjunger en timme i sängen på kvällen för sig själv...

En annan anledning till att träningsinspirationen spirar är att jag läser Born to Run. Den är helt fantastisk och slår an på redan spända strängar inom mig. Så ska löpning kännas. Så ska den utföras. Alla som "vill vilja springa" men tycker det är tråkigt- läs!

Jag längtar. Och ser möjligheterna imorgon. Idag lägger jag bakom mig.

Blött, brant och härligt- 29 km fjällycka

2011-08-08T21:06:00.009+02:00

Halvvägs upp på Ottfjället

Men satan i gatan vilken tur det blev. När jag planerar ett långpass brukar jag tänka igenom det och försöka ana hur det ska bli, för att planera näring och vatten och kläder osv. Jag tycker jag har bra koll här uppe men idag blev jag, som man oftast blir, förvånad över vädrets makter och kraften i fjällen.

För det första är det lite längre till Nordbottnen än jag trodde. Det var närmare 9 km. Grusvägen ringlar sig fram och man ser varken fjäll eller sjö direkt så det är inte så lajbans. Jag låg på lugna 5:40 tempo och benen var pigga. Det var väl en 14 grader så korta shorts och linne funkar för mig då.

Kanske ska berätta vad jag hade med mig och på mig i övrigt. Jag hade 1,5 l vatten i min fantastiska camelbackrygga med en Resorb i. 1 Maxim gel som innehåller ca 220 kcal. Lite druvsocker. En proteinbar och en tunnbrödmacka. I en plastpåse: torra strumpor, mössa och tjock underställströja. Karta och kompass och telefonen i plastpåse. Min tunna adidas vind/regnjacka också men kall och blöt räknade jag med att bli- bara man rör på sig så håller man värmen.

På fötterna mina adidas Response Trail, för jag hade inget annat. De har visat sig vara riktiga Fjollträsk skor. Funkar jättebra säkert om man ska harva "terräng" i Stockholmsområdet men häruppe kan jag inte lita på dem.

Vid Nordbottnen vek jag av över ängen på stigen som går till leden mot Vålådalen. Det är 15 km. Borde stå "obs mycket brant". Det suger i direkt. Det.är.brant.Med.stort.B.

Blött med stort B var det också. Leden fick fungera som fjällbäck när vattnet inte visste var det skulle ta vägen och det klafsade rejält. Tungt tungt uppför och vid myrarna sjönk jag djupt. Tittade ut över Ottsjön och fjällfonden. Regnet vräkte ned. Jag var dyngsur och de tjocka molnen täckte Ottfjällets topp, och hela världen runt mig var höljt i ett regngrått dis. Inga renar. Inga människor. Ingenting, och ändå allt. Överallt bara fjällterräng.

Fortsatte mata uppför och försökte komma ihåg hur lång tid den här sträckan tog förra året på Vertex. Jag har inte orken att springa när varje steg sjunker, eller när jag måste ut i terrängen för att undvika för mycket vatten. Inte i den här lutningen. Kom in i en gålunk uppför från de ca 350 metrarna över havet vid Nordbottnen upp till de ca 1000 metrarna jag skulle nå mellan väster och östertoppen på Ottfjället. Jag matade och matade, sjönk ned, hoppade, skuttade. Segade mig uppför och det var helt ärligt inte så mycket njutning här. Var f-n var vindskyddet? Efter ca 15 kilometer och tusen mil kom jag dit. Åt min gel. Fortsatte. Stenskravel, halt, blött, arga lämlar. Men nu med utsikt över mot Lunndörren och efter ett tag ser man renvaktarstugan och rengärdet ovan Vålådalen. Nu börjar det rulla utför och här hade det inte vräkt ned massa regn alldeles nyligen så jag kunde rulla på trots mina hala sulor. Väl nere vid grusvägen, ca 2,5 km från STF's fjällstation mötte jag faktiskt människor. Jag rullade på längs forsen och vek av in på stigen den sista 1 kilometern. Nu fick jag flashbacks från när jag och Henrik gjorde den här rundan 2008 och var redigt trötta här. Det är en stenig stig och man får hopsastudsa sig fram och en vrickning kan lätt ske.

2,5 km kvar!

Väl framme vid fjällstationen var jag väldigt pigg i flåset men knäna värkte. Jag fylllde på vatten, ringde till familjen och sa att jag var välbehållen. Sen..ja började jag jogga hemåt på asfaltsvägen. Tänkte att det kommer väl en bil. Det gjorde det. En bil. Postbilen. Den stannade inte. Jag matade på och uret visade 27 kilometer. Nu var jag snart framme i Östra Vålådalen och därifrån är det 15 km asfalt till hem. Inte sugen längre. Kom dessutom på en jobbgrej jag lovat fixa så ringde A på jobbet som nog undrade varför jag lät andfådd. Gav till slut tappt när ingen bil kom och syster och kille kom och plockade upp en lerig hög med mig som satt och åt på 4 panikinhandlade lakritsklubbor på marken.

Hann hem till Ottsjö i tid för att vara med på ett telekonferensmöte om Lidingöloppet och ta hand om Ebba när hon vaknade efter sin middagslur. Worlds apart på samma dag.

Resten av veckan ska jag försöka få till ett simpass, ett brickpass, lite styrka och något löpintervallpass. Sängen jag sover i är stenhård och ryggen gör så ont så jag nästan vill ta någon tablett men det är inte min grej att ta bort symtom. Måste jobba med orsaken och det är hållning och bålstyrka. Ebba väger nu ca 14 kilo och det sliter att bära henne fel.

Skulle vilja ut och springa massa leder och övernatta men får inse att jag är mamma till en liten tvååring som behöver och vill vara med mig. Det är som sagt min viktigaste roll och balansen med tid för henne och egotid för mig får jag värdera varje dag. Springa på fjället gör mig väldigt stark och glad. Helad och ren och klar i skallen. Men att vara med Ebba gör mig varm i hela hjärtat. Och jag är lycklig att jag kan få med båda.

Lerigt värre!

2011-08-07T14:18:00.007+02:00

Här åt Ebba och jag lunch idag!

När jag vaknade imorse hade jag bestämt mig. Och det jag tänkte stärktes lite av det Sara skrev till mig som kommentar på förra inlägget. Och stärktes ännu mer av Magnus som hälsade att "skit i programmet och gör det som gör dig glad". Sara menade att det kanske ska vara som värst nu. Och det är helt rätt, så ska det ju vara och nu ska man trappa ned träningen efter allt det hårda och låta den superkompensera.

Jag tror bara inte att jag kört hårt nog. Jag har inte legat på hastigheter som jag borde ha kommit till. Jag har inte fått något formbesked alls. Bara kämpat och sen gett upp. Magnus är helt otroligt duktig, men jag har inte tagit hans hjälp förrän för en månad sen och innan dess hade jag inte ens börjat med simningen och cyklingen. Och då tränade jag inte så hårt som jag borde ha gjort. Jag tänkte på det igårkväll när jag funderade på var jag är på väg. Det känns som jag är lite som min packning denna sommar: En hoper med småpåsar. En påse badgrejer. En påse träningsgrejer. En dataväska. En väska vanliga kläder. En skötväska. Osv. Allt packat i massa väskor som jag måste samla ihop i handen för att få med. Istället för två stora väskor. Jag är lite halvbra på allt möjligt nu (ja inte cykel iofs). Både träningsmässigt och yrkesmässigt. Men det är lättare att resa i två stora tunga väskor, än massa små. Lättare att hålla ordning på sina mål, om de är inom få områden. Om ni ursäktar metaforen.

Dessutom har jag slarvat med kosten. Egentligen är det fel ord, jag har ätit det jag känt för men man måste faktiskt se till att man får i sig energi vid rätt tillfälle om man ska ha den till träning. Och inte äta massa gottis varje dag.

Det är inte så svårt att rätta till.

Men det är shit the same nu för nu har jag en träningsdipp att ta mig ur illa kvickt för folk som har det så jäkla bra som jag ska inte vara nere. Och jag vet ju som tur var vad som funkar. Alla mediciner är inte tillgänliga direkt men det mesta handlar om enkla saker.

Därför var det med glädjepirr, och sug efter lera och kladd som jag satte iväg imorse på min första före-frukost-löprunda på länge. Jag valde en av de nymarkerade lederna som skulle ta mig ned till Ridvadet, där man kan vada över hela Ottsjön. Sen går leden tillbaks till båtplatsen och avslutar trefligt med den 500 meter långa backen upp till Ottsjö-Bua.

Detta var löparglädje. Detta var precis vad jag behövde. Detta var så som jag springer så som jag springer bäst. Visst det var väldigt lerigt och mina adidas Response Trail har en sula som är ett skämt på hala spångar. De tar inte alls. Det blir Asics igen nästa gång.

5,2 kilometer där jag var hungrig som en varg i backen upp som ni ser nedan. Men orkade springa hela vägen. Jag studsade, trippade, hoppade, klafsade fram ibland med små arga lämlar som pep åt mig och rusade framför på stigen. Njutning!

Imorgon blir det en intressant runda. Jag börjar med 7 km lite tradig grusväg, sen passerar jag Nordbottnen av Ottsjön där den stora matstationen är på Vertex nästa helg. Därefter viker det tvärbrant uppför. Det är verkligen brant. Upp upp upp för Ottfjället och det kommer vara så blött och lerigt och tungt imorgon för det bara vräker ned. Jag ser hur regnet rinner i alla kravasser utefter fjället nu.

Väl uppe blir det fina lättsprugna leder förbi Västertoppen på ca 1100 meters höjd. Sen viker man ned och på de hala spångarna kommer jag få ta det lugnt. Det är nu eventuella skador gör sig påminda, i de påfrestande utförsrusningarna. Väl framme i Vålådalen har jag avverkat 25 km.

Här kommer jag, om skallen behöver det, fortsätta till Vallbo på vandringsled, eller så börjar jag jogga på asfaltsvägen och liftar mig hem till Ottsjö. 20 km är det annars att lufsa hem på leriga ben.

På kvällen är syster och hennes kille lite sugna på att träna på gym och då blir det förstås Norrgym i Järpen. Jag följer med men struntar nog i benen och kör bålstyrka imorgon.

Uppför fjället med tvivel och problem, ned på andra sidan med mojo och klarsynthet.

Otränar och dippar men har toppendag

2011-08-06T16:25:00.021+02:00

Det kan se ut som ett regnigt dis- men det är mitt himlen på jorden!

Idag var det den första av Ottsjödagarna. Mamma skulle hjälpa till i Bystugans mat o fikaservering hela dagen så ingen träning och det var nog bra. Jag har ingen motivation, vet inte riktigt vad jag ska göra förutom att springa på fjället och det gick ju då inte som sagt. Skulle kört bål men iddes inte det heller. Jo jag har ett jättebra träningsprogram men jag är inte sugen på något av det. Känner mig långsam och stum.

Det här är min första riktiga svacka och jag måste bara ta mig igenom den. Med svältkatastrofer som skenar och insikten om att jag bor i ett land där jag som kvinna faktiskt kan sätta mig i min bil och leva som ensam mamma utan skam och inte minst träna utan att täcka ansiktet inser jag att det här är en petitess men en petitess som måste övervinnas.

Jag står i ett gränsland där jag är mellan vanlig glad motionär, och någon som ska prestera bra tider. Emellan någon som kan tugga på i 70% av maxpuls i timme efter timme och någon som kan pressa sig upp mot 100% på passen. Inget funkar- för att bara jogga är inget roligt, och jag jämför mig med de som är duktiga och erfarna och ligger såklart långt efter.

Stort grattis apropå det till fantastiska Magnus och Sofie som kör Järnmannen i Kalmar idag. 3,8 km simning, 18 mil cykling och en mara på det. Japp. De är helgrymma. De cyklar fortare i 18 mil än jag gör på 1 mil. Inspirerande och knäckande på samma gång.

Jag ska simma endast 1,5 km, cykla 4 mil och springa en ynka liten mil. 2 av disciplinerna är för mig helt nya men tro inte att jag "bara tänker ta mig runt" för det. Nej jag har tidskrav på mig själv.

Det krävs lite mer och det är nu exakt 2 veckor till mitt första triathlon och som många vet och de flesta förstår- går det inte att göra något radikalt nu. Frisk är jag, seg och mentalt stark, ja tills nu då, men att simma 1,5 km på 25 min när man bara tränat simning 6 gånger på 24 år. Gå från att cykla 26 km/h till 35 km/h och helt plötsligt efter allt det springa milen på 50 minuter, något jag aldrig gjort. Ja det kommer inte att gå. Och precis där kommer de här ursäkterna. Som jag inte skulle komma med. Skylla på förutsättningar. Komma med ursäkter. Inte min grej.

Jag har ett val- det är 14 dagar kvar. Jag återhämtar mig snabbt och kan nog planera in träningen så att jag finslipar teknik...eller börjar med teknik på cykeln sista veckan och fortsätter med simtekniken in i det sista. Jag bör simma, bör cykla och köra brickpass. Det enda jag vill är att sticka ut på fjället. Dålig timing. Skulle nog fixa allt men kan ju inte lämpa över Ebba på mamma hela dagarna och vill inte heller. En riktig ilandsknipa! :) Nu är det dags att go all in. Våga.

Ebba har kåsan i högsta hugg men vi dricker inte vattnet i bäckarna- det är lemmel och sorkår!

Det är tur att jag har ett underbart fantastiskt lyckligt liv bara som mamma! :) Inte så bara det och idag har jag haft en toppendag. Ebba sov till 8 IGEN! Sen ville hon "muysa" i min säng. Vi åt gröt och så packade vi bärstolen jag lånat av Thomas och Marianne i Åre och knatade iväg mot Kläpphögarna. Ebba har lagt på sig några kilo sen förra året och i stigningen blev jag lite flåsig, vilket tydligen var roligt för hon härmade mig och blåste mig i örat. Sen ville "Ebba gå sälv i källen" (f är lite svåruttalat...). Väl uppe tittade vi efter hjortron och fikade. Vi tittade in hos mormor på Bystugan och fikade där också. Sen fick Ebba rida. Iskallt krängde hon sig upp på islandshästen och var helt oberörd av skumpandet....hästeriet går väl i släkten det med.

Sen tittade vi på kor, hästar, får, kaniner och plockade röda vinbär. Regnet strilade hela dagen men jag lever under devisen att väder- kan man inte göra något åt och slå mig hårt den dagen jag stannar inne på grund av ett meteroligiskt fenomen. Blir man blöt, torkar det. Vi hoppade i alla vattenpölar på hela Ottarvägen och väl hemma så bakade vi röda vinbärspaj. Marinerade kyckling, tittade på Saltkråkan och drack vatten i kåsa ( det är jätteroligt tydligen) och sen har vi hoppat i mer vattenpölar. Jag har tagit mentala bilder i huvudet från den här dagen, speciellt när vi slafsade runt på en myr uppe på fjället. De här plockar jag fram en stressig novemberdag på jobbet i siffrornas värld...

Imorgon ska jag ut och glädjelöpa utan krav på morgonen iallafall. Att bära Ebba + bärstol i lutning upp o ned 75 minuter konstituerar nog som träning det med. Benen är sura som en surjämte, höger ben fortfarande ömt efter vurpan. OK. Ursäkterna slutar här. Framåt uppåt börjar nu.

Trevlig helg.

Mer om Vertex imorgon!

Ett aha brickpass

2011-08-05T21:13:00.002+02:00

Nejmenhej!

Vår internetuppkoppling totalstrejkar o jag kan inte göra så mycket åt saken.

Får skriva mer sen men jag hade iallafall ett magiskt om än kort ensamt simpass i Ottsjön i skymning igår.
Idag var jag o Ebba hos WorkoutÅre gänget med barn. Hann både fika o äta lunch o diskutera idéer med Thomas emedan Ebba lekte med Stina o Lo.
Fick lite cykelhints av Thomas o Therese o även om jag var sömnig som få så gav jag mig iväg på Scotty för 30 km cykel med tempoväxlingar och ca 3 km löp efter.
Tyckte jag trampade på bra men det gick inte att skramla in under 1 timme. Precis över med bökig vind. Tänkte på de som cyklar Tour of Jämtland o hur fort det går. Tänkte på att jag inte är så bra. Tänkte att jag är så långsam. Tänkte helt fel.
Saktade in, hoppade av o växlade till löparskor o körde ny taktik. SPRING!! Skit i stumheten- spring för faaaaen. Gör det du är bra på. Så det gjorde jag o.det.släppte. Det gick inte fort.
Men jag sprang. O jag behövde känna att det funkade idag.jag har en svacka i självförtroendet o känner mig som en naiv medelmåtta.

Två som INTE är medelmåttor är Sofie o Magnus som tävlar Järnmannen i Kalmar imorgon. Ni är fantastiska!

Nu ska jag äta tunnbröd o titta på NileCity. Gonatt.

Jobbdag och ryggräddning i Åre

2011-08-04T13:27:00.005+02:00

Dagens kontor - Åre Bageri

God morgon! Idag igen fick jag vänta på att Ebba skulle vakna. Är det tystnaden? Är det fjälluften? Är det att hon kanske faktiskt vaknar men hör att vi är i närheten och slappnar av och somnar om? Jag vet inte. Hon vaknade iofs mitt i natten och sjöng sin paradvisa " ja må ho leva" några varv men sen somnade hon om.

Får jag sova så här mycket så kan jag snart bli mitt allra energirikaste jag. Nu ska jag bara vara hel också! Det var säkert bara för jag skrev att "jag aldrig blir sjuk så jag kan lata mig lite med träningen" som jag slog mig. Jag tränar dessutom allsidigt och har inga förslitsningsskador (nu kommer det väl en sån också!). Men vurpor och olyckor kan man ju inte göra mycket åt.

Jag är lite svullen och blå om låret men det gör inte ont någonstans idag så jag hoppas dra iväg på min 2,5 mils utflykt över Ottfjället imorgon.

Lunchen idag på Åre Bageri hade jag höga förväntningar på. Men blev lite besviken, allt var så oljigt. Jag som brukar backa 2 gånger på buffe orkade knappt en tallrik med maten. Inte att man ska äta massor. Men all mat verkligen dröp av olja och jag mår lite illa!

Åre Åre Åre. Bästa tiden är nu på sensommaren tycker jag. Åreskutan är egentligen ett ganska fult berg. Knaggligt men med mycket yta att röra sig på. Yta är viktigt i byn också på sina ställen men det finns ett djup och en ro och frid här om man tittar igenom alla märkeskläder.

Mitt Åre kostar ingenting, bara lite mjölksyra i benen. Ett par stavar om du vill använda såna. En kåsa. På vintern åker folk runt som påbyltade paket med prislappar runt kanske 20 tkr inklusive mössan. På sommmarn nuförtiden- ganska påbyltade också om de cyklar och nu kostar bara cykeln kanske 50 tkr. Dyra sätt att transportera sig upp o ned om man tänker efter. Men naturen är gratis.

Norrmännen kommer hit och handlar på Konsum och Systemet. Ryssarna kommer och handlar överallt. Vecka 9 och 14 håller byborna andan, då kommer de rika från Stockholm hit och parkerar överallt även i diket när de letar fram adressen till stugan de hyrt för en annans månadslön och gör hål i golv på hotell över hela dalen med slalompjäxor där de balanserar sin svindyra gulaschsoppa på lunchen. Det finns något för alla i denna lilla by som infrastrukturmässigt möter en stor utmaning där den ligger i en sluttning med berg ovanför och sjö nedanför och E14 som en kroppspulsåder mitt i.

Fler och fler hittar hit under sommarhalvåret och det är så kul att se. Det är så vackert här med de gröna skiftningarna med fläckvis snö och alla de leder som nu markeras i klart orange gör att alla kan ta sig ut på fjället och känna friheten.

Maffig lunch!

Jag har hunnit jobba undan det mest akuta. Funderat lite på vad jag vill göra under hösten. Under våren. Vad jag måste göra nu för att det ska ske. Mycket funderingar på det privata planet. Mycket tankar på vad jag ska göra med all den utbildning jag har bakom mig, på hur jag bäst ska komma dit jag vill, med den situation jag har nu.

Nu ska jag låta Magdalena på Åre Naprapaterna göra magi med min rygg och titta på knäet.

Lämnar er med en bild på Ebba som skulle "till joppet" igår efter maten. Med en midjeväska i knallila av det missvisande märket "Fashion" och sin picknickväska styrde hon stegen till några av byns hästar. Rätt ned och uppför ett djupt dike. Det var bara att följa med!

Knäsmäll o slöstyrka

2011-08-03T20:12:00.009+02:00

Idag hände något speciellt- jag gick upp före Ebba. Han till och med dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Gav mig iväg på ett 10 km pass efter en lätt frukost med en liten portion gröt, ett äpple, 3 koppar kaffe med mjölk och ett ägg. Tänkte köra tusingar men jag var liksom inte riktigt igång. Började peppa mig själv, kom igen nu. Det ska vara jobbigt. Det är bara till vägen och tillbaks. Det är de här passen som ger fart. Mitt slöa jag svarade att jag behöver inte. Tuffa jag vann på vägen dit. Jag drog 2 tusingar i någon sorts 4:30 fart med 200 meter jogg emellan. Men sen började höger knä strama.

Fattade ingenting. Tittade ned..men schezus amalia. Knäet var ju svullet. Det var dessutom blått på utsidan av låret nära knäet. Hur hade jag kunnat missa det och vad kom det ifrån? Ja just! Jag vurpade ju igår. 5 km hemifrån. Suck. Hade ju telen med så ringde Årenaprapaterna och fick som tur var en tid imorgon hos Magdalena som gick lös på min rygg på WorkoutÅre. Ryggen krånglar ju också runt min L5 som rör på sig så hon får slå två flugor i en smäll.
Knatade hemåt men blev så hungrig så rev av de sista 2 kilometerna i löptempo som för mig är ca 5:10-5:20 tempo. Nog ingen större fara men svullet knä funkar inte att träna hårt med. Har gett det order att fixa sig tills fredag då jag ska ut på en 2,5 mils stint med runt 800 stigmeter. Japp jag ska upp på berget på bilden. Bakom vårt hus. På andra sidan sOttjön. Ottfjället som mäter 1265 möh. En 3e del av Vertexbanan kommer jag beta av och ta en sluttning som är nästintill vertikal känns det som.
Sen drog jag och mamma och Ebba iväg på loppis och fika på Hembygdsgården i Undersåker. De ställer varje sommar första helgen i Augusti till med storfika efter gudstjänsten med inte bara 7 men säkert 10 sorters kakor vad jag minns. Ebba fick en "stut" som är tunnbröd med fyllning men Ebba som är en klok tjej plockade ut fyllningen. Barn, tar om de får de godaste ur livet. När slutar vi med det? Och hur lång tid tar det tills vi börjar igen? I'm so there.

Min bästa lilla kramiga trollunge.

Sen var det dags för lite styrka. Hade svårt att hitta något tungt nog att köra rodd med och hade Ebba med mig men det gick bättre än förväntat. Hon lyfte sin hink när jag nedan körde rodd med en tung kruka. När jag gjorde axelpress använde hon en lång pinne. Hon räknade när jag gjorde armhävningar. När jag gjorde planka tyckte hon dock att det var färdigtränat och lade sig på mig. Det blev inget hårt pass alls men vad faaasiken. Jag ids inte pressa mig själv i alla discipliner. Bara ATT jag går runt och letar tillhyggen för att träna muskler utöver de drabbningar de råkar ut för när jag simmar, cyklar och springer är jag nöjd med. Jag måste fokusera på bålen. Resten får liksom vara ett plus bara det sker.

En styrkekruka tränar med en annan kruka

Imorgon ska jag jobba. Det börjar knaka i sömmarna i min inbox och "to do" listan är lång. Det närmar sig Lidingöloppet och eftersom min arbetsgivare är huvudsponsor och jag kommer ha hand om funktionärer och jobbar med vår egna löparsatsning med fantastiska 607 anmälda till dags dato så har jag att göra och 6 veckors semester utan att beta av lite uppgifter- går inte!

Ser faktiskt fram emot en dags jobb på Åre Bageri då jag tror vår Årefilial har semesterstängt. Om du har vägarna förbi- säg hej! :)

Ha en fin kväll nu ska jag krypa ned med fjällutsikt på ena sidan och Ebbas snosande på den andra och läsa Born to Run.

Mitt första brickpass- eller vem f*n tog mina ben?

2011-08-02T20:22:00.009+02:00

Rastplatsen på huvudgatan här i city of Ottsjö

Något sånt där förefrukost fjällpass blev det nu inte. Tre generationer Forsmark sov till klockan åtta.

Jag o Ebba gav oss istället ut på by-rek. Det innebär att gå och titta efter fåren, korna, hästarna. Titta på fjällen. Handla på Ottsjö-Bua hos Lena och Peter. Sen var vi nere vid vackraste Ottsjön där vattnet glittrade klart och stilla. Rekordvarm med 18 grader. Man går bort längs de uppdragna småbåtarna och sätter sig varsomhelst. Det är ingen strand direkt. Inget folk heller. Tyst och lugnt med Ottfjället som reser sig mäktigt på andra sidan. Solen stekte, vi badade och fikade.

Ja jag sa ju att det är Sveriges finaste by :)

För varmt för min smak att träna men kände krypet i benen. Det känns lättare att sätta iväg på cykel än att springa så tänkte att jag betar av ett sk brickpass idag. Alltså två grenar av triathlon följt av varandra. Det är prick 2 mil in till Vålådalen då man passerar två fina vattenfall, Gunders Mosse ( ni vet Gunder Hägg) och kan vända vid STF stationen.

Började med att sätta tillbaks däcken. Grymt nöjd med att få dit bakdäcket och på med kedjan på bara...några minuter. Tog med lås då jag först tänkt cykla dit, springa Nulltjärnsrundan på 7,5 km och sen springa tillbaks. Låset satte jag runt styret. Sadelskyddet åkte på och maj gad vad underbart det kändes.

Efter ca 40 meter släpper låset och slår in i framhjulet. BADAMM KRASH! Noch einmal ligger man där på backen med ett knä, en armbåge och en hand som blöder och som får frigöras från gruskorn.

Lade låset i camelbaken. Terrängskorna satt på utsidan rejält fastsnörda. Med mig en banan.

Ett ord om kost, jag kör på train low compete high och äter inte speciellt mer inför vanliga träningspass. Snarare tvärtom. Jag försöker få i mig näring, och det blir ofta mindre kolhydrater då och mer grönsaker och protein och en varm dag- inte så mycket mat alls. Eftersom jag skulle träna i ca 2 timmar kommer jag ligga på en intensitet runt 70-80% och vill att kroppen ska använda fett, och att det ska vara lite kämpigt, det kommer jag ha igen sen när jag laddat med kolhydrater. Det är svårt att få till exakt vad man ska äta, för att man inte ska förhindras energimässigt att genomföra passet som man tänkt, hur mycket av vad osv. Det finns olika skolor och jag förkastar ingen men vet hur jag funkar.Såhär gör jag inför ett vanligt 2 timmars pass:

Under passet: I min camelbak har jag en resorb, och en av Maxims tabletter med snabba kolhydrater och salter. Jag späder det dubbelt och dricker under passet. Kan jag- tar jag med en hederlig banan, helst ekologisk. Gärna en avslagen cola halvvägs. Sällan bars. Sällan gel. Bara för att jag är lat och ids inte med att ordna det :).

Innan träningen: inga snabba kolisar. Tre timmar innan långsamma kolisar men inte överdrivet och protein och grönsaker.

Efter passet: Vatten och en resorb. C-vitamin och en bifolac för magen. En banan kanske, saft, eller det jag är sugen på. Inte alltid kolhydrater. Ibland massa kolhydrater.Men mycket protein och sen grönsaker. Men! Jag äter först och främst det jag är sugen på. Och oftast är det salta saker så korv och kalkon och kräftstjärtar ligger risigt till. Och det är såhär jag gör på mitt ansofistikerade sätt och det är inget jag säljer in på något sätt. Jag äter inte enligt GI, inte enligt LCHF LCHP, Atkins, Zon, eller WTF bullshit dieten. Jag äter det jag tycker är gott, gör gott, och det jag tror jag behöver och är sugen på. Det exkluderar inget utom pölsa och selleri och det har tagit det bästa av 10 år att komma hit och det är en stor seger! :).

Nåväl tillbaks till mitt cykelpass. Med den underbara nu mjuka sadeln så rullade vi glatt på jag och Scotty. Zickzackade mellan överkörda smålämlar som låg som platta guldbruna köttpannkakor på vägen. Stackars ettriga småbusar! Lämmelår! Sen sög motvinden i. Försökte ligga runt 30 km / h tempo men på slutet gick det sådär. Stannade klocka och cykel i Vålådalen och åt min banan och sträckte ut min rygg med knakningar som ekade. Aj. Inte slarva med bålstyrkan. Började cykla tillbaka i medvind och hade massa trevliga kilometertider på 1:40, 1:35, 1:50 osv. Underbart. Livet leker och rumpan lever! Sen började uppförslutorna...oh uh.

Det lutar grymt uppför sista sträckan på Vålådalsvägen innan man svänger in mot de sista 5 km mot Ottsjö. Nu tog jag till mig ett tips från Lanttobruden- Vi kan också kalla henne snart trefaldig Järnkvinnabruden! :) Jo iallafall att man ska sakta ned lite på lätta växlar innan man transiterar till löpning. Ja just, jag beslöt att springa hemma i Ottsjö istället. För att inte Ebba skulle se att jag kom tillbaks stannade jag bakom mammas bil. Jag sladdade in på exakt 1 timma och 30 minuter på 40 km - (ok fart inte fort inte långsamt) och bytte om till löparskor och löparshorts.

Sen började jag jogga. Trodde jag. Men det gick inte. Jag tittade ned, det såg ut som mina blekbruna mastodontben men det var det absolut inte. Det kändes som när jag gick efter att jag fött barn! Benen var darriga, svaga, sega, stela. Runt låren och vaderna låg som en dimma av mjölksyra. Det var 40 km kuperat och det kommer inte cykelrutten på trian att vara men WTF? Joggade på i ett skämttempo. För att göra saken värre, lägga sten på börda liksom, så tog jag leden upp mot fjället, den jag tänkte ta imorse. Det var inte snack om att springa i lutningen här. Svängde av mot Värdshuset, tvärs över den nedlagda överväxta skidbacken.

Vilket var väl värt utsikten bort mot Lunndörren och Anaris. Segade vidare. Nedför branten mot Ottsjö-Bua där jag mötte mamma och Ebba som var på glassutflykt. Jag joggade bara ned och slutade på de långsammaste 4,5 kilometrarna sen Dackefejden. nu blir det brickpass so oh my gosh. Ingen cykling utan att fröken Annie hoppar av och sen drar minst 3 km på apostlahästarna.

Imorgon får vi se vad det blir. Tusingar om benen tillåter. Kanske simning. Mycket skönt fjällhäng iallafall. Sköt om er!

Fjällugn

2011-08-01T21:16:00.006+02:00

Hej!

Som sagt - uppkopplingen är seg som kola vilket är typiskt när jag kommer ha de mest fantastiska bilder att visa.

Jag lyckades stuva både cykel och Ebba i baksätet till Ebbas förtjusning. 8.30 rullade vi iväg och jag som gärna tänker delmål hade som plan att beta 25 mil av de 63 i ett kör, övertygad om att Ebba skulle somna. Det gjorde hon men vaknade ganska snart, efter ca 15 mil och frågade om vi var "hemma mormor?". Asch då.

Mutade med Pettson och rullade vidare.

En kort kisspaus och en banan och jag åt macka medans jag körde för att spara tid.

Mellan Arbrå och Järvså stannade vi hos Sara och hennes två små tjejer Emma och Kajsa. Sara som är köttbonde med drygt 100 djur och har vardagsproblem som innebär att fundera på hur hon ska få med två barnstolar i traktorn. Långt ifrån ens egna måndagsproblem :).
Vi fikade i solen med de söta tjejerna och Ebba fick springa av sig och bada och gunga.
Rullade vidare och lyckades med hjälp av morötter ta oss till Svenstavik för en riktig roadside middag med hamburgare till mig och köttbullar och potatis till Ebba.
Det kom massa traktorer till Ebbas stora glädje. Dessutom en båt på släp vilket krävde en förklaring, som hon bara förkastade. " Båtar simma!".
Svenstavik må vara en liten håla men den har en sportaffär och i den sportaffär begick jag, berättade Magnus när jag rapporterade till tränaren, något som skickar mig ifrån alla cyklisters nav och långt under deras värdighet. Jag. köpte.ett.sadelskydd.
Våld på min mage gjorde jag också genom att köpa ostnachochips OCH kexchoklad. Vad är det som händer? Jo min mage kajkar ihop och sväller upp och jag är seg och mår illa.
När jag sen trodde jag skulle få en grinig unge de sista 12 milen- så fick jag istället en glad liten tjej därbak som knaprade morot och läste bok för sig själv. Nåja, efter att hon rev sönder en av mina 30 år gamla legender " Anders hittar en kattunge".
Vi körde genom Hallen, som har en speciell plats i mitt hjärta då vi hade en andelsstuga där när jag var liten. Det är något med Jämtland. Fjällen, Storsjön. Jag vet varför jag valde att bo här och varför jag längtar tillbaks hela tiden.
Jag har kört de här vägarna upp o ned. Hit och dit. Svänger upp på E14, slås varje gång av hur vackert det är att titta ut över Oviksfjällen. Svänga ned i Undersåker, över järnvägen och sen klättrar man uppåt i ca 15 km. Rätt uppför. Ser ut över dalgången med Åreskutan på andra sidan, Välliste. Vägen jag körde hem sent ofta från jobbet första året i Åre. Sen öppnar sig nästa dalgång. Där vägen slutar i Vålådalen. Anarisfjällen med sin konkava fjällsida, Bunnerfjällen, Lunndörren, och så Ottfjället förstås. Min lugna stora fasta punkt som man kan vila ögonen på från vårt vardagsrum. Diskar man ser man Middagsvalen.
Jag har ätit väldigt dåligt i några dagar och har tagit tuffa privata beslut efter diskussion med Ebbas pappa om vissa saker. Kört från B till A och A till C och packat ur, upp, i, om städat, tvättat och fått stressa lite. Sovit alldeles för lite. Känner mig sliten. Det är två veckor kvar av min semester och det är ingenstans jag hellre vill vara än här. Semestern kan handla om att släppa loss och inte tänka på något men de här kommande två veckorna ska jag boosta. Jag kommer kunna sova på mornarna- iallafall till 07.30. Jag ska äta nyttigt och med kvalitetsfokus inte kvantitet. Inga förbud som sagt, men äta för näring. Jag ska kvalitetsträna där varje pass har ett fokus. Ibland njutfokus. :). Hoppas träffa mina fina vänner i Åre.
Imorgon bitti har passet ett specifikt fokus. Jag ska gå upp tidigt, låta mamma ta Ebba. Snöra på terrängskorna och jogga bort till leden upp på fjället och tugga på uppför tills världen ligger under mig. Ensam i lugnet. Känna lungorna och benen jobba efter denna stillasittande dag. Verkligen flåsa på.
Sen äta frukost. Sen blir det cykel. Med sadelskydd! :) Tjoho! Bilder kommer.

Mot fjällen och ny vecka

2011-07-31T21:01:00.004+02:00

Hej på er!

En fantastisk söndag avverkad med löp och bad ute vid Görvälns Slott med min bästis och önskar det var dags för sängen men här ska det packas om, tvättas, städas och betalas räkningar och nattningen tog lååång tid idag eftersom Ebba inte vant sig vid sin säng. Jag har nog inte fattat hur lyckligt lottad jag varit som haft en unge som somnat själv sen 9 månader. Det "går åt massa tid" på kvällen till att lägga och allt förskjuts.
Jag är rätt usel på Tetris men för att få med Scotty, Ebbas barnvagn, flera väskor och grejer i bilen utan att allt far och flyger om jag tvärnitar får jag allt skärpa mig. Nu när hon somnat ska jag försöka packa in det mesta så vi kommer iväg i tid imorgon. 65 mil är en bit när man har en vildbase där bak.
Hit ska jag. Till mitt paradis. Min lugna pärla. Sveriges vackraste by. 2 veckor. Mamma är där = jag har barnvakt en masse och kan dra iväg på fjälläventyr men även ta med henne förstås.

Veckans träning och nästa
Idag var det tänkt att det skulle vara långpass. Men jag ogillar att dra iväg vid lunchtid. Och det var först då jag hade barnvakt. Och eftersom jag inte blir sjuk så ofta så har jag "råd" att softa lite. Jag vet att jag kan ta igen det. Så idag kände jag för att jogga 1 mil i trevligt sällskap- och då gjorde jag det. 10 km terrängmil i Ursvik blev det. Med bara kaffe ägg o frukt i magen flera timmar innan var jag rätt seg energimässigt. Tempot pendlade alltifrån 5.00 tempo till 6:30 men landade exakt på en timme. Kändes inte ansträngt alls så en skön jogg alltså.
Annars har ju veckan bjudit på tusingar, 5,5 mil cykling, back och slätintervaller, 2 km cykling och inte att förglömma bootcampstyrka och så 10 km idag och det känns som en lätt vecka ändå.
Nästa veckas träning:
Detta ska in:
Fjällöp- långpass, får se hur långt men kanske 4-5 mil i lätt tempo.
Brickpass cykel/löp: oklar om distans men ca 2 timmar träning
Styrka/rörlighet/core- som vanligt.
Intervalllöppass- Tusingar gissningsvis- det är 5 km till stora vägen från Ottsjö. Bra dit och tillbaks.
Simning i Ottsjön x 2 gånger- för att få vanan i våtdräkten.

Längtar verkligen upp till Ottsjö. Jag bodde där i 2 år och det lugn och den tystnad jag upplevde där är svårslagen. Närheten till vild otämjd natur och det klara vattnet, maffiga fjällen och enkelheten gör att jag tänker väldigt klart och mår väldigt bra.
Uppkoppling vet jag inte hur den funkar riktigt men jag gör så gott jag kan! :)

En tanke om förbud. Det är många som för att styra med sin kost eller annat sätter förbud mot att äta saker. Om det är något man har problem med och man sätter ett förbud mot det, så kan det lätt bli att det är just det man tänker på. "Nu ska jag inte....". Typ tänk inte på en kamel.... vad tänkte du på? Ett djur med pucklar? Precis.
Jag hade en ide om att inte dricka en droppe alkohol på ett år. Men så tänkte jag, varför då? Jag har ju ett väldigt sunt förhållande till alkohol. Jag tycker det är gott med ett glas vin då och då och kanske en mojito om jag går ut. Jag behöver det inte och kan lätt gå ut nykter och har så gjort de två sista gångerna inklusive igår. Så, då behöver jag ju inget förbud? Jag kan fortsätta ta ett glas då och då och njuta av det.
Samma med lösgodis- jag minns inte sist jag vräkte i mig en påse, för att jag tagit bort förbuden. Inget "en dag i veckan". Inget " jag får inte X Y Z. Jag har bara bestämt att välja att baka något eller göra popcorn istället. Och nu äter jag väldigt sällan något lösgodis. Och sen dess har 2 kilo ramlat av.
Med det inte sagt att det inte kan spåra ur- idag har jag köpt en stor låda Lindtchoklad som inte är så full alls längre och smälter som smör i munnen. Ja jäklar.

Sköt om er och skaffa en grym augusti! :)

50% förbättring o 100% kärlek

2011-07-31T09:18:00.006+02:00

En skumpakork var det enda jag mötte vid Brunnsviken

Hej! Hoppas alla blev lika positivt överraskade av det fina vädret igår som jag blev.

Simning!

Det var 5e gången jag simtränade sen jag var 8 år och fortsätter den här förbättringstakten (vilket jag såklart förstår att den inte gör) så kommer det gå fort! Först var jag själv vid stranden och tänkte att jag får harva runt lite ensam, men så kom Jonas! Tack o lov! Han måste ha ögon överallt för trots att han ju också befinner sig i vattnet ser han alla knasigheter jag gör, men även de teknikförbättringar som sker. Vi har simmat 3 gånger nu de 2 km de blir att simma till Bergeanska trädgården och tillbaks. Det har tagit över en timme, strax under en timme och idag skulle jag simma första gången med våtdräkt. Jag gillar ju inte våtdräkt men denna Sailfish satt som en smäck.

I vattnet och iväg. Kände direkt en otrolig skillnad. Fortsatte jobba med att titta rakt nedåt och ta "Y-tag" med armarna. När vi var framme vid Bergeanska frågade jag Jonas vad klockan var. Visade sig att vi simmat runt 1 km på 19 minuter. Och då var armarna lite sega, men andningen var inte ens ansträngd! Underbart! Vände och simmade tillbaks. Fick en kommentar av Jonas att han inte sett någon förbättra sig så snabbt och vara så läraktig i simning. JIPPI! Det behövs- med tanke på hur segt snabblöpning och cykling går just nu.

Väl tillbaks visade klockan på 2 km ca på 40 minuter. Jag var lite seg i armarna, men som sagt, inte ansträngd i andningen. Tack Jonas för hjälpen och tack Ebbas pappa som tog hand om Ebba. Tack till vattnet som var stilla och blankt och tack till min uthålliga lungkapacitet.

Väl hemma var det dags att kasta sig in i duschen, vräka i sig lite mat, göra lunch till Ebba och försöka borsta ut hennes rufs till hår för nu var det dags för bröllop! Ebbas farbror Stefan och Malin, tillika våra grannar, skulle gifta sig. De är så fantastiskt fina ihop och skulle ha ett litet bröllop för de närmaste ute på Södra Lagnö.

Såhär fina är de! Malin i 6e månaden så i oktober kommer Ebbas första kusin! Oj vad roligt det är att leta fram bebissaker och ge till dem. Vi tog bilen dit och fick sedan skjuts med båt. Det var väldigt trevligt och kul att träffa underbara människor. Prästen var fantastisk och tog det vackra kärleksbudskapet till en nivå som gör det tillgängligt för även ateister. Jag tror på en högre makt och att "störst av allt är kärleken" det skriver jag under på. Vi behöver bara gå till det hemska som skett i Norge för att se att varje akt av ondska, möts av en större våg av kärlek. Så måste det vara. Det tog inte lång stund förrän jag var i vattnet med barnen. Det var otroligt vackert där med varmt bräckt vatten.

Självklart blir ett bröllop och tal och en vigsel en mental känga i magen och griper om hjärtat när jag tänker på hur jag misslyckats att skaffa barn med någon jag kan leva med. Jag är så lycklig för Malin och Stefan och deras genuina kärlek tar jag till mig för att tänka att även jag kan få uppleva sån kärlek med någon.

Men den största kärleken har jag redan och ingen kan ta den ifrån mig och den är evig, stark och vacker. Det är kärleken till min dotter. Och idag är lyckan total för hon har kissat på pottan helt självmant för första gången!

Kalasdags!

Hyr en bastu? Våtdräkt och nya Vibram= check

2011-07-29T19:13:00.006+02:00

En herr Small- tydligen min storlek...
hoppsan det blev ett par såna här också...för fjällöpning :)

Hejohå då var vi hemma i Sthlm igen. Att hämtas ut av mig väntade våtdräkten ovan. Tack Henrik på Triathleten som skickade denna direkt till mig så jag har med den till Ottsjö. Där vattnet med ständigt tillrinnande smältvatten sällan når mer än 17 grader.

Sen hade jag ju efter endast 15 km Vibramlöpning blivit helt kär i dessa tåskor så var tvungen att leta upp ett par nya. Inte lika snygga som de cerisa, men dessa funkar nog bättre på mina Jämtländska fjälläventyr.

Med dessa utgifter har jag inte råd med någon ny klänning inför Stefan o Malins bröllop imorgon och inte råd med något direkt men jag vet hur jag ska spara in. Ny klänning tänker ni, det är väl en lyxutgift men när man går från gravid- postgravid-till plattbröstad några kilo lättare då sitter inget i garderoben så bra. Men det gör inget. Ingen tittar på mig ändå, de tittar på fina Malin och går blickarna åt mitt håll är det nog Ebba de kikar på! :).

Imorgon blir det test av våtdräkten i Brunnsviken innan det bär av till Södra Lagnö för bröllop. Idag äter jag Sumpans bästa sushi, popcorn, cocostoppar, lakrits och tittar på DN-galan.

Ha en bra kväll!